En hemlig värld
När lundaförfattaren Jan Hoff återkommer en ny samling texter och bilder är det en illustrerad diktsamling det handlar om. Hoff är en erkänd serietecknare, men i diktsamlingen är det inte serierutor det handlar om. Istället är det 32 svartvita tuschteckningar på träd, alla tecknade i samma stil och ställda till vänster på uppslagen, med en dikt till höger. För det mesta har de 50 dikterna en teckning till vänster, dock inte alltid. Dikterna är liksom teckningarna genomgående väl sammanhållna naturdikter med liknande teman.
Dikterna är ofta frusna ögonblick, stilleben från författarens promenader i det skånska landskapet? Som dikten ”STIGEN ELLER SNIGELN”: ”stigen som ringlande sig ut ur / den lilla aggressiva stugans ena / öga / ja, eller om det var en slemmig snigel? / den stigen var strödd med fin sand / eller var det aska? / stigen ringlade sig både länge och väl / genom det höga gräset, trivselgräset / till slut slutade stigen att slingra / den låg helt still intill bryggan / den lilla sjön var helt stilla / vid bryggan var en elak eka förtöjd / full med regnvatten / ingen hade tänkt på att / ösa / den / ingen vind gjorde så att trädens grenar/ vinkade / sorgset farväl”.
Det är ett övergivet landskap Hoff skildrar. Det har funnits ett fungerande mänskligt samhälle där som nu området lämnats åt sitt öde. De människor som kommer förbi har blodiga fötter och raspiga strupar. Det är en postapokalyptisk förvildad värld. Vad som har hänt nämns aldrig, läsaren lyfts in i världen och får den gestaltad så att den känner att man befinner sig där. Analysen av vad som förevarit syns inte i texten. Men man funderar på det. Så som bra poesi ska verka. Här finns öppningar för frihet, fantasi och poesi. En sorts hemlig gång till en annan värld, som existerar där sida vid sida med villasamhället. Men det är en hemlig värld som få pratar om. Jan Hoff gör det och jag älskar att vandra i hans fotspår, som i dikten ”spår, murar, mossa snår”:
”Landskapet förändras / cykliskt / gamla torpgrunder tuggas sönder av trädrötter / hägnadsmuren täcks / sakta / av krypande mossa / våtmarken översvämmar / övergivna åkrarna / på vägen där en gång / vagnshjul gjorde spår / växer sig buskarna till höga träd / för de vilda hararna och / vildsvinens egna stigar / leder i stället genom de vassaste snåren / sakta / vandrar människornas själar bort”.
Denna mycket vackra dikt är ”nature writing” som allra finast tycker jag, poesi som bottnar i myllan och samtidigt gestaltar något översinnligt. Sammanfattningsvis en mycket stark samling att finna uppbyggelse i. Ur det övergivna växer ju alltid nytt liv…
Jan Hoff: Den hemliga gången (EEPEJ EDU, 2024)
