Malmö intar en central plats i Kristian Lundbergs (1966-2022) författarskap. Så är fallet redan i opublicerade dikter från 1986-1987 och i böcker som Den som inte talar är död (2003), Yarden (2009) och En hemstad (2014). Störst utrymme ges dock staden Malmö i den s k Malmösviten, en serie kriminalromaner bestående av Eldätaren (2004), Grindväktaren (2005), Malmömannen (2006), Grymhetens stad (2007) och De som skall dö (2017).
Malmösviten utspelas i den postindustriella stad som växte fram när industriföretag som Kockums, Skånska cement och Malmö strumpfabrik lades ned och ersattes av det som kommunledningen alltjämt kallar för en kunskapsstad och som kröntes med tillkomsten av Malmö högskola 1998. Den utvecklingen tog fart i början av 1970-talet och innebar att äldre kvarter med enklare hyreshus revs till förmån för modernare bostäder i stadsdelar som Caroli och Lugnet. Något senare tillkom i samma anda medelklassområden i Limhamn och Västra Hamnen, vilka spelar en viktig roll och även kritiseras i romanerna. Malmö är idag en stad med låg medelålder och stor invandring, varav den senare ökade markant i och med Sveriges inträde i EU 1995 och tillkomsten av Öresundsbron 2000 samt av flyktingströmmarna 2015.
Den romanvärld som läsaren möter i Malmösviten är mörk, desillusionerad och våldsam. Lundberg skildrar staden med stor bredd och uppmärksammar särskilt utsatta grupper som narkomaner, alkoholister, prostituerade och hemlösa. Det är en kategori människor som den svenska romankonsten överlag har visat ett ringa intresse för. Trots att tyngdpunkten i romanerna ligger på död, förgänglighet och utsatthet händer det att ljusa nyanser glimtvis tränger igenom.
Kristian Lundbergs sätt att skriva kännetecknas generellt av en påtaglig direkthet. Med Per Thörns träffande ord präglas det av ”en nukänsla, som om texten skrevs direkt framför läsarens ögon” (Göteborgs-Posten 2009-02-19). Den förstärks av den samtidighet som ofta lyfts fram i Malmösviten, där allt är pågående och i ständig rörelse, något som förutom nuet innefattar både framtid och historia. Allt är på stället: ”Världen är samtidig. Händelser och människor löper in och ut från varandra, som gränder och prång i en stad. Larm och sorl, desperation och djupaste koncentration”. Nutidsmänniskans existentiella predikament är av dominerande betydelse och utgör romanernas grundton. Hos Lundberg är allt draget till sin spets och det handlar genomgående om akuta tillstånd på liv och död, där varje ögonblick är det första eller det sista. Allt utanverk är bannlyst. Anslaget i Eldätaren fångar detta på ett tydligt sätt:
Dagen kommer med bud. Den kommer med besked. En skall leva, en annan skall dö, en tredje skall sväva fritt mellan polerna utan att kunna fångas in. Att leva nära döden. Det är så det är att vara människa. Det är själva utgångsläget. Blått ljus, roterande. Påslagna strålkastare. Ficklampans sken mellan buskar och bråte. Tältrester och skräp. Grenar och löv. Polismännens röster när de talar till varandra. Helt lugnt. Det går längsmed tågbangården, genom risiga dungar, förbi skövlade buskar. Avfall.
På ett begränsat utrymme förs läsaren från en ny dags intåg – ett av Lundbergs favoritgrepp – till ett dramatiskt påbud (anknytande till kriminalgenren) följt av det allmängiltiga omnämnandet av dödens närvaro för att landa i några polisers arbete i ett buskage komplett med tältrester och skräp. Allt ska med. Allt är betydelsefullt.
Den akuta belägenheten och det upphettade stämningsläget i Lundbergs prosasvit kan jämföras med hur han i ett inslag i Sveriges Radio (2013-02-08) ser sitt skapande som gränsande till psykosens tillstånd. Han avfärdar inledningsvis romantikens (manliga) genibegrepp och dess tro på vansinnet som främjande av kreativiteten. Men Lundberg, som själv haft erfarenhet av upprepade psykoser och allvarliga drogproblem, anser trots det att psykosen kan berika skrivandet. Han poängterar emellertid att det endast fungerar ”att skapa på väg in eller på väg ut, när man är på resa mellan frisk och sjuk”. Intill dessa tillstånd ”sker någonting avgörande, någonting speciellt, ett mystiskt samband, sammanhang. Ett tillstånd där allt är nära och verkligt”. Enligt honom kännetecknar dessa tillstånd t ex Michael Strunges poesi (”den maniska närvaron när verkligheten lyser mörk”), men i Det här är inte mitt land (2014) har han beskrivit sin schizofrena mors verklighetsuppfattning och språkbruk på ett närmast identiskt sätt. Den gången med formuleringen: ”Allt är verkligt, nära, brännande”. Det är genomträngande och realistiskt präglade ordval som lika väl kan användas för att karaktärisera Lundbergs eget författarskap.
Eldätaren: Limhamnsfältet. Nils Forsberg
”Var finns den berättelse som lyckas fånga den pågående nedmonteringen av samhället?” Den frågan ställs i Eldätaren, den första boken i Malmösviten. Frågan är retorisk och Lundberg kommer i denna och i de följande fyra böckerna att skildra en sådan utveckling. Sviten har utgetts på tre olika förlag och har genremässigt mestadels marknadsförts som romaner. Men med tanke på böckernas utformning bör de rimligen ses som kriminalromaner, med förbehållet att författaren tar sig mycket stora friheter inom denna genre. Lundberg, vars första och aldrig utgivna bok var en polisroman, har angett Dan Turèlls böcker om den forna arbetarstadsdelen Vesterbro i Köpenhamn och Per Wahlöös Mord på 31:a våningen (1964) som inspirationskällor (TCO-tidningen 2006).
Huvudperson i Malmösviten är kriminalkommissarie Nils Forsberg. Å ena sidan är han något av en genrekliché: en alkoholiserad melankoliker som är på konstant kollisionskurs med polisledningen. Å andra sidan en poesiälskare och religiös grubblare som genomgår konvertitundervisning för att upptas i den katolska kyrkan. När han gör entré i Eldätaren är han drygt femtio år och har tagits till nåder efter att ha fått sparken från en nyligen nedlagd specialgrupp inom polisen kallad EOU (Extraordinära utredningar). Han får veta att han ska flyttas från hittegodsavdelningen för att leda arbetet inom en liknande grupp med namnet Enheten för specialutredningar. Att gruppen har placerats i just Malmö beror på att staden har blivit en knutpunkt för den gränsöverskridande brottslighet, som hävdas vara ett resultat av ”det nya Europa” efter Sveriges inträde i EU. Malmö beskrivs som en omlastningsstation för Balkanrutten, vilken handlar med allt från droger och vapen till trafficking av prostituerade kvinnor och flyktingar. Dessutom är man på god väg att ”bli navet i det träsk som heter barnprostitution” och det avgörande beslutet om gruppens tillkomst fattas när en nioårig lettisk pojke, ingående i denna härva, hittas död och torterad på stranden i Klagshamn.
Forsbergs sätt att bedriva polisarbete får sägas vara en aning speciellt. Han analyserar sällan fynd från brottsplatsundersökningar, bedriver inte traditionellt utredningsarbete och håller få förhör med misstänkta. Han har däremot en närmast intuitiv förmåga och det berättas hur det han letade efter ”var mer osynligt – intryck, stämningar, allt det odefinierbara som ryms i en våldsam yttre händelse”. Han kan med övertygelse känna att det finns ett mönster, men han har svårt att identifiera det. ”Han anade, förstod aldrig”, som den allvetande berättaren uttrycker det i De som skall dö. Hans regelbundna återfall i alkoholmissbruk gör att han regelbundet hamnar utanför den aktuella utredningen och endast temporärt kan nyttja sina förmågor.
