Tre dikter
Emanation
Sofiakatedralen, Novgorod
Den gamla kvinnan framför ikonostasen, hur
hon bugar, vispar ett korstecken i dunkel luft,
lutar sig fram för att trycka munnen mot madonnan
men som en vacker vålnad ur den glasade ikonens inre
rusar hennes eget ansikte, dess bleka vemod
som innerligt blundande kysser sig självt
Vid floden Volhov
Nedanför den lilla övergivna kyrkan, bland sopor och spillning i
kaosgrönskan kring Volhovs unknaste bakvatten, spetsar rosenfinken
sitt glissando i kapp med svarthättan. En vitryggig hackspett pressar
trumvirvlar ur aspen; jag går bland exkrementer och exklamationer.
Näktergalsslag, som utskurna med diamant, stenknäck och
påfågelsöga. Barn skymtar, färgklickar guppande fram genom
grönskan. Ett utryckningsfordon hävdar sitt tillfälliga revir – och den
späda ryskan låter som trädgårdssångarsång…
Flodens breda glitterfält, försommarrymdens hela vidöppna melankoli.
Framme vid vattenbrynet kommer jag plötsligt att tänka på Coelhos
märkliga romantitel: Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät.
Det har hänt att jag undrat varför.
Jag fotograferar den åttahundraåriga ringmuren och fortsätter ner på
den lilla sandstranden, tom så när som på en blek, blond kvinna
skuggad av ett parasoll.
Händerna håller en bok, som vore det ratten i ett osynligt flygplan; hon
är på plats men färdas. Jag ser en vacker bild av läsningen som
absorption och höjer kameran. Först frågar jag om lov, och vad hon
heter. Katja. Och vad läser du?
Hon visar omslaget, och min blick stapplar omkring i det främmande
alfabetet. Hon ler och säger något, det tar någon sekund innan jag fattar
att det är Coelho. Den där med…floden? frågar jag, trots att jag vet svaret.
Min association, hennes lilla iscensättning; vi delar upplevelsen som ett
bröd och skils åt, leende och eniga: Life is strange, isn´t it?
Genom dig
En mammas sjuttiofemårsdag
Genom dig berättelser inuti berättelser – en bisats slungar oss tillbaka
bortom ett krig och två generationer. Det börjar med minnet av dig själv
som fyraåring, och du har inte tid att ens uttala detta nya långa svåra:
kin-der-gar-ten, förrän din mormor dyker upp, liten, rund och intensiv.
Baklänges färdas vi mot hennes ungdomsår, passerar gårdarna på
Fattigsöder – på var och en en liten kista, öppen, med spanskans
barnaoffer till beskådande.
Och ur din minnesvirvel skjuter som ett skott, en stängel; ännu en
blomma öppnar sig. Snön yr, vi hör att det är mitt i artonhundratalet
men inte vad hon heter, din mormors mormor som ska föda, när
barnmorskans släde fastnar i Smålandssnön: Hon får tjå sig lite,
lärarinnan – den hundrafemtioåriga repliken reinkarnerad i ett skratt
över hallontårtan med din initial. Barnet i mitt knä stillnar, lyssnar,
ansluten nu till berättelsens strömkrets.
Runt stjälken av mödrar, mormödrar och dotterdöttrar skymtar
männen, tunna som blad: makar, fäder, bröder. Någon går till sjöss,
kommer hem, hostar blod – din morfar anför sommarmorgonmarschen
från fru Anderssons till hamnens salta dyk, vit badrock, tidning under
armen, doften av Havanna 3. Nyhamnsläge, trettiotal.
Snart ska han resa sig en sista gång ur djupa sträva fåtöljen och uppstiga
till sitt oljemålade porträtt; och jag finns faktiskt till då. Jag som skjuter
hans förnamn framför mig och vidare, och minnet av hans änka,
skrynklig som en murkla i sin bleka alkov.
Jag var nog lite rädd för henne. Ofattbart gammal. Kvinna inordnad
men – även hon – mycket fri.
Ännu har jag inte bett dig berätta, ännu är det bara höstförmiddag med sin
klarhet all. Himlens ljudlöst dånande blå, de sträckandes långsamma yra – ett
svep med ordens hand och de är här. Vita hjortars språng in i skogsbrynet där
de stillnade till solframkallade fragment, medan vi reste under glödande tallar
på väg till födelsedagsbordet.
En sikt lång som sekler var det just den oktoberdagen — så som du tänt ljus i
våra liv.
