MULLBÄR
I
Pusselbitarna sågades om under natten
och när jag vaknade var scenen förvrängd.
De betydelsebärande bildkedjorna
låste inte längre varandra. Du kom in
från trädgården med en mustig doft
synlig som en aura. Det oformliga
går att se mellan träden – en vit transparens
stiger upp från vegetationen. Grova fingrar
sluter långsamt dina ögonlock. Nålsticket
från underjorden sker hastigt och preciserat. Efteråt
är du både pussel och människa,
både bit och helhet. De varliga fingertopparna
sammanför bitar tills de liknar något
som kunde tas för liv.
II
I språket möjliggörs allt. Fluktueringarna
i värderingar och betydelser viskar som
pendylen i farfars golvklocka. Spegelbilderna
passerar genom varandra, spöklika och
i ständig upplösning. Medan jag går
fastnar min blick där den aldrig annars stannar.
Att leva i fred med sig själv erbjuder så mycket
svärta. Vad är fred – inte bara för mig
utan beständigt. Vad är jag – inte bara för mig
utan beständigt. Vad är att leva – inte bara för mig
utan beständigt. Och om jag inte vet, vad är
språket byggt av? Gemenskapen? Möjligheten att
inte förstå en annan människa utan förenklingar
men nästan komma nära att förstå en förenkling.
I begynnelsen fanns ordet. Först när det användes
krackelerade uppfattningen om vad Gud menade
när han skapade världen. Som om han menade något
och inte förnöjde sig med en flyktig lek.
III
Varken Buddha eller Jesus skrev.
Andra skötte anteckningarna. De
pratade. Talade. Länge och väl.
Talet tolkades inom människorna
som lyssnade, rötterna slog ut i
deras inre och fick hjärnorna att blomma.
Skriften om talen kunde senare läsas
och det som stod fanns, små världar
växte fram ur pergamentens färger.
När jag lärde mig att skriva
avskydde jag berättelsen om hur skriften
syftade till att förteckna tillgångar.
Nu ser jag på det spaljerade äppelträdet
och samtidigt på irrgångarna som
kunskapen ligger i, utanför tecknen.
Jag läser om Buddha och buddhisterna
jag läser om Jesus och de kristna
Tiden är ett mullbärsträd av tankar.
En form av demokrati – mullbären
finns där att plockas och äta för var och en
i vilket bibliotek som helst, ännu.
Saften från mullbären kletar över läpparna
hindrar och omprövas till nya teser
i en konstant rundgång. Vi prövar smakerna.
Den enda sanningen är att sanningen inte är.
Jag ser pappa spruta vatten över blomrabatten
och förstår att jag är ett barn på en gräsmatta.
Det är ingen sanning, inget absolut påstående
utan en dröm om en känsla jag hade
för länge sedan. En gång fanns
doften av jord och gräs och blommor
smultronschersmine och asfalt, en våt pöl
och stenplattorna i solen. Pappas håriga armar.
Antydan av mullbärssmak på tungan
när fingertopparna vidrör bären,
hur skinnet spricker och saften rinner.
Någon ställer sig på en klippa och talar
det är sent på dagen och elden rör sig
tills åhörarnas huvuden ser ut som svarta hallon.
