Evolutionära perspektiv
Jag besökte doktorn härom veckan för uppföljning av en röntgenundersökning. Allt visade sig vara i sin ordning och inget att oroa sig för, så han tog sig tid att prata lite grann om det ena och det andra. Bland annat fick jag veta följande: Vi välfärdsmänniskor behöver egentligen inte vår gallblåsa längre! Vi skapades för ett liv i djungeln där vi kunde tvingas gå utan mat i dagar. Och när vi väl kom över något att äta tryckte vi oss massor eftersom vi inte kunde veta när vi skulle få tag i mat härnäst. En av gallblåsans viktigaste funktioner tycks vara att balansera detta ojämna tillflöde av näring. Vi är alltså inte gjorda för att ständigt stoppa i oss föda. Vårt välfärdsliv gör så att säga våld på vår konstruktion.
Många nutida tänkare hänvisar i brist på en gudstro i stort sett allting till evolutionen. Som om den kunde förklara hela tillvaron. För det första tror jag inte vi människor är betjänta av några heltäckande förklaringsmodeller, och för det andra är det ren hybris att tro oss om förmågan att faktiskt förklara hela det mysterium som är livet. Ta nu detta med gallblåsan. Om evolutionen var så totalt genomlogisk som alla dess troende hävdar skulle väl gallblåsan så småningom skrumpna bort och bli som blindtarmen i vår del av världen?
När jag så tänker vidare kommer jag till allting vi tror oss behöva men i verkligheten skulle klara oss alldeles utmärkt utan. Jag har ganska nyligen flyttat och upptäckte i den processen en massa ting som bara hängt med utan att komma till bruk. Mötte så en bekant som hjälper flyktingar från Ukraina med allt de behöver. Eftersom de i stort sett får en tom lägenhet att bo i är det ganska mycket av ”mina” överflödiga prylar som är nödvändiga för att de ska kunna leva ett anständigt liv. Så ut åkte möbler, husgeråd och textilier som inte har någon funktion kvar i mitt eget liv. Men jag slapp hyra en skåpbil och köra alltihop till tippen – och det gladde mig. För att inte tala om att det förhoppningsvis gladde de ukrainare som jag sannolikt aldrig kommer att träffa. Kan inte detta också kallas ett evolutionärt perspektiv? Den lägenhet jag själv bebor får mera luft och rymd för att jag givit bort i stort sett allt jag inte behöver.
Samma process har jag inlett när det gäller mina verkliga ögonstenar – böckerna. Hängiven läsare som jag alltid varit har mitt privata bibliotek svällt på ett oroväckande sätt. Tre boksamlingar av olika storlek har jag ärvt. Köpa böcker kan jag inte låta bli att göra. Och sedan jag blev publicerad författare får jag en massa böcker. Eller byter till mig. Nu måste jag rensa i hyllorna var sig jag vill det eller ej. Insåg så att många väldigt bra romaner läser jag bara en gång, så de lämnar jag med glädje vidare till någon som inte läst dem. Kvar blir de författarskap jag ständigt återvänder till och en och annan pärla som jag är rädd att aldrig hitta igen. Som pensionär hinner jag dessutom lägga mycket mera tid på läsning än förr – så nu är det mängder av böcker som bara värmt hyllan i många år som läses och åker ut. Alltså är de bokhyllor i mitt hem som undan för undan stoppades överfulla sällsynt levande igen – de är stadda i evolution skulle man kunna säga.
Dessa privata eskapader ställer mig inför en djupt allvarlig fråga som gäller alla oss som lever i välfärdsländer. Oavsett om vi går på alla reklamens locktoner eller ej så är vi fast i ett riskbeteende som i värsta fall kan bli evolutionärt betingat: vi tenderar att bli i första hand konsumenter och endast i andra hand människor. Nu talar jag inte om hur det faktiskt är, utan hur våra beteendemönster får det att se ut. Hur länge ska vi fortsätta att kritiklöst svälja tillväxtideologin som behärskar hela det politiska fältet och inte minst ekonomin? Någon sa en gång att den som tror på ständig tillväxt inom ett slutet system är antingen galen eller en ekonom. Inte för att jag vill idiotförklara en hel yrkeskår, men för att jag vill återge den dess rätta plats. Att enbart låta ekonomiska kalkyler styra våra liv är faktiskt att förneka vår mänsklighet. Ekonomin är en aspekt av flera i livet. Inte oviktig, men inte heller envåldshärskare. Från min barn- och ungdoms första erfarenheter av föreningsliv minns jag kassören som den tråkiga typen som alltid ville hålla i pengarna vi förfogade över. Som ibland blev lyssnad till och andra gånger fick veta vilka kostnader vi faktiskt ville ta för att de viktiga saker vi ville uträtta skulle bli verklighet. Och minns Paulus ord vid insamlingen till församlingen i Jerusalem. Nu hjälper ni dem som har det svårt för att en annan gång, när ni själva får det svårt, få hjälp av dem. Denna tanke verkar helt och hållet ha försvunnit ur den evolution på gott och ont som en del nutida tänkare tycks se som ett oundvikligt skeende. Som om den mänskliga viljan helt och hållet försvunnit. På filosofispråk kallas det determinism och är i mitt tycke ett ganska efterblivet sätt att tänka. Vi människor beter oss inte alltid så rationellt som en del stolta, ideologiska tankebyggen förutsätter. Och denna brist på rationalitet ställer till det vissa gånger. Andra gånger innebär det en kreativitet som skapar oväntade lösningar på problem som rent rationellt sett var olösliga.
I dessa avseenden menar jag att evolutionen inte alls svarar på alla frågor, men är ett verktyg bland många för att förstå oss själva och vår historia. Och jag tror på överraskningarnas Gud.
