1
Här är torkan svår och växten svag. Stigen
vindlade sig brant ner i dalen. Jag såg honom
inte först, han smälte in i landskapet. Men där
vattnet rann hällde han det över oss
utan att törsten släcktes.
Längs en annan väg gick den andre
med en eld som svalkar strupen.
Han samlar allt utspillt i sina korgar.
Vi följer med och ser. Vi kupar
händerna och fuktar läpparna. I våra
öppna munnar växer sånger
vi inte visste vi hade
2
I de mest otillgängliga miljöer finns livsformer
inte ens fantasin hade kommit på; djupt ner
i bergets grottsjöar simmar transparenta fiskar.
De är resultatet av sitt mörker. På platser där
inget tros kunna leva upptäcks regelbundet
okända arter. Också i myllret vi trodde vi kände.
Allt är inte slutgiltigt utforskat. Ur den mest
ogästvänliga hålan kliver han fram: genomlyst
3
När jag ser stjärnorna du skapat, rymden
i himlavalven; vad är då jag?
Försvinnande liten del av allt som finns
är något, resten är intet
När jag ser stjärnorna, räknar den väldiga
tomheten; vad ska jag då tro?
En hasselnöt: det är det som finns
inte mycket, men allt
Tänk all denna oändlighet, gränslös i sitt sätt,
som mer än jag söker sig bortom sig själv
Vi är i upplösningstillstånd
allt glesas ut som russinen i degen
Jag är mitt universums centrum,
blicken når bara en viss gräns, inkrökt
Längst ytterst är platsen utrymd
bevisligen befintlig, men oklar
Och hur jag än vänder mig blir inte perspektivet
vidare utan successivt snävas allt av
Till sist ska alltet samlas in, rullas ihop som en gardin
ett ryck och SNÄPP! virvlar allt samman
till en hasselnöt
4
bortom allt som finns: inget
där upphör varat
vars grund är
bortom allt som finns
om inget finns i utomrymden
måste det vara i tomrummen
mellan partiklarna
det som är
gömmer sig
mitt i
allt som finns: allt
genomsyrat
5
A
det rådande är papper
inget som din utstrålning skär
kom du ändå igenom
skulle du upphöra
av pur förvåning
inför all luft
på andra sidan
Я
jag är papper
i verklighet knycklad
så blev min form
och jag fick
en egen kärna
vecken blev min kartas
höjdkurvor
Ω
ÅH, Motståndet! det räcker nu!
ditt anspråk är mig övermäktigt
men släpper jag mitt
stärks min resistens
och du fyller fårorna
utan att släta över
