En människa som lever enkelt och sparsamt, undviker allt överflöd, inte har någon förmögenhet och inte strävar efter världslig framgång är verkligen lovvärd. Ända sedan forna dagar har det varit sällsynt att visa människor varit rika.
Yoshida Kenkō
Urabe Kenkō (1283-1350) känd som författaren och buddhistmunken Yoshida Kenkō, levde under medeltiden i Japan – ganska mycket annorlunda än dagens och ändå inte – shintoismen och buddhismen är alltfort relevan t i många japaners liv. Ofta är man både buddhist och shintoist, samtidigt. Dessutom har buddhismen och shintoismen under århundradens gång, för att inte säga årtusendenas, växt ihop till en synkretism. Det heter att man föds till shinto men dör som buddhist. Buddhismen fokuserar mest på livet efter detta, på upplysning, nirvana, karma, reinkarnation, på begravningar och heliga skrifter, och recitation. Shintoismen handlar mer om vardagsbekymmer och om kami – allt är besjälat: stenar, träd, katter, tofflor, sjöar, berg och gamla tekannor. Shintoismens världsbild – som inte är organiserad, inte har några heliga skrifter eller trosbekännelser, och inte några enhetliga doktriner – är polyteistiskt animistisk med rötter i en mycket gammal föreställningsvärld där människan är en liten del av alltet och inte världens herre. I shintoismen finns inte något enhetligt etiskt system men ändå en praxis med betoning på uppriktighet makoto, ärlighet tadashii, hårt arbete tsui-shin, tacksägelse kansha, riktad mot kami.
Yoshida Kenkōs bok Stilla stunders tankar (Ellerströms, 2015) skrevs under en mycket turbulent period benämnd Kamakuraperioden (1185-1333). Hotet från mongolerna var ett faktum. Två gånger försökte mongolerna, ledda av Kublai Khan, invadera Japan, men båda gångerna lyckades Kamuraregeringen hindra invasionen. Vädrets makter var dock den avgörande faktorn – en tyfon drog in över Japanska havet och avgjorde till japanernas fördel. Japanerna tog det som ett tecken från gudarna och kallade tyfonen kamikaze, gudarnas vind. Trots yttre oro och hot, i ett samhälle i omdaning, lyckas Kenkō behålla sitt inte lugn och uppmanar i sina anekdotiska texter till ett enkelt och nyktert liv.
Ett hus inger en känsla av sober elegans om det inte är modernt eller pampigt men har en trädgård med en dunge träd som på något obestämt sätt ger ett ålderdomligt intryck, gräs och örter som får växa vilt på ett tilltalande vis, en smal veranda och ett glest trästaket. Båda i utsökt utförande, och sparsamt möblerade rum där föremålen har en gammalmodig och vilsamt behaglig prägel.
Ett hus där sällsynta och praktfulla japanska möbler, idogt finslipade av otaliga hantverkare, står uppradade, och där till och med trädgårdens växter ansats och arrangerats på ett konstlat sätt och inte fått växa naturligt, är däremot störande för ögat och gör en bara besviken.
Kenkō föredrar det ofullständiga och själfulla framom perfektion och överflöd, han framhäver det sobra, rustika och sparsmakade som ideal – ett ideal som blivit utmärkande för japansk estetik. Men denna minimalism har sin rot i att leva på en grupp vulkaniska öar, granne med havet – när som helst kan huset bli översvämmat, eller halva stan brinna upp i en eldsvåda, eller en jordbävning drabba med förödande konsekvenser, för att inte tala om en tsunami. Japanerna har gjort dygd av nödvändigheten. Blir inte ett träd vackrare när man betraktar det bakom en jalusi, det blir något meditativt och rofyllt, det förhållningssättet harnågot obetsändigt, flyktigtmen sunt och sant melankoliskt över sig. Inget kan tas för givet och den tanken fostrar till tacksamhet och ödmjukhet. Livet är illusoriskt.
När Kenkō blev munk är oklart. Hans namn återfinns dock i hovkretsar. Han verkar i sin ungdom ha studerat för den välkände poeten Fujiwara-no-Tameyo. Kenkō kan ses som representant specifikt för buddhismen men ändå skiner shintoismen igenom. Familjenamnet Urabi betyder ordagrant “spådomskonst” och familjen var sedan gammalt knuten till shintoismen och många av dess medlemmar hade varit shintopräster. Shintoismen är mer fokuserad på det dagliga, konkret och praktisk till sin natur – bönen handlar om att visa husets kami tacksamhet och man ber om konkreta ting, lite tur vid en tentamen, om någon familjemedlems tillfrisknande vid sjukdom, om en liten löneförhöjning, offrar saké, en frukt eller riskaka.
Men vad är egentligen allt detta jäktande hit och dit som alla håller på med? Människorna har en ständig önskan om långt liv och snöd vinning. Men vad väntar oss när vi håller på och månar om oss själva på det viset? Det enda som väntar till slut är ålderdom och död. [….] Jag undrar hur den känner som inte står ut med att vara sysslolös. Det bästa är ju att få vara helt för sig själv och inte bli distraherad av annat. Om man anpassar sig till världen kommer ens sinne att besudlas av det som finns utanför en och leda en på villovägar. När man umgås med andra, anpassar man sina ord till vad de vill höra och säger inte vad man egentligen tänker och känner innerst inne. Än skämtar men med andra människor och än bråkar man med dem, än blir man harmsen och förbittrad, än blir man glad och lycklig, och ens sinnesstämning skiftar oupphörligen. Man blir allt för benägen att bedöma allt efter egenintresse, och ens tankar kretsar ständigt kring hur man ska skaffa sig vinst och undvika förlust. Man har inte bara letts på villovägar utan också blivit som berusad. Och när man befinner sig i ett rus drömmer man. Alla människor beter sig så: frenetiskt rusar man omkring och tappar bort sig.
Även om man ännu inte nått insikt i den sanna läran, kan man göra sig kvitt sina världsliga band och dra sig undan till en enslig plats där man kan känna frid i sinnet och på det viset få uppleva i alla fall en kort tid av glädje. I Maka Shikan står det också : Ge upp alla band till vardagsliv, umgänge, praktisk färdighet och studier.”
I förordet till Stilla stunders tankar, skriver översättaren till den svenska utgåvan, Vibeke Emond, att texterna hör till en genre som kallas zuihitsu, vilket betyder att följa penseln, det vill säga låta penseln gå och skriva ner spridda tankar om allehanda ting allteftersom man kommer att tänka på dem. Det var dock inte Kenkō själv som sammanställde sina spridda texter till en bok. Utan en vän som efter hans död samlade ihop allt han trodde var av Kendös hand. Det kan därför ha insmugit sig texter som inte bör tillskrivas Kenkō.
Kenkō håller boken igenom en sympatisk och empatisk attityd, det är en buddhistisk dygd att behålla fokus på medkännande och medkänsla med alla varelser och han är generellt konsekvent i denna hållning, men när det kommer till kvinnosynen tar det slut. Kenkō har mer sympati med en hund än med kvinnor.
Det sägs att om en hund som lämpar sig bra för jakt med falkar används till jakt med stora hökar är den inte längre bra på jakt med små falkar. Visst är det rimligt att den som ägnar sig åt det stora förkastar det lilla. Av alla saker en människa kan göra är det inget som ger en djupare gläjde än att finna behag i att följa den rätta vägen. Det är verkligen något oerