BARFOTADAG
Har så ofta önskat att jag kunde förhålla mig till människor som till ekorrar och småfåglar.
Alva Dahl, Längtans flöde
Han drar den militärgröna anoraken över huvudet. Sätter på sig pälsmössan. Underställ underst och islandströjan. De brandgula värmebyxorna har sett bättre dagar. Jaktkniven hänger i bältet, alltid nära till hands.
Medan Douglas böjer sig ner och snör på sig de slitna, ännu något fuktiga vandrarkängorna, hinner han ångra att han inte gjorde upp en brasa i kaminen, i går kväll, satte skorna till tork. Men han var tröttare än trött och bara stupade i säng, så fort han hängt av sig ytterkläderna och krupit ned i sovsäcken, på den nakna träbritsen. Han orkade inte ens få sig lite kvällsmat, inte ens en näve müsli, rakt ur paketet.
Han kränger på sig ryggsäcken som innehåller kaffetermos, några smörgåsar i en minigrippåse, kamera, extra objektiv och stativ. Öppnar dörren, tar klivet ut över tröskeln, ut ur ödestugan.
Det första djupa andetaget utanför är svindlande. Han försöker fånga panoramat med blicken: havet och kammen av taggiga fjäll, smala dalar och molnfri himmel som rullar ut sig framför honom. Allt etsar sig fast någonstans i det bottenlösa, fyller hans ögon till bredden och över. Det är en hisnande känsla som inte upphör att förvåna. Han måste genast ta ett nytt, välbehagligt, snödoftande,
kylslaget andetag. För att nanosekunden efteråt fyllas med lätt, bubblande energi, ända ut i fingerspetsarna.
Han drar sig till minnes hur han efterhand började dräneras så fort det handlade om kallprat och socialt finlir. Han kände hatet, ta ett allt fastare grepp om hans hjärta och försöka krama blodet ur det. Alla outtalade krav och oskrivna regler, alla sällskapsplikter, hela den motbjudande statusjakten sög must ur njurar och märg. Det var inte längre ett medvetet val, han började gå på instinkt – det blev en flykt från en altt mer högljudd och molande kramp i maggropen, tarmar som knöt sig även i sömnen till en becksvart ångestboll. Han stod öga mot öga med överlevnadsinstinkten. Han hade grävt djupt inom sig själv och det här var vad han hittat: djuret, som fastnat i en fälla, som höll på att gnaga av sig benet, för att bli fri.
Han hade börjat hemsökas av mardrömmar. Drömde att han blivit ett djur, ett lovligt villebråd och det var jaktsäsong. Han jagades av väckarklockor, almanackor, smarttelefonens påminnelser och telefonsamtal, postitlapparnas konfettiregn. Han började undvika folk, dra sig allt längre in i sitt skal, skylla på glömska, dra vita lögner, för att få luft – några minuter här, en kvart där. Hitta något andningshål, komma upp till ytan och få luft. Han börjde dra sig inom sitt skal och ut i skog och mark. Den enda tanken hans hjärna kunde härbärgera var att han måste ut!
Varje helg packade han bilen och åkte iväg, ut till en skog, någon strand, med eller utan vandringsleder, för att gå ikapp sig själv. Pilgrimsvandring var ett för stort ord, han ville bara gå, utan mål, utan ambitioner, utan pretentioner, släppa allt och låta det ligga.
Det hade tagit hela livet och en massa transportsträckor att komma fram till just det här ögonblicket. Men nu var han äntligen framme. Eller fanns det ännu ytterligare en etapp, genom obanad terräng, väglöst land? Han hade fyllt jämt i början av sommaren – femtio och ”de grå tinningarnas charm”, skäggstubben grå och grov som borst – av charmen fanns inte ett spår men känslan av lättnad över av att ha överlevt knockade numera varje morgon.
Han hade börjat förstå vem och vad han inte var, trots alla tappra, fåfänga försök. I barndomen var en sten en sten, sedan hände något, oklart vad men den blev något annat. Hur kunde den finnas och ha funnits i miljoner år och fortsätta att finnas? Den var laddad med olika betydelser som inte gick ihop trots alla logiska argument och kalkyler. Nu hade stenen börjat förvandlas, den var sten igen och hunger var hunger, tröttheten trötthet, allt annat var bara embryon, fantasifoster av en överhettad hjärna, kanske syrebrist.
Han köpte en kamera, ingen dyrgrip, inget att imponera med, bara något basic. Efter att han börjat fotografera blev han mer tydlig för sig själv. Han märkte att han fotograferade bara stenar, gräs, grus, klippor, träd och karga landskap, aldrig folk och fä, inte ens fåglar – det var för intimt, det var att komma för nära. Han var själv ett jagat djur, skadskjuten. Han höll på att bli en ödemarksfågel, kanske en snöripa, den tystaste av fåglar. Kanske skulle han leta efter ett annat motiv – kyrkogårdar? Som om sanningen han sökte skulle finnas där, de döda visste något de levande bara anade, de låg där ner i beckmörkret, höll krampaktigt den sista pusselbiten till livspusslet. Något som gäckande, visade sig glimtvis, i drömmar, i den svartaste av vargtimmar, i kamosmörkret och norrskenet. På kyrkogården var stenen verkligen bara en sten, avsett vad de sörjande sade.
Han hade aldrig gillat att skriva egentligen, det var bara något han höll på med medan han väntade på att livet skulle börja, på allvar. Att skriva var bara en omväg, till det verkliga som hände på riktigt, inte i hans liv men andras, det som hände med skogarna, haven och de förgiftade floderna, krigströttheten, öknarna som bredde ut sig,
Han hade efterhand blivit allt mer avundsjuk på fotografen som jobbade på redaktionen. Så en dag, över en kopp kaffe, i fikarummet berättade fotografen att han hade varit gästlärare, under en vecka, på en folkhögskola i norra delen av landet. De hade en fotolinje där och det var folk i alla åldrar, en minst sagt brokig skara av övervintrade skeppsråttor, ufon, föredettingar och vrakspillror som letade efter ett sista halmstrå i livet. Efter kaffepausen med fotografen fick Douglas en idé och sände in en ansökan. Sedan var han ute på det bottenlösa. Kanske skulle han få vila, i det ordlösa, vila i bilden. Det var precis den här chansen han gått och väntat på.
Mot förmodan blev han antagen, ett par månader senare. Då satte han tvårummaren till försäljning. För pengarna, när den vara såld skulle han köpa sig tid, tid och frihet. Han ville känna luften under vingarna, smaka frihetens sötma. Han bad om ett års tjänstledigt från jobbet men visste djupt inom sig att han aldrig skulle sätta sin fot där igen.
Han sorterade, gav bort och slängde prylar, det var en smärtsam förlossning även om han var redo. Han gjorde det som måste göras, bara det allra viktigaste, det som rymdes i bilen, kom med: den nya kamerautrustningen, några kartor, knivar, tältet, yxa, sovsäcken, liggunderlag, skidor, snöskor, stormkök, yllesockor, handduk, schackspelet, tre ylletröjor, en jeepdunk extra bensin, två par välingågna vandrarkängor, två ombyten med gamla och bekväma kläder, termos, proviant, Sinol, tändstickor. Allt han ägde rymdes i en snövit Volkswagen T-cross.
Han bestämde sig för att bli den han borde ha varit från början, den han var som barn, tyst och inbunden, en betraktare, som inte deltog i de andras lek och terror. En vandrare, en solitär, som gick omkring i marginalen, med händerna i fickorna, en som tittar in och inte ut.
Han insåg att han redan i flera år längtat bort från skrivbord, slips och kavaj. Bort från alla mötesrum och det där journalistiska dravlet om att leta efter
smärtpunkten, leta efter det sårigaste och råaste hos sitt intervjuobjekt. Han hade
varit ett rovdjur, en hyena, han hade livnärt sig på kadaver. Nu skulle det bli ombytta roller, det var hans tur att spela bytet: haren-älgen-räven-ripan-sorken.
Genom att fotografera skulle han få komma ännu närmare, samtidigt sig själv och livet. Varje sten, gruskorn, varje rot, grässtrå, barr och löv hade en historia att berätta om han var lyhörd nog, om han hade tålamod att vänta. För han var väl en omutlig sanningssökare? Det var väl därför han blev reporter, hållit på i alla år?
Egentligen var allt i brist på bättre alternativ. Vardagen som reporter handlade bara om att skrapa på ytan, av existensen, av meningen med lidandet, meningen med krigen, lögnerna, fattigdomen, orättvisor och alltings jävelskap, och så till sist det bittraste av allt: döden. Eller var döden den ultimata friheten?