I en metalitterär kommentar i Eldätaren förklaras även närmare vilken alltomfattande funktion Nils Forsberg har i romansviten: ”[Han] andas djupt. Allt ska sjunka in i honom. Det är hans uppgift. Att vara en behållare för det omöjliga. Det ofattbara, det tröstlösa”. Detta sägs av den extremt allvetande berättaren som understryker att dennes uppgift ligger på ett annat och mer ordnande plan: ”Jag talar, lägger ut ett mönster, ett nät, en förklaringsmodell. Det är villkoret. Det är spelets regler”. Den allvetande berättaren skapar likt Kants kategorier en sammanhållande struktur (ofta benämnd kalejdoskopisk i romanerna) i ett partikulärt flöde av alla de intryck, stämningar och den smärta Forsberg intas av. När han vid ett tillfälle kallas för ”en smärtornas man, väl förtrogen med krankhet” får han till och med vissa Kristusdrag. Citatet anspelar på Jesaja 53:3, där det berättas om en ”smärtornas man” som tar på sig mänsklighetens sjukdomar och smärtor. Tilläggas kan att den allvetande berättaren inte alltid har rätt och att Forsberg emellanåt har en egen vilja som går på tvärs med berättarens tvärsäkra påståenden. Det blir inte minst tydligt i den överraskande avslutningen i De som skall dö, den sista romanen i sviten.
Själva kriminalhistorien i Eldätaren tar sin början när fyra döda barn hittas på den stora öppna grönyta vid havet i västra Malmö som kallas Limhamnsfältet. Detta omnämns redan i romanens inledning men det dröjer över hundra sidor innan något egentligt polisarbete inleds. Limhamnsfältet är återkommande i Malmösviten och Den gröna öknen (som man frestas kalla den efter att ha gjort en timslång vandring på denna ljusfyllda vidsträckthet) är vanligen målet för Nils Forsbergs morgonpromenader. Att de döda barnen hittas just där kan förstås som en giftig kritik mot att den arbetarstad Malmö en gång var har utplånats till förmån för medelklassområden som just Limhamn, ibland kallat ”sushi-ghettot” i romansviten. Tidigare låg här Cementfabriken (ursprungligen en del av Skånska Cement) vid det s k Kalkbrottet, vilket lades ned 1994. Lundberg kritiserar gång på gång denna gentrifierande utveckling i böckerna och bedriver här närmast en sorts hämndaktion i romanform. Den framtidsstad Malmö har kallats för i marknadsföringssyfte och den medelklassidyll som Limhamn vill vara krackelerar eftertryckligt när de döda barnkropparna upptäcks.
Det bör inskärpas att den grupp människor som Lundberg i synnerhet bereder plats för i Malmösviten inte tillhör arbetarklassen och bortsett från en busschaufför i De som skall dö figurerar överhuvudtaget inte några arbetare i romanernas handling. Fokus riktas istället främst mot den skuggvärld som han menar har förpassats till glömskans sfär. Att det tar mer än hundra sidor innan polisarbetet tar fart är orsakat av det förhållandet. Narkomaner, hemlösa, misshandlade kvinnor, invandrare och utsatta barn lyfts därför utförligt fram. Det handlar alltså om de bortglömda grupper som drabbats av den nedmontering av samhället som Lundberg har identifierat. Den rödsprayade och anklagande ordföljden ”Vi glömmer inte!” på en husvägg i ett före detta rivningskvarter i centrala Malmö sätter den utvecklingen i blixtbelysning och utmynnar i den uppfordrande uppmaning i Eldätaren som bildar något av svitens motto: ”Att tala är glömskans enda motgift”.
Länge famlar utredningen om de döda barnen på Limhamnsfältet i blindo och efter att Nils Forsberg fråntagits ansvaret för den tornar ett jättelikt antiklimax upp sig. Med hjälp av FBI tror man att barnen, som hittats kvävda, är offer för organiserad flyktingtrafficking och att några av dem dött av syrebrist under transporten och därför dumpats på Limhamnsfältet. Det dramatiska slutet visar likväl att historien har fler bottnar än så.
Betecknande för Malmösviten är att det finns en del konstigheter som kan ge ett underligt intryck. Den nya gruppen som presenteras i Eldätaren är plötsligt borta i den följande delen och gruppen kallas då på nytt EOU, något som utan förklaring kommer att kvarstå sviten igenom. Om det är resultatet av bristande redaktörskap eller en nyck från författaren är svårt att säga. Kanske insåg någon att förkortningen EFS (Enheten för specialutredningar) inte gav rätt associationer och dessutom var upptagen. Att romanernas avslutningar genomgående är rumphuggna, att kriminalhistorien då och då tappas bort och att berättelsen många gånger blir fragmentarisk är lättare att ha fördrag med. Så kan det bli när en poet skriver genrelitteratur. Lundbergs språkliga skärpa, känsla för detaljer och inlevelse i utsatta människors liv gör att han trots dessa avvikelser från en mer sammanhängande berättelse – eller snarare i kraft av dem – skapar ett unikt litterärt universum i romanerna. I likhet med Marie Peterson kan man därför göra gällande att detta friare förhållningssätt – som bryter deckargenren genom ett poetiskt prisma – innebär en förnyelse av den svenska kriminalromanen (Expressen 2004-06-10).
Frånvaron av ett traditionellt romanhantverk i Malmösviten kan även sättas i samband med att Kristian Lundberg alltid brukade skriva i korta pass om högst 15 minuter, vilket han redogör för i En hemstad: ”Det är så jag har lärt mig att finnas till, i korta sekvenser av total uppmärksamhet, ett slags hack i språket som jag återkommer till”. Det gör att romanerna och andra verk av honom gärna blir fragmentariska och i kombination med hans förkärlek för upprepningar kan de liknas vid språkliga hologram, där varje del vecklar ut någonting av helheten. Oavsett var läsningen tar sin början uppstår ett nytt men bekant territorium.
Grindväktaren: Värnhemstorget och Stadsmissionen. Den grymma kören.
En serie bombexplosioner skakar Malmö i inledningen av Grindväktaren. Parallellt begås flera brutala mord i staden, bl a omfattande en fullskalig korsfästning. Utredningsarbetet bedrivs av EOU under ledning av den återinsatte Nils Forsberg, som kommer att leda gruppen fel. Samtidigt utförs spaning på en pedofilgrupp med kopplingar till Malmöpolisen och utöver detta framhävs att Malmö har stora problem med en ökad brottslighet och en utbredd rasism samt att oroligheter förekommer i förorterna nattetid.
Allt detta omger och plågar Nils Forsberg. På nätterna drabbas han av mardrömmar och i dem uppträder en rad döda människor som bildar en ”grym kör av hemlösa alkoholister och prostituerade”. Allt de sjunger om handlar om denna uppmaning: ”Låt oss aldrig glömma!” Ånyo är det de mest utsatta människorna i samhället som synliggörs och kräver Forsbergs uppmärksamhet. Tidigt i romanen påpekas också att antalet hemlösa vuxit med över 40 procent och att ”den nattliga kön utanför Stadsmissionen i Malmö aldrig hade varit längre”. En möjlig tolkning är därför att Forsberg genom de dödas uppmaning att inte glömma dem ges en nattlig vink till lösningen av de mord som under februari och mars drabbar Malmö. Detta går honom dock förbi. ”Forsberg ser inte bilden som framkallas”, som berättaren uttrycker det.
Till skillnad från Nils Forsberg och EOU-gruppen får läsaren däremot tidigt veta vem bombmannen är och vilka han avser att mörda. Han heter John Andersson och hans bakgrund sägs vara nästan pinsamt representativ för stadens historia med en far som arbetade inom den tyngre industrin och en mor som var anställd på chokladfabriken Fazer. Själv arbetar han som avdelningssköterska på en avdelning för geriatrisk vård i terminalstadiet, där dödstalen ökat dramatiskt sedan han anställdes. Hans verklighetsuppfattning är djupt störd och han anser sig handla på direkt uppmaning av Gud. Mordoffren är uteslutande just hemlösa, narkomaner och prostituerade som Andersson kommer i kontakt med via ett extraknäck som sjukskötare på Stadsmissionens läkarmottagning. I sken av att hjälpa dem bottnar hans intresse i ett cyniskt förakt: ”Han vet hur de tänker; hur de försöker förklä sig. Det tjänar ingenting till. Han känner igen dem på doften. Stanken”. Genom verkställandet av morden hoppas han att Malmö ska förädlas: ”Staden skall bli ren. Den skall lysa. Den skall leva”.
Andersson kan delvis ses som ännu en i den långa raden av psykopatiska seriemördare i litteratur och på film. Men han skriver också modernistiskt inspirerad poesi som strävar efter det nyskapande och rena och i vissa avseenden kan han uppfattas som en perverterad tvillingsjäl till Nils Forsberg. ”Som två nyanser av svart i samma skugga”, med berättarens ordval. Andersson beskrivs även som en direkt konsekvens av Malmös nutidshistoria manifesterad genom sina föräldrars levnadsöden, vilka båda tillhörde förlorarna när stora industrier som Kockums och Addo tvingades lägga ned.
De platser där hemlösa missbrukare och prostituerade vistas i Grindväktaren är framför allt Värnhemstorget och Stadsmissionen. Det är på Värnhemstorget som det första offret för John Anderssons bombningar i regel håller till och det är i kön till den näraliggande Stadsmissionen som fallet får sin lösning. I vad som i det närmaste kan kallas en urscen i Malmösviten är när Nils Forsberg blickar ut genom fönstret i sitt arbetsrum på Polishuset (kallat Gasklockan i romanerna) invid Rörsjökanalen och gång på gång iakttar kön till Stadsmissionen på Malmgatan. Det är genom indignationen över denna aldrig sinande kö som Forsbergs sociala vrede får sin främsta tändvätska. I verklighetens Malmö försvann kön till Stadsmissionen i sin helhet 2022 när Svenska kyrkan valde att sälja fastigheten med avsikten att bygga bostäder. Verksamheten flyttades till härbärget Vallhem (kallat Nattvilan) på Stora Kvarngatan i regi av det privata företaget Forenede Care men drivs numer av Malmö stad. Om man promenerar i området kring Rättscentrum (där Polismyndigheten ingår) kan man emellertid konstatera att Stadsmissionen alltjämt bedriver verksamhet på Malmgatan 14 i form av det Café David som intar en väsentlig plats i Kristian Lundbergs sista bok Sånger vid avgrunden (2021). Det är det café för hemlösa där Lundberg hjälpte till som volontär för att genom en ödets ironi själv bli en av de hemlösa gästerna efter att ha återfallit i ett allvarligt drogmissbruk i slutet av 2010-talet.
Värnhemstorget återkommer i hela Malmösviten och har en framträdande position i Lundbergs författarskap, t ex i En liten bok om helvetet (2020), En hemstad och Sånger vid avgrunden. När man närmar sig torget möts man av en stenlagd plats med populära sittplatser i mitten kringgärdade av busshållsplatser, butiker och restauranger. Den del som leder ned till torget från Drottninggatan är försedd med träd och välansade häckar som täcker grupper med bänkar där pratglada missbrukare håller till. Från början var Värnhemstorget ett renodlat busstorg som efterhand har gjorts mer attraktivt och 2007 adderades området med köpcentret Entre! (ibland kallat Entré Malmö). För Lundberg representerar detta köpcenter ännu ett i raden av malmöitiska byggprojekt som visar likgiltighet inför stadens historia och har medelklassen som målgrupp. Vid tillkomsten av köpcentret började polisen patrullera Värnhemstorget mer intensivt med följden att missbrukarna förpassades till Rörsjöparken en bit bort, något Lundberg starkt ogillade. Efter att ha stått i det närmaste öde i mitten av 2010-talet fick Entre! ett uppsving sedan inriktningen byttes från butiker till service och upplevelser av typen Break Room, Pysselparadiset och Extreme Zone. Det är en trend som räddat många köpcenter i västvärlden, t ex storskaliga T1 i Tallinn. Det kan tilläggas att Kristian Lundberg själv är född nära Värnhemstorget och i Sånger vid avgrunden pekas det också ut som platsen för hans egentliga skolgång: ”Jag skaffade mig min utbildning på Värnhemstorgets biblioteksfilial”.
Viktigt i Grindväktaren är att prostituerade och missbrukare namnges. Vi får veta att bombmannens första offer heter Esbjörn Svensson och att den hemlösa kvinna som i praktiken löser fallet åt EOU heter Eva Bengtsson. Det är ett sätt att uppvärdera utsatta människor och rädda dem från den glömska som Den grymma kören varnade för i Forsbergs drömmar. ”Varje människa är en berättelse”, som det heter i boken och Bengtsson liksom Svensson tar dessutom plats i romanens intrig. I namngivandet framträder även den moraliske Kristian Lundberg som kräver att vackra ideal om rättvisa måste omsättas i aktiv handling. I Grindväktaren sker det också genom att betona den fråga på biblisk grund som har blivit ett signum för Lundbergs uppfordrande författarskap, vilken lyder:”Ska jag ta hand om min broder?” Den ställs likaledes i anklagelseskriften Det här är inte mitt land och ska relateras till den vanligt förekommande oviljan att hjälpa just hemlösa och missbrukare samt flyktingar. Detta oavkortat moraliska krav bottnar förutom i ett socialt patos i den gudstro som Lundberg haft under större delen av sitt liv. Enligt honom går det inte att vara kristen och vända bort blicken från dessa människor, något som kompromisslöst slås fast i Grindväktaren: ”Den tro som inte manifesteras genom handling är död”. Det lidande som gruppen hemlösa människor utsätts för och som Den grymma kören uppmärksammar kan även sammankopplas med det citat ur Job 16:6-8 som inleder romanen. Jobs plågsamma liv är av fundamental betydelse för Kristian Lundberg och det refereras till det i många av hans litterära verk, tydligast i diktsamlingen Job (2005) som utgavs samma år som Grindväktaren.
Det finns en hel del egenheter vad gäller berättandet också i Grindväktaren. Kapitlen är försedda med poetiska rubriker som kan upplevas som fristående från vad som händer i dem. Som i fallet med En hemstad verkar rubrikerna huvudsakligen utgöra en utgångspunkt för författarens associationer. Märkligt tvära kast inträffar därtill i kronologin och särskilt i kapitlet ”Framtidsminnen”, där det plötsligt är juni istället för de i övrigt kylslagna månaderna februari och mars. Den första delen avslutas sedan med en epilog där det återigen är mars! Kapitlet ”Framtidsminnen” anspelar troligen på Michael Strunges lyriska verk Fremtidsminder från 1980 (på svenska 1986). Till skillnad från Lundberg är Strunge mindre intresserad av såväl nuet som det förflutna: ”Jag ser framåt och lever i framtiden, den levande tiden. Forntiden är död, nutiden en illusorisk idé”. Utöver detta ges läsaren ny kunskap om fallet med de mördade barnen på Limhamnsfältet i Eldätaren.
Vid upprepade tillfällen påpekas det i romansviten att ”Malmö är en stad i förändring”. En aspekt av den utvecklingen och som tas upp i Grindväktaren är utbredningen av kriminella gäng och den ökade ungdomsbrottsligheten. I kritiska ordalag påstås att ”Malmö bar vittnesbörd om sitt eget misslyckande” och att denna negativa utveckling innebär att staden splittras och att nya ghetton växer fram: ”Stadsdelar dit ingen färdades om det inte var absolut nödvändigt”. Underförstått handlar det om områden med stora invandrargrupper som Hermodsdal, Holma, Kroksbäck och Rosengård. Det ghettofierade utanförskapet och de våldsamma oroligheter som berörs i Malmösviten hävdas på ett psykologiskt plan bottna i ett djupt hat, ”ett oformligt hat, som fick en ung pojke på tretton år att närapå misshandla en femtonårs pojke till döds för att kunna stjäla hans exklusiva jacka”. I Grindväktaren beskrivs osedvanligt effektivt hur längtan att få lämna utanförskapet och bli den som står i centrum och beundras av andra förknippas med materiell rikedom och glans:
Och att då äntligen få lov att äga världen, sig själv och alla andra, sekunderna då man sitter i sin nyköpta tyska Mercedes och långsamt glider fram genom folktomma gator i Rosengård – känslan av makt, känslan av att vara i rörelse, att vara en vinnare. I alla fall för idag, för denna timme, denna stund. Det är förvånande hur mycket människor är redo att förlora för att vinna denna sekund av fruktan och beundran från andra.
På detta korta utrymme (kortare än Gang Starrs hiphop-klassiker ”Just to get a rep” från 1990) lyckas Kristian Lundberg ge en ingång till vad som kan utgöra lockelsen för en troligen arbetslös person i ett utanförskapsområde att begå brott och tillhöra ett kriminellt gäng. Det finns naturligtvis fler förklaringar som spelar in, t ex girighet och klass, två återkommande begrepp i Malmösviten. Detta slags gängkriminella karaktärer med utländsk bakgrund och stort utanförskap är viktiga i Malmösviten och bidrar till att ge en komplett bild av tillståndet i Lundbergs Malmö. Samtidigt blir man aldrig, med visst undantag av polisinformatören Zoran i Grymhetens stad och gängmedlemmen Goran Boskovic i De som skall dö, fullödiga karaktärer som tar plats i romanernas händelseförlopp och intrig.
Kristian Lundbergs kategorisering av Malmö som en segregerad stad med alltför många kriminella gäng gör att han beträder samma mark som författaren Lars Åberg i debattboken Framtidsstaden (2017). Båda sörjer ett svunnet Malmö, men i Åbergs fall handlar det inte om industristadens försvinnande utan om ett idylliserat 1950-tal av sverigedemokratiskt snitt. Denna idyll påstås sedan ha raserats på grund av en alltför stor invandring, en uppfattning som Åberg i stort verkar dela. Hos honom saknas också intresset för de utsatta grupper som Lundberg värnar om, och med en försåtlig citatteknik lyckas Åberg framställa i stort sett alla han intervjuar som inkompetenta eller aningslösa. Det är möjligt att det finns vissa poänger i Framtidsstaden, men de devalveras drastiskt när Åberg framhåller den djupa staten som en realitet, tycker att välvilja är suspekt och tror att ”problemfyllda bostadsområden kanske även fungerar som permanentade försörjningskällor för offentliganställda”.
Malmömannen: Scaniaparken. Cykelpundarna. Malmönatten
Den stickande lukten av bränd plast möter ofta läsaren i Malmömannen. Den uppstår när cykelpundarna, en återkommande grupp missbrukare i Malmösviten, tänder eld på den plast som täcker de kopparkablar man har kommit över illegalt för att sälja kopparen till mindre nogräknade skrothandlare för att finansiera sitt drogmissbruk. Nils Forsberg ser dem i kön till Stadsmissionen, på Värnhemstorget eller när man färdas längs Malmös gator på sina tungt lastade cyklar med tillhörande släp. I Malmömannen håller man främst till i Scaniaparken, det smala grönområdet i Västra Hamnen bakom prestigebyggnaden Turning Torso. När Nils Forsberg vid ett tillfälle befinner sig i närheten av cykelpundarnas nattläger i denna park kommer han instinktivt att tänka på sin konvertitlärare Fader Pietros rättframma uttalande att”[h]elvetet är också en plats på jorden”. Det är starka ord som fångar själva essensen i den näraliggande och bokstavligen brännande verklighet som Lundberg riktar in sig på i boken. Det är likväl inte enbart i Malmömannen som cykelpundarnas och andra missbrukares tröstlösa tillvaro beskrivs som ett dödsrike. ”Hades är en cykelkällare i förorten”, heter det om narkomanernas tillflyktsort i Eldätaren och i En liten bok om helvetet skildras i femton episkt anstrukna kapitel missbrukarnas skuggvärld på Värnhemstorget med cykelpundarnas konung Bosse Knes i spetsen. Överhuvudtaget framställer Lundberg gruppen missbrukare som levande döda i sitt författarskap och som i fallet med Malmösviten särskilt gäller De som skall dö.
Cykelpundarna i Malmömannen sätts också in i ett klassperspektiv när det slås fast att ”äldre tiders lumpproletariat stavas nu cykelpundare”. Kristian Lundberg är kritisk till att de utsatta grupper han berättar om i Malmösviten ignoreras av politiker och debattörer, inklusive de med vänsterpolitiska ståndpunkter. Det är även den största anledningen till att han övergav vänstern och oväntat påstod sig vara konservativ i Svenska Dagbladet (2021-07-31) med följande huvudargument: ”Hur kan den radikala vänstern, år efter år, ha misslyckats med sin uppgift att skapa drägliga villkor för samhällets mest utsatta och svaga, vi som lider av psykisk ohälsa, beroendesjukdomar, vi som tvingas leva ur hand i mun, hur kan vi bara ha fått det sämre och sämre för varje år?” Sanningen är väl tyvärr att den radikala vänstern i Sverige sitter fast i sitt ensidiga vurmande för arbetarklassen och likt Karl Marx inte har något reellt intresse för just det s k trasproletariatet, vilket per definition står utanför klassindelningen i Marx tänkande. För debattörer som Göran Greider, Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman hamnar man därför i samma kategori som de identitetspolitiska grupper (t ex HBTQ-rörelsen) som de anser söndrar kampen mot ekonomisk ojämlikhet och klassklyftor. En ideologiskt fyrkantig inställning kan tyckas. Rättvisa borde väl i första hand omfatta de mest behövande?
Det är också i närheten av cykelpundarnas nattläger i Scaniaparken som 16-åriga Sara Tomek hittas våldtagen och död, något som blir upprinnelsen till den utredning som driver handlingen i Malmömannen. Hon är ett av många offer för en serievåldtäktsman som sprider skräck och rädsla i staden och som kallas Malmömannen i media. Det kraftiga övervåld hon utsatts för innebär att hon blir den första som avlider av de totalt 20 kvinnor som våldtagits. Då samtliga våldtäkter har utförts mot kvinnor under 20 år och som är födda av invandrade föräldrar indikerar det ett invandringskritiskt och rasistiskt handlingsmönster.
Naturligtvis är det inte en slump att Malmömannens första våldtäkt med dödlig utgång inträffar i just Västra Hamnen. För Nils Forsberg representerar Västra Hamnen allt det som han ogillar med det nya och föränderliga Malmö. I likhet med grannstadsdelen Limhamn anser han att moderniseringsivern inneburit att kontakten med det förflutna har skurits av: ”Ingenstans finns det en länk mellan områdets historia (varv, industri) och dess samtid, ingenstans finns det spår av en tid före oss”. Nils Forsberg stör sig dessutom på den märkliga kontrast som uppstår mellan det exklusiva bostadsområdet och cykelpundarnas tältläger i Scaniaparken. Det är något som även kan uppfattas med lukt och hörsel på området: ”När vinden ligger på från Sundet [och] tar med sig doften av bränd plast och sval soulmusik, kan man verkligen ana med hela kroppen vad en misslyckad stadsplanering gör med en människa”. Ljudet av musiken härrör från den installation kallad Ljudkullen i Scaniaparken. Den har tydliga drag av land art och ambient-konst och tanken är enligt Gatukontoret i Malmö att ”framföra musik och ljudkonst till ackompanjemang av havets brus”. Bland de verk som uppförts kan nämnas installationen ”Diapason II” av Christina Kubisch (2009).
Västra Hamnen tillkom 2001 i samband med bomässan Bo01 och uppfördes på ett dumpningsområde för industriavfall tillhörande Kockums. För äldre Malmöbor kallas området Sibirien och vid tillkomsten av Malmömannen bodde Kristian Lundberg själv i denna stadsdel. När jag besökte Scaniaparken en gnistrande vacker höstdag var det inte så mycket en park med sammanhängande grönytor som mötte en, utan ett lågt kuperat område bredvid havet med buskage, beachvolleybollplaner och ett slags grästäckt amfiteater med en rund cirkel i mitten. Den sistnämnda visade sig vara Ljudkullen, men ingen musik hördes och inga cykelpundare syntes till. Hela området liksom Västra Hamnen i stort (bortsett från Turning Torsos smutsiga fasad) gav ett trevligt intryck och befolkades främst av söndagspromenerande malmöiter som vänligt hälsade på mig i den kraftiga blåsten längs den gång- och cykelstig som gränsar till havet. Möjligen påminde mitt besök lite grann om när Jan Myrdal visades runt i byn Liu Lin i Rapport från en kinesisk by (1963) och tyckte att allt han såg, inklusive böndernas slitsamma liv, var tecken på kommunismens förträfflighet.
Det förekommer även direkta sammanstötningar mellan medelklassinvånare och invandrargrupper i Malmömannen. Det nämns hur ett medborgargarde i Limhamn med golfklubbor som tillhygge attackerade personer med icke-svenskt utseende som man ansåg störde ordningen i stadsdelen. För romanens berättare är detta ännu ett uttryck för det hat och raseri ”som skälver i staden” och det sägs vara ”en tidsfråga innan uppretade föräldrar från Rosengård kommer resande ut till villaghettot för att möta upp motståndet – man mot man – golfklubba mot baseballträ”. Händelsen har verklighetsbakgrund och inträffade när ett 20-tal män patrullerade Limhamn/Bunkeflo beväpnade med basebollträn och golfklubbor efter att personrånen ökat kraftigt i Malmö 2006. Detta var emellertid inte alls utmärkande för just Limhamn/Bunkeflo även om medborgargardet hävdade motsatsen och påstod att stadsdelen getts namnet Förrådet. Oskyldiga personer med icke-svenskt utseende misshandlades och initiativet fick bister bakläxa av Malmöpolisen med följden att sammanslutningen anmäldes av polisledningen (Polistidningen 2006-05-09).
Motsättningarna i romanen eskalerar när de rasistiskt präglade våldtäkterna inte klaras upp av Malmöpolisen. Särskilt allvarlig blir situationen när den nationella säkerhetspolisen (kallad SÄK) mörklägger utredningen och utnyttjar situationen genom att utföra tillslag mot tre adresser i Malmö med muslimsk anknytning, vilka inte på något sätt har med Malmömannens gärningar att göra. Den ökade aversionen mot muslimer och islam är en betydande del i Malmösviten och gör ett kraftfullt intåg i just Malmömannen. Lokalt är det Skånepartiet under ledning av Carl P. Herslow som driver frågan i romanen och sprider islamofobiska idéer i sina radiosändningar (i verkligheten uttryckt i parollen ”avlägsnandet av islam från Skåne”). Nils Forsberg berörs illa av detta och när kollegan Ulf Gärdsmyg besöker honom i hans lägenhet, efter att Forsberg på nytt har kopplats bort från EOU, räcker han över en pocketutgåva av Koranen till Gärdsmyg med de illavarslande orden: ”Passa på att läsa den innan det blir förbjudet”. Säkerhetspolisens tillslag mot adresserna med muslimsk koppling får ett magert resultat i sig men blir gnistan till våldsamma kravaller mellan invandrargrupper och vit makt-anhängare. Det leder till att Malmös centrala delar och dess ytterområden förvandlas till en formlig krigszon med stor förödelse som följd. Våldsamheterna avtar redan efter den första natten och händelsen kom att rubriceras Malmönatten i de lokala tidningarna. Det är mycket av avgörande karaktär som sker nattetid i Malmösviten och möjligen kan det förvånansvärt snabbt återvunna lugnet efter Malmönatten sättas i samband med Johannes av Korsets tänkande, vilket citeras flitigt i böckerna. I det är natten en ångestfylld och mörk plats där den andliga återfödelsen äger rum, t ex gestaltat i dikten ”Själens dunkla natt” (ca 1577).
Vad som hände med utredningen om Malmömannen och vem denne var ska här inte avslöjas. Men mycket klarnar i en längre episod på Gregers antikvariat i romanens slut, där Forsbergs vän Mats Granberg spelar en avgörande roll. Sedan 2014 drivs antikvariatet på Helmfeltsgatan av Andrew Jamison under namnet Andy’s Corner. När jag tog halvtrappan ned dit en lördageftermiddag just innan stängning var den enda bok av Kristian Lundberg som gick att uppbringa just Malmömannen. Jag hade hoppats på att komma över Lundbergs poesidebut Genom september från 1991 men fick nöja mig med en bok om Malmös historia.
Grymhetens stad: Mellersta kyrkogården. Nils Forsbergs promenad. Kvinnohandel
En gråblek måne svävar över Rosengård i inledningen av Grymhetens stad. Förorten i sydöstra Malmö framställs som en nedsliten och stigmatiserad plats ”som ingen längtar hem till”. Invid en närbutik har någon sprutmålat ”Åk hem araber”, där ordet araber har strukits över och ersatts av ”judar”. Vi får veta att Rosengård, som köptes av Malmö stad från ett dödsbo tillhörande familjen Kockum, ursprungligen var en större gård omgiven av öppna fält, men nu hävdas området i första hand vara en plantskola för den som söker eller tvingas till en framtid i den kriminella världen:
Det var om man så vill ett drivhus. Det var här den nya tidens förmågor skolades, stöptes om. Avhumaniserades. Området var en nationell katastrof. Det hade blivit så nästan redan från början. Man byggde upp ett utanförskap, cementerade en känsla av förlust.
I en polisbil på Bennets väg 45 i detta Rosengård sitter Nils Forsberg tillsammans med några kollegor och väntar i det gråtonade månljuset. På adressen finns två prostituerade kvinnor som kommit till Malmö genom den s k Balkanrutten. EOU har fått ett tips om att två män från ett trafficking-nätverk är på väg över Öresundsbron i en van till kvinnornas lägenhet. Hela operationen kommer dock att misslyckas och de två kvinnorna (Katta och Maria) har i själva verket redan mördats och ligger döda i lägenhetens badkar, något som EOU-gruppen inte är medvetna om.
Kvinnlig prostitution och trafficking är även den sammanhållande länken i Grymhetens stad. Det är också den roman i Malmösviten som tillsammans med Malmömannen tydligast tar upp kvinnors utsatthet. I bilen på Bennets väg diskuteras också vad som kommer att hända med kvinnorna efter tillslaget. Forsberg, som under under romansvitens gång blivit mer cynisk, delar i viss mån polischefen Göran Kahlows krassa uppfattning att kvinnorna ska utvisas så fort huvudmännen har gripits. Här griper berättaren in och intar en mer human position, vilken delas av Forsbergs kollega Gisela Eriksson: ”Att kasta ut kvinnorna ur landet efter att man använt sig av deras information var bara ett sätt att fortsätta övergreppen”. Göran Kahlows hållning ekar däremot i hög grad av vår egen självrättfärdiga samtid: ”Den som inte är medborgare ska inte heller behandlas som en sådan”.
Nils Forsberg har även förälskat sig i den före detta prostituerade kvinnan Ilja Meskowitz. Hon är den som har varit ansvarig för rekryteringen av kunder till de två kvinnorna och skött den nedbrytningsprocess som föregår arbetet som prostituerad. Vad Forsberg inte vet är att också hon har mördats och att hon dessutom hade ett förhållande med hans bästa vän Mats Granberg med vilken hon väntade barn. Denna till övermåtta tillspetsade dramatik har nog mer gemensamt med såpoperans estetik än den grekiska tragedins, som den jämförs med i romanen.
De två mördade kvinnorna i Rosengård kremeras efter att identiteterna fastställts och urnorna skickas till deras familjer i den rumänska staden Brașov. Askan från andra offer för den trafficking-värld som skildras i Grymhetens stad sprids vid speciella ceremonier i minneslunden på Mellersta kyrkogården. Detta eftersom man saknar identitetshandlingar med följden att ingen anhörig saknar dem. Men man kan visa respekt även för anonyma döda och det markeras uttryckligen att Nils Forsberg alltid närvarar vid dessa ceremonier. Kyrkogårdar har också generellt en viktig plats i Kristian Lundbergs författarskap och Mellersta kyrkogården intar här en särställning. I En hemstad förekommer den flera gånger liksom i Requiem över en förlorad son (2019) och i dramatiseringen av Yarden (2016) utspelas en längre scen på denna kyrkogård. I den berättar karaktären Konny i en monolog hur Mellersta kyrkogården i slutet av 1970-talet användes av prostituerade kvinnor. Han minns också hur han och en vän gjorde snöänglar intill just minneslunden när man var i 12-13 årsåldern och att änglarnas frosttäckta skepnader i snön fick honom att tänka på sin psykiskt sjuka mor.
