En näralivetupplevelse i Jakobstad
Rosanna Fellman har i sin tredje diktsamling återvänt till sin hemstad Jakobstad (hon bor numera i Helsingfors). Men det är ingen nostalgisk idyllskildring över den vackra österbottniska staden hon ger oss. Tvärtom. Detta är en bok som ger sig in mitt i händelsernas centrum – mitt i det sociala småstadslivet – sett med en ung kvinnas ögon. Det som sägs, sägs på jakobstadsdialekt. Det är som att faktiskt stå i den där korvkön i Jakobstad medan personen före slänger ur sig någon tarvlighet eller att få vara med på festen och höra vad som faktiskt sägs, utan filter och förklarande rationaliseringar. Språket känns mycket exakt återgivet och dess detaljrikedom och autencitet ger boken styrka. Du är i en småstad där alla känner alla och det kan snackas skit om dig i varje hörn. Den sociala kontrollen finns där hela tiden i denna bok.
”Kön svajar från en sida till en annan / Nästa! / Det blickas snett för att se vem som står där i högen / Var få her vara? / Luktar frityrflott spyor avdankad parfym / En kebab med franska / Någon får stryk, någon väntar, någon äter / och någon klottar ner sig själv / Har du beställd rej? / Den sneda blicken blir ännu snedare / när de inser vem mitt ansikte är / He sku bli 11,90 / Det sneda byts ut mot nöjdheten i att få visa hånleendet / Ere inte hode som har na fejl i hovo som skriver böökre? / Kön svajar vidare”
Vill du göra ett kroppsnära besök rakt in i Jakobstad och få vara en deltagare i det liv som möter dig, då ska du läsa Rosanna Fellmans Det Jakobstad ingen vill ha. Det är också och kanske framför allt en bok om mobbning och utanförskap som inte vill försvinna. När författaren återkommer till Jakobstad för att skriva om sin hemstad efter flera år i Helsingfors blir hon varse att ”nyfunnet socialt kapital kan aldrig betala bort vem man en gång var” .
Jag läser ändå denna bok som en vistelse i Jakobstad utan att behöva fara till staden. En vistelse som är full av svärta, smärta och skoningslös ärlighet. Läsningen av boken kommer att stanna kvar betydligt längre än ett turistbesök i staden skulle ha gjort. Rosanna Fellman har skrivit den bästa småstadsdiktsamlingen jag läst.
Rosanna Fellman: Det Jakobstad ingen vill ha (Förlaget, 2024)
