Recension / vintersolens första strålar

Bra samtida haiku

Prästen och poeten Mattias Granfrid (f. 1993) debuterar här med 108 treradingar.  Det är inte alltid fråga om ortodoxa haikudikter där första raden har fem stavelser, andra sju och tredje fem. Här finns dikter utan natur och årstider och någon gång återfinns också det i traditionella haikudikter förbjudna ordet jag. Poeten Hans Boij (1939-2023) brukade kalla sina treradingar för Boijkus eftersom det rörde sig om fria haikus med personlig touch och Granfrids dikter skulle analogt med detta kunna kallas för ”Granus”.

Det som trots allt enligt mig gör dessa dikter till omisskännliga haikudikter och inte till ”Granus” är det genomående rofyllda och betraktande i dem. Stämningen är meditativ. Det rör sig om modern haiku, snarare än något helt eget. Det är fritt – men ändå omisskännligen haiku. Haikuförbundets ordförande Lars Vargö skriver i ett förord: ”Här finns både humor och eftertänksamt filosofiskt djup”.  Och det stämmer, i denna dikt med fin överraskande sistarad ryms till exempel båda ingredienserna:

medeltida kyrka

stråkorkestern väcker minnen

med Super Mario

Granfrids humor är aldrig gräll och påträngande och det som kännetecknar dikterna är framför allt eftertänksamheten. Det är dikter som fungerar fint att meditera till och de bidrar till att ge en stillhet som gör sinnet mottagligt och öppet. Jag läste dem i en följd och dikterna fungerar väl att läsa så – det finns en samhörighet mellan dem och inga dikter bryter den grundläggande rofyllda stämningen. Om du vill läsa modern svensk haiku är Granfrids dikter en bra början.

Till sist fyra Granfridhaikus som jag tycker sticker ut i en jämn och bra samling dikter.

”mellan fingrarna / hennes mjuka hår / stilla sommardag”

”fast i tankar / går jag in i / hennes hej”

”klockan klingar / de ömma benen lämnar / meditationspallen”

”inne i kyrkan / den öppna famnen / från altartavlan”

Mattias Granfrid: vintersolens första strålar: haiku av Mattias Granfrid (vid trädet förlag, 2024)