Mellersta kyrkogården (officiellt S:t Pauli Mellersta kyrkogård) ligger som mittdelen i en altartriptyk mellan S:t Pauli Norra och Södra kyrkogård i centrala Malmö. Den är ytterst välskött och lockar synbarligen ett brett spektrum av besökare i form av joggare, läxläsande skolungdomar och andra malmöiter som tar en rökpaus eller promenerar med sina hundar. Minneslunden är placerad ett stycke ned nära ett begravningskapell. Man leds in till en kvadratisk gräsyta via en gångstig tätt inramad av täta och utstickande trädgrenar. Runt den öppna ytan löper en grusgång med ett halvdussin träbänkar och utmed en stor cypress tronar en klockstapel i ett mörkt, nästan svart träslag. Man kan föreställa sig hur klock-klangen ljuder under ceremonierna. När jag lägger märke till hur två kvinnor med icke-svenskt utseende sitter i tystnad på en av bänkarna får jag för mig att askan till någon anhörig till dem har spridits här. Efter att ha gått runt på kyrkogården i över en timme hittar jag till slut Kristian Lundbergs egen grav, placerad alldeles vid ingången. Länge bestod den endast av ett ihopspikat träkors men är nu försedd med en fin gravsten. Jag hälsar till honom för min samt en god väns räkning innan jag går ut genom entrégrinden och promenerar vidare i riktning mot Drottninggatan.
”Den 17 november var Nils Forsberg i rörelse”, upplyses läsaren om efter det misslyckade tillslaget på Bennets väg. Det anger ingången till en längre promenad som Forsberg gör och som borde gälla som en höjdpunkt i svensk litteratur. Upprinnelsen är letandet efter vännen Mats Granberg och det kommer att föra honom till en rad platser i stadens västra delar med start på Limhamnsfältet. Framställningen växlar mellan en yttre och inre verklighet där läsaren bland mycket får ta del av mötet med missbrukaren Arnold, utvikningar om våldets utveckling i Malmö, tillbakablickar från morden på Bennets väg, existentiella frågor om åldrandet, Forsbergs olyckliga förälskelse i Ilja Meskowitz (som han ännu inte vet är död), iakttagelser om hur ”pendeltågen mot Köpenhamn sköt ut som blixtrande pilar” (en av Lundbergs favoritbilder i sviten), ifrågasättande av Malmö högskolas inskrift ”Frihet, frihet, frihet”, klangen av Slottsstadens kyrka, telefonsamtal med journalisten Christer Hermansson, plågsamma minnen av de döda barnen i Eldätaren och doften av ruttnande tång. Så här kan det låta när Forsberg mot slutet av promenaden blickar ut mot toppen av Limhamnsfältet:
En mindre grupp av hemlösa hade samlats uppe på kullen tillsammans med Arnold. Forsberg kunde urskilja dem som skuggor. De hemlösa var statslösa i sitt eget land. Det fanns flera anledningar till varför Forsberg höll dessa människor närmast sitt hjärta. En av de ytligaste var tanken på att det lika gärna kunde ha varit han själv som drev där, fram och tillbaka, som en flipperkula, eller varför inte – som en viljelös manet förlorad till havets nyckfullhet. En djupare tanke, ansåg han själv i alla fall, var föreställningen om att det i varje hemlös bodde en oförlöst ängel, en avbild som väntade på att få framkallas. ”Ta emot dessa, som vore de änglar i förklädnad”.
Det är tveksamt om någon annan svensk författare har skapat en sådan konkret närvarokänsla och samtidigt fångat så mycket av tillståndet i en stad som Kristian Lundberg gör under Nils Forsbergs promenad. Skeendet går rakt in i huvudet och är omöjligt att värja sig från. ”Låt dikten vara ett lod i världen”, heter det i Job, och här praktiseras den idén på ett fullödigt sätt. Framställningen formar också ett slags mikrokosm av romanen och av Malmösviten i stort. Allt sker i den samtidighet som utmärker sviten och delarna bildar den större helhet som Lundberg söker och flera gånger anför som en grundläggande princip i böckerna.
I den tredje delen får Nils Forsberg till slut kännedom om att Ilja Meskowitz är död. Hon hittas mördad i ”ett exklusivt hus, på en exklusiv adress” i närheten av Fridhemstorget. Familjen som bor där är bortresta på en utlandssemester i Thailand och det är talande att Lundberg på nytt låter en mördad människa från samhällets mest utsatta skikt placeras i en stadsdel för den välbeställda medelklassen. Att inskärpa denna avgrundsdjupa skillnad vad gäller klass är något som Lundberg konsekvent söker, men det bör framhållas att det återigen inte handlar om arbetarklassen, utan just om de utsatta grupper som ligger honom varmast om hjärtat, dvs missbrukare, prostituerade och hemlösa. Inte ens i Yarden är det primärt arbetarklassen av typen LO-anställda som lyfts fram. Den uppmärksammar uteslutande de som befinner sig allra längst ned i arbetsmarknadens hierarki (papperslösa och svartjobbare), och som i praktiken förbises av fackföreningsrörelsen och många vänsterdebattörer.
Även Nils Forsbergs vän Mats Granberg hittas mördad (”dumpad under den bro som band samman hundrastplatsen med Västra Hamnen”) och Grymhetens stad lever verkligen upp till sitt namn. Ett tillslag mot en bordell i Teckomatorp skänker avslutningsvis en viss förklaring av skeendet i romanen men klingar ut i ett antiklimax. EOU upplöses på slutsidorna och på många sätt får man intrycket att Grymhetens stad i själva verket var tänkt som den sista boken i Malmösviten. Det intrycket förstärks av omständigheten att nästan hela det persongalleri som introducerades i Eldätaren har försvunnit och att det kom att dröja ett decennium innan den femte delen publicerades.
De som skall dö: Statoil Midhem. Maria Josman
Den femte och sista delen i Malmösviten, De som skall dö, inleds med mordet på den 25-årige Goran Boskovic. Han skjuts till döds utanför en nattklubb på Stortorget i Malmö i februari 2010, ett förlopp som beskrivs upprepade gånger. Han är son till Istvan Boskovic, en av Balkanruttens ledande namn i Malmö, och var tänkt som dennes kronprins. Romanens första 50 sidor kretsar i en prolog kring denna händelse för att sedan mer eller mindre försvinna ur sikte. Den får dock konsekvenser för maktbalansen i Malmös undre värld och spiller även över till romanens händelseutveckling under åren 2010 till 2016.
Berättandet i De som skall dö är betydligt mer nedtonat och sakligt än i de tidigare böckerna i Malmösviten. Den kan i det avseendet påminna om Mountolive, den tredje delen i Lawrence Durrells Alexandriakvartetten (1958) eller den första hälften av Otra vez el mar, den tredje delen i Reinaldo Arenas romansvit Pentagonin (1982). Ett liknande skifte sker likaså i den sista delen av Kristian Lundbergs prosalyriska trilogi som inleddes med Requiem över en förlorad son. Det bitvis maniska berättarflödet i En liten bok om helvetet, den andra boken i sviten, ersätts av ett mer vardagligt och stillsamt berättande i den avslutande En liten bok om kärlek (2021) Tre andra svenska exempel – fast formellt ej tillhörande romansviter – kunde vara Sjöwall-Wahlöös Terroristerna (1975), Stig Larssons Komedin I (1987) och Nikanor Teratologens Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1998).
Mordet på Goran Boskovic leder till våldsamma spänningar mellan kriminella grupper i Malmös undre värld, särskilt mellan de två dominerande som leds av Istvan Boskovic respektive den mytiske Dragan, vilken aldrig ges ett efternamn och som berättaren påstår att ingen intrig kan fånga. För de mer ordinära gängmedlemmarna beskrivs våldet som något i det närmaste vardagligt och där valet av gruppering kan skifta snabbt: ”Det finns en lojalitet i gruppen just precis så länge som det går att se ett värde i det”. Mord ses som en investering och kan länkas till ett av Malmösvitens nyckelbegrepp: girighet. Ett annat sådant är rädsla och det betonas att den som äger rädslan också är den som bäst kan utöva makt över andra i dessa kretsar. Berättaren vänder sig då och då direkt till ett ”du”, avseende en ung gängmedlem, med argument som pekar på kortsiktigheten och meningslösheten i den sortens liv. För EOU innebar den uppkomna situationen att man kunde ”börja kartlägga hela det komplicerade nätverk av mer eller mindre organiserad kriminalitet som var en vardag i Malmö”. Nils Forsberg är i detta skede uppsagd från Malmöpolisen och ägnar sig under de följande fem åren fram till 2015 främst åt ett gravt alkohol- och drogmissbruk.