Klassrummet, där han satt, kändes som en trång fisktank. Han ville hoppa över kanten, ut i havet, i friheten. Väggarna tycktes komma närmare och lärarens malande framkallade klaustrofobi, alla de där ramsorna och flosklerna framme vid whiteboarden. Läraren som briljerade med sitt tekniska kunnande, men saknade visioner och förlägne sedan hade förlorat sin egen kreativitet.
Douglas var inte äldst av eleverna men han var den tystaste, den som höll sig mest på sin kant. De andra som gick på folkhögskolans fotolinje plåtade varandra, ideligen, turades om att poserar, plutade bekräftelse hungrigt med munnarna och åbäkade sig. Och det fick de väl göra, bara de lät honom vara i fred.
När de frågade om de fick fotografera honom inför grupparbeten svarar han konsekvent nej. Nejet var det bästa, finaste och skönaste ordet i hans vokabulär, hans älsklingsord. Ibland sade han det bara för sig själv, för att öva, vara beredd, i fall att. Borde han inte ha använt det ordet mer i sitt liv? Nej, han ångrade inget, det var att spilla kraft, kraft han behövde bättre, till annat. Sedan kände han sig i alla fall som en dålig och ond människa för att inte lät dem fotografera honom och så han steg upp, gick ut ur klassrummet, blev borta hela dagen, gick längs stranden eller upp fjället.
Han tyckte om den han blivit, trygg i sig själv, få saker rubbade längre hans jämvikt och själsro men en sak grämde, att det tagit så
länge så länge. Femtio år att bli den han borde ha varit från början men nu var i alla fall cirkeln sluten. Han var tillbaka, var den som han varit som barn, en tyst betraktare, på upptäcktsfärd i naturen eller uppflugen i en trädkrona, på toppen av ett berg. Han kunde sitta och stirra storögt omkring sig, i timmar. Han ville bara vara, vara ifred med sin förundran.
Redan efter fem veckor hade rektorn, en man i hans egen ålder, kommit fram till Douglas och sagt att han ville prata. De anade väl båda vart det var på väg. Rektorn förklarade att han ville se lite mer samarbetsvilja kring skoluppgifterna, framför allt en större vilja att samarbeta med de andra studeranden, kring grupparbeten och gemensamma projekt. Mer av kommunikation och n-ä-r-v-a-r-o!
Douglas tänkte att han kommunicerar redan med stenar och gräs, krokiga fjällbjörkar, med havet, klipporna, med nordanvinden, troll och vittror, med urberget, mullen och evigheten. Han tänkte inte komma med några undanflykter, försvarstal eller brandtal, så han sade inget alls men tänkte dess mera – att gubbar som rektorn vilka försökte få folk in i leden och ner på knä gav han inte mycket för, den teaterfarsen hade han en gång för alla sett igenom.
Så han låtsades lyssna på vad rektorn hade att säga men teg och steg sedan upp från stolen, gick ut ur rektorns kansli. Fortsatte att gå, ut på skolgården. Det var en ljum vind, mättad med mogna, söta höstdofter. Han drog ett djupt andetag, helt ner på botten av lungorna, ända ner till magen. Han fortsatte, gick över grusplanen, bort till kasernen med sovsalarna och rafsade ihop sitt pick och pack. Slängde in allt i bilen, allt utom kamerautrustningen, som han lämnade kvar på sängen, åt någon, första bästa som behövde den bättre än honom.
Nu ville han lära sig fotografera med öronen, med ögon, tarmar, lungor, lever och mjälte. Med fötterna, fotsulorna. Han ville gå, barfota, en hel dag, ensam på fjället. Han ville leva igen, i alla fall försöka. Undersöka, om det fanns något mer, mera liv att leva. Han ville lära sig fotografera, med hjärtat. Han ville röntga jorden och hitta rottrådarna som vävde samman allt. Se, den första toppen av mark resa sig, upp ur havet, ur urhavet. Se, årtusenden, årmiljoner flimra förbi och fläta samman hela kosmos. Se, nya stjärnor tändas, födas. Han skulle ta sig ännu längre norrut, längre än han någonsin varit förut. Mot en ödestuga, en värmande björkvedsbrasa och det sjungande norrskenet. Han startade bilen, lade i växeln, rullade ut från parkeringen, svängde vänster.
