Lars Andersson / Poesi

Två dikter




Du sitter på en vit stol


Du sitter på en vit stol
Senvintersolen lyser upp ditt ansikte

Lägenheten är ännu inte städad
men du har satt dig ner och tittar ut genom fönstret

Höger knä vilar på det vänstra
och du kanske knäpper dina händer

Du ser sammanbiten ut
men du bär en aning av en lättnadskänsla

det skrev du till mig på messengerchatten
sent igår kväll innan du somnade

Du sitter i strumpfötterna, skorna står nere i hallen,
du vill ju inte skita ner i onödan, förstår jag

En dinosaurie ligger på nedersta trappsteget
Den har slutat att andas.

Utanför fönstret flyger sju sångsvanar förbi
på väg mot en ny vår





Jag vill ro i en gammal träeka

	
jag vill ro på Övertjärn 
i en gammal träeka

det gör ingenting om årtullarna gnisslar
det gör ingenting om ekan är gisten

jag har ett öskar med mig
och öser ur vattnet som sipprar in

storlommen glider sakta fram
på den spegelblanka vattenytan

jag tittar inte bort 
mot horisonten

jag vill inte upptäcka de svarta molnen 
från kärnkraftverket i Zaporizjzja

jag vill bara ro
i den gamla träekan på Övertjärn