Hur kan vi förstå evigheten? Det är på sätt och vis en omöjlig fråga som inte kan ges något uttömmande svar. I betydelsen begripa kan vi aldrig förstå evigheten fullt ut. Den är för stor och annorlunda för det. Vår erfarenhet här, och det vi hört om andras, är endast små delar av helheten. Så vi får böja oss i ödmjukhet och inse att vår tanke omöjligen kan omfamna evigheten fullt ut
Däremot kan vi tala om evigheten på sätt som kan rasera inlärda bilder och öppna upp för vidgade perspektiv. Här är frågan om att förstå evigheten alls inte omöjlig. Den är snarare väsentlig. I trons och kyrkans värld där vi rör oss med evighet som ett faktum behöver vi fundera på vad det är och vad det innebär.
Vi kan börja med att konstatera att evighet inte är en väldigt lång, eller till och med oändlig, mängd tid. Även om vi i vardagen ofta talar som om det vore så: ”Jag fick vänta en evighet på bussen”. Ordparet evig och oändlig ligger nära varandra men är per definition inte kompatibla med tid och rum. Rumstiden tillhör skapelsen och är bunden av de fysiska lagarna. Det innebär också att här finns både början och slut. Någonstans uppstod allt. Någon gång ska allt förgå. Tiden kan därför vara varken oändlig eller evig. Vi behöver lära oss att evigt inte är länge.
Eftersom evigheten och himlen i det kyrkliga språket tänks som samma sak behöver vi också konstatera att ingen av dem är ett fysiskt rum; även om bilden av Gud som gammal farbror på ett moln i viss mån har bibliska grunder. Profeten Daniel berättar i kapitlet efter lejongropen: ”Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull.” Lite längre ner fortsätter han: ”Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde…” Här finns den gamle, här finns molnen. Det är en vision Daniel berättar om och vi tolkar det som en blick in i det himmelska. Men som alla andra erfarenheter är det som sagt inte hela bilden av verkligheten även om det är vad han såg. Eftersom den fysiska världen likt tiden har både början och slut så får vi öva oss att tänka att den gamle på molnen är en bild mer än fakta.
Povel Ramel sjöng: ”Trist varar länge, men underbart är kort – alldeles för kort”. Ramel sätter ord på hur vi upplever tillvaron och vi kan inte ge honom annat än rätt. Men frasen kan också användas för att säga något om det eviga. Eftersom det vi talar om ligger bortom tid och rum så finns det inget omfång varken i fysisk eller timlig mening i evigheten. Om vi envisas kan vi möjligen måla upp det som en punkt, mindre än en knappnålsspets. Jag har någon gång använt cykelhjulets nav som pedagogiskt hjälpmedel för att i predikan gestalta det eviga. Då skulle tiden och rummet vara själva däcket längst ut. Oavsett var vi är placerade i epokerna på däcket/tiden som rullar relaterar vi genom ekrarna till samma punkt: navet/evigheten. Man kan säga att evigheten är ett oupphörligt nu, ett tillstånd där varat/existensen är fokuserat och helt, utan sträckning och splittring i relation till då och sen.
Grekiskan har två ord för tid. Kairos och Chronos. Chronos är den mätbara tiden. Det vi har spaltat upp i sekunder, minuter, timmar, veckor, månader. Kairos däremot är ordet som handlar om ögonblicket, tidpunkten, den specifika stunden. Det som är kort och underbart enligt Ramel. Kairos kan då också stå för det eviga nuet, bortom tid och rum, åtskilt från den mätbara tiden, chronos.
När Jesus efter att ha döpts av Johannes och frestats av djävulen går ut och börjar sin verksamhet är det första han säger enligt Markusevangeliet: ”Tiden är inne! Guds rike är nära!” Det är det grekiska ordet kairos som används i grundtexten. Innebörden är ganska klar – Det är dags, ögonblicket är här, Guds frälsning händer nu! Vilket ju är själva poängen med att Gud blir människa i Jesus Kristus. Jesu uppgift är att föra oss till det eviga. Det är nu det börjar! I Svenska kyrkan hör vi texten i läsningarna på andra söndagen i advent.
Jesus är inte ensam om att använda uttrycket tiden är inne. Vi gör det också. Kanske är det dock vanligare att vi formulerar det som ”Det är dags”. Dags att vakna. Dags att lägga sig. Dags att äta. Ibland hamnar vi formuleringen ”hög tid”. Det är hög tid att vi ses, att vi har fest, att vi får städat. Innebörden är den samma. Apan Rafiki i Disneys film Lejonkungen säger Det är dags! när han ser att nu ska det bli ändring i världsordningens hierarkier. Somliga av oss gör det också: slår näven i bordet och säger ”Nä, nu måste det till nåt annat, det är dags, hög tid, tiden är inne!” Det kan handla om vår livsföring, trender i samhället, ledarskap på jobbet eller regeringen.
Hög tid och högtid ligger dessutom bara ett mellanslag från varandra och med kopplingen till kairos kan vi förstå att våra högtider är ögonblick där hinnan till det eviga nuet kan upplevas tunnare. När vi firar jul, påsk, advent och pingst tar vi ett steg in i det som drar oss till det eviga.
I Predikaren i Gamla testamentet läser vi att allt har sin tid, det finns en tid för allt. En tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp … en tid att gråta, en tid att le… och så vidare. Även här används ordet kairos i den grekiska översättningen. Allt har sin tidpunkt.
För att få en ökad förståelse för vår omgivning kan vi utifrån detta tänka att tiden alltid är inne. Det finns alltid någon någonstans som står i ett ögonblick som är viktigt, underbart och omvälvande för dem just där och just då. Dessutom så kan varje tidpunkt, hur banal och vardaglig den än är, vara det som är ögonblicket.
Utifrån detta hade det varit lätt att hamna i en predikan om ta vara på ögonblicket. Carpe diem, tempus fugit. Ta vara på dagen, tiden flyktar. Du vet inte allt du missar om du inte är alert. Det ligger något stort i det lilla. Var uppmärksam och närvarande. Det hade kanske varit en fin och angelägen, om än inte problemfri, predikan men det är inte det vi behöver inse nu.
Poängen i resonemanget är att när Jesus kommer med sitt uppdrag att föra oss till det eviga så för han också det eviga till oss. Jesus är oskapad Gud som tar plats i skapelsens begränsning i tid och rum. Med kairos, som utöver tidpunkt står för evighetens nu, kan vi tro att allt har sin tid, sitt kairos, sitt evighetsnu. Varje ögonblick bär genom Jesus ett evigt nu, en ton av evighet. I en av kyrkans böner ber vi Tack för att du fyller vårt liv med evighetens ljus, bortom tid och rum. Kairos och chronos. Lina Sandell är något på spåret när hon diktar Blott en dag, ett ögonblick i sänder, allt ju vilar i min faders händer. Evigheten är mitt ibland oss. Tiden är inne i tiden. Vi kanske inte förstår hur, men får tro att. Och tiden är heller aldrig ute. Tanken svindlar. God jul!