Tidigt i romanen hittas även en prostituerad kvinna mördad nära djuphavsbadet i Västra Hamnen. Mordet på henne kommer att få konsekvenser för det fortsatta händelseförloppet och i flera korta stycken (en annan aspekt av berättartekniken i romanen) informeras läsaren successivt om hennes bakgrund. Vi får veta att hon växte upp under svåra familjeförhållanden i området Zenith intill Värnhemstorget med en våldsam far som fick henne att fly hemmet redan som 12-åring till förmån för livet på Malmös gator, där drogmissbruk och prostitution följde. Trots sin död kommer hon att få en betydelsefull roll i romanen och hon namnges senare av berättaren som Maria Josman. I en lakonisk och nattsvart kommentar konstaterar denne att den enda gången någon behandlade hennes kropp med respekt var när hon obducerades efter sin död.
”De snart döda bryter sig in mitt i berättelsens epicentrum”, står det plötsligt att läsa en bit in i romanen. Den omedelbara upprinnelsen till denna dramatiska vändning står troligen att finna i introduktionen av Maria Josmans brutala livsöde. Men det är onekligen svårt att tänka sig en roman av Kristian Lundberg som inte skulle behandla tillvaron för missbrukare, prostituerade och hemlösa. Den plats de håller till vid i De som skall dö ligger på andra sidan av bensinstationen Statoil Midhem i östra Malmö, ”en av stadens många dolda platser”. Den ges även i detta fall karaktären av ett dödsrike och som anspelar på romanens titel: ”De snart döda vet att helvetet finns, de vet exakt var det ligger. Det finns bakom en bensinmack, bara helt kort från Värnhemstorget […] Helvetet är ett vanskött buskage bakom en bensinstation”.
Vid detta buskage luktar det fränt av urin, T-sprit och ruttnade matrester. Bland drivor av kartonger, papper, påsar, kanyler och kondomer har någon hängt en sliten täckjacka och andra kläder i ett träd. De tillhör en man som sägs kunna 768 språk flytande och dessutom ”kan se ljus och mörker pressas ihop till stycken av kol inuti människor, han kan vara i lövens mikroskopiska vener och känna med hela sin kropp hur regnet tar sig in i trädens blad”. Denne psykiskt sjuke man skulle samtidigt kunna ses som en Kristusgestalt av den typ som figurerar i James Ensors målning Kristi intåg i Bryssel (1889). I den ses en man sitta på en åsna, som man genom målningens titel sluter sig till är Kristus, men som ingen lägger märke till i det folkvimmel som omger honom. Kristusdragen hos den mångspråkige mannen vid Statoil Midhem i Malmö förstärks av att ”[h]an vill varna. Skydda. Omfamna. Rädda det som blir skadat gods”. På samma sätt som de hemlösa hävdades kunna vara änglar i förklädnad på Limhamnsfältet i Grymhetens stad, kan denne luggslitne uteliggare annorlunda förstådd representera något messianskt.
Promenerar man från Värnhemstorget längs Lundavägen når man Statoil Midhem redan efter 5-10 minuter. Så korta är avstånden i centrala Malmö. Idag har dock macken på Lundavägen liksom samtliga Statoil-mackar i Sverige och Baltikum bytt namn till Circle K. På vänstra sidan om själva stationsbyggnaden finns ett snårigt buskage och på baksidan ytterligare ett. Inga hemlösa människor står att finna i det blåsiga vädret. Något längre bort på Lundavägen får jag syn på ett större buskage som vid närmandet visar sig vara ett välskött koloniområde. På en bänk utanför sitter två äldre män med varsin burk folköl. När jag på nytt besöker Circle K på kvällen är det lika lugnt och stilla. Lundbergs sätt att i Malmösviten likna Statoil Midhem vid en ljusstark rymdstation nattetid är onekligen träffande. Det påminner mig om att en av min pappas målningar var just ett nattmotiv föreställande Statoil-macken på Sandåkern i Umeå, troligen inspirerat av Edward Hopper.
I kapitlet ”Ensamhetens arkitektur” förekommer en passage som behandlar vad som med en biblisk referens benämns som ”ett obarmhärtigt ljus”. Det föregås av ett slags berättelsens existentiella nollpunkt med Maria Josmans liv i fokus. Det arbete hon haft som prostituerad under Istvan Boskovics vingar (här korsas romanens två huvudlinjer) avslutas abrupt. Hon är nu ”lika värdelös som en förfalskad sedel”. Hennes livsöde ges en allmängiltig räckvidd, där människans strävan efter sanning och ett större djup sägs vara en illusion. Allt som finns kvar är instinkterna begär och behov. Berättaren anför det obarmhärtiga ljus som omgav Paulus när han på en resa närmade sig Damaskus och bländades så till den grad att han blev blind under tre dagar (i bildkonsten främst framställd av Caravaggio i den version som finns i Santa Maria del Popolo i Rom). Berättelsen i De som skall dö uppges rymma ”en egen form av bländande ljussken” som resulterar i att allt reduceras till just begärs- och behovsnivån. I en vacker bild liknas det vid hur man kan bländas av solljuset efter uppgåendet från en mörk källare: ”Du för upp handen till skydd mot det skarpa ljuset. Sådan blir sanningen. Du skymmer den eftersom du bländas”.
Det bländande solljuset kan i fallet med De som skall dö och med Malmösviten i stort förstås som den skoningslösa och närmast ocensurerade metod som Kristian Lundberg tillämpar i skildringen av samtidens Malmö. Sannolikt finns det många läsare som ryggar tillbaka när man tar del av den brist på försköning och uppbygglighet som kännetecknar framställningen av t ex de hemlösas värld i Malmösviten. En jämförelsepunkt kunde vara Stefans Jarls film Ett anständigt liv (1979). Och att med öppna ögon ta del av Maria Josmans golgatavandring i kapitlet kallat just ”Ett obarmhärtigt ljus” i De som skall dö, och som i likhet med Forsbergs promenad i Grymhetens stad borde gälla som en milstolpe i svensk litteratur, är sannerligen en prövning. I tolv korta fragment får vi följa hennes sista tid i livet på toaletten till Statoil Midhem på Lundavägen. Väggarna är täckta av klotter, telefonnummer och namn. Allt hon vill är att få vila i det ”hem” som denna dygnet runt-öppna bensinstation nu utgör. Men tiden är på väg att rinna ut:
Hon mäter ut en plats i världen. Den krymper. Hennes värld rymmer en toalettstol. Ett handfat. En handtork. En väggfast papperskorg. Smutsigt vitt kakel. Två steg fram. Vända. Två steg tillbaka. Det går att känna den fräna lukten av urin och rengöringsmedel genom den låsta dörren. Det går att ana hennes egen doft av svett, rädsla, kamp. En kort stund av vila. Nu. Bara det. Det är allt hon begär. En kort stund av befrielse, av ingenting.
Det obarmhärtiga ljuset i denna litterära scen gör ont, men den som vill förstå något om hur vår samtid kan se ut bör försöka vänja sig vid det. Hur ska man annars kunna lära sig något? Hur skulle annars ”Saul vedersakaren” kunna ha blivit ”Paulus förkunnaren”? På ett liknande sätt kan man förstå karaktäriseringen av den kriminella världen i Malmösviten. Förståelsen av den ökar rimligtvis när man likt Lundberg riktar fokus mot den ekonomiska vinning och den status som styr intresset för att bli en del av ett kriminellt gäng. Att framhäva betydelsen av Pengar och Prestige är relevantare än det sensationalistiska bländverket Gängkrig, ett ordval som journalister, politiker och opinionsbildare så gärna gör.
Väsentligt i förståelsen av De som skall dö är de sex döda barn som hittas i en bunker i Sibbarp. Den byggdes under andra världskriget och består av några kanontorn samt en serie underjordiska tunnlar. Hur barnen hamnade där blir aldrig utrett även om en viss förståelse skapas på romanens slutsidor. Barn som far illa är något som också tas upp på fler ställen i De som skall dö. I samband med Goran Boskovics död nämns att han var den ende som hade nyckeln till en container vid en kaj nära Dockan i Malmö med ett 50-tal flyktingbarn, vilka löper stor risk att kvävas till döds. Läsaren får också veta att Nils Forsbergs första och mest traumatiska fall inträffade när åtta barn omkom vid en brand i Malmö 1966 och i slutet anknyts ånyo till fallet med de döda barnen på Limhamnsfältet i Eldätaren. Berättaren visar ett stort engagemang i dessa barns öden och tidigt i romanen kritiserar denne de vänsteraktivister som förespråkar fri invandring, något som paradoxalt nog innebär en kritik av Kristian Lundbergs tidigare ståndpunkt att ”ingen människa är illegal” (t ex uttryckt i Det här är inte mitt land). Huvudargumentet är att fri invandring kan leda till att många ensamkommande barn väljer att gå under jorden och därmed hamnar utanför samhällets kontrollfunktioner med risken att bli offer för trafficking eller pedofili, vilket också gestaltas i Malmösviten. Lundberg har i verkligheten yttrat liknande åsikter och han har en väl uppövad blick för just barns missförhållanden: ”Det finns massor av fattiga barn som nonchaleras idag. Många låtsas att det inte ens finns klasskillnader. Jag har blivit extremt sensibel för vilka barn som har det dåligt” (Aftonbladet 2011-03-19). Han har själv erfarenhet av att växa upp i ett fattigt och bristfälligt fungerande hem med en psykisk sjuk mor och en frånvarande far. Hans mål var att supa ihjäl sig innan han fyllde 30 år, något han enligt egen uppgift nästan lyckades med. Det är en flyktmekanism av samma sort som drev den 12-åriga Maria Josman till missbruk och prostitution i De som skall dö.
Vad gäller pedofili är det ett relativt undanskymt spår i Malmösviten och visar återigen sitt fula ansikte i De som skall dö. Det är ett ämne som Lundberg även har berört i En hemstad, Sånger vid avgrunden och i dramaversionen av Yarden. I den självbiografiska En hemstad rör det sig om en man i 40-årsåldern bosatt i Carolikvarteren i Malmö som utsatte flera personer i Lundbergs vänkrets för övergrepp på 1970-talet. Mannens målgrupp var uteslutande barn från just problemfamiljer och Lundbergs vänner tillhörde samtliga den kategorin. Att den direkta tillkomsten av EOU bottnade i en internationell barnprostitutionshärva förstärker pedofili som betydande i Malmösviten och inskärper barns utsatthet som något centralt i den.
De som skall dö är på många sätt den mörkaste delen i Malmösviten, men i romanens senare del finns också en ljusare och hoppfullare sida. Den visar sig först när Nils Forsberg något oväntat anställs på nytt av Malmöpolisen 2015 efter fem år av svårt alkohol- och drogmissbruk. ”Han fick komma tillbaka” är den ordföljd som används och den tangerar en återkommande diskussion i boken som berör betydelsen av nåd. Tidigt i romanen hävdas det uttryckligen att ”det finns ingen nåd”, men mot slutet heter det tvärtom ”att Guds nåd var alltid en variabel som plötsligt kunde ändra på hela spelet”. Det bör framhävas att ett vanligt grepp hos Kristian Lundberg är att med emfas slå fast något för att några sidor senare hävda motsatsen. Det är likväl ingen tvekan om att det mot slutet av De som skall dö kan skönjas en ljusare nyans i det kompakta mörker som dominerar romanen. Det hoppfulla visar sig också när Nils Forsberg håller ett anförande vid ett möte med EOU och istället för att kommentera det pågående utredningsarbetet skriver ordet ”DÖDEN” på skrivtavlan i mötesrummet. Detta följs av en utläggning, troligen inspirerad av den döde vännen Mats Granberg, där kärleken ses som ”dödens enda motgift”. Förvisso påstås den vara lika snabbt försvinnande som dess plötsliga ankomst, men tveklöst ägde någonting hoppfullt rum. Och då kan det hända igen.
Avslutningen av De som skall dö bjuder på flera oväntade vändningar. Nils Forsberg, som knappt deltagit i något utredningsarbete på åratal lyckas ändå på egen hand komma fram till vad som var anledningen till mordet på Maria Josman. Fast läsaren vet att Forsberg inte har den bästa ordningen i sin lägenhet i Kirseberg och mestadels litar till sin intuition och förmåga att läsa av stämningar på brottsplatser, så visar det sig att han under hela sin karriär som polis fört ett minst sagt omfattande arkiv:
Varje brott, varje fall, varje människa – levande som död – och som hade korsat Nils Forsbergs väg, fanns noterad, beskriven och kommenterad i hans bibliotek av anteckningsböcker. Urklipp. Dagstidningar. Specialreportage. Kvällstidningar. Han samlade på de döda, han visste att det var det enda sättet.
Detta osannolikt innehållsrika hemarkiv – i sin utförlighet påminnande om den detaljerade loggbok som nämns i En hemstad och En liten bok om helvetet – är inte bara till hjälp i den pågående utredningen, utan inskärper också Nils Forsbergs vilja att gå på tvärs med konventionellt polisarbete. Det utförs även ett antal obstruerande handlingar i slutet av De som skall dö och de ska uppfattas som ett sätt att försöka korrigera allvarliga felsteg inom det svenska polisväsendet. Det ger en positiv slutklang åt berättelsen. För Nils Forsberg slutar det däremot inte lika bra. Han förs till en alkoholklinik med livshotande skador, allt medan en dödshymn ljuder över staden.
Malmösvitens möjliga framtid i en svensk litteraturkanon
Malmösviten är ett sällsynt starkt tidsdokument och blir till fullo ”den berättelse som lyckas fånga den pågående nedmonteringen av samhället”, som efterfrågades i Eldätaren. Lundbergs engagemang i den frågan och i sin egen hemstads utveckling – som pekar rakt in i dagens infekterade svenska samhällsdebatt kring invandring, segregation, islamofobi, kriminalitet och klassklyftor – är både genuint och helhjärtat. Ett obarmhärtigt ljus riktas mot Malmös skuggvärld och synliggör i synnerhet den inhumana situation som kännetecknar missbrukarnas, de prostituerades och de hemlösas liv. ”Allt det jag berättar är sant”, skriver Kristian Lundberg i En hemstad, med fortsättningen: ”Jag vet att det är sant eftersom det gör ont. Alla berättelser som gör ont är sanna”. Påståendet passar utmärkt väl in även på den skoningslösa värld som framställs i Malmösviten och den borde ha alla förutsättningar för att i likhet med exempelvis Per Anders Fogelströms Stad-serie om Stockholm (1960-1968) ingå i en svensk litteraturkanon. Tyvärr är det nog mycket lite som talar för att så kommer att bli fallet. Kristian Lundberg har fått en lång rad litterära priser, men de har främst gått till den mer uppbyggliga Och allt skall vara kärlek (2011), den lyriska Job (2005) och prosaverket Yarden (2009). I samtliga dessa saknas i stort sett den grupp som dominerar i Malmösviten, dvs hemlösa, prostituerade och missbrukare. Tyvärr verkar det vara så att jurygrupperna till dessa priser liksom många litteraturkritiker saknar engagemang för den typen av människor. Och med det massiva ointresse som den svenska litteraturkritiken visade för Sånger vid avgrunden, Lundbergs avskedsverk, förstärks den misstanken. Man ska vara varsam med sina ord, men det är svårt att inte uppfatta det som en regelrätt kulturskandal. Förvisso finns det många författare som ägnar sig åt mer gediget romanbygge än vad Kristian Lundberg gör, men få om ens någon svensk författare når upp till den angelägenhetsgrad och språkliga direkthet som kännetecknar såväl Sånger vid avgrunden som Malmösviten och den brännande verklighet som där skildras. Den som efterlyser den stora berättelsen om vår samtid kan andas ut. Den är redan skriven och dess namn är Malmösviten.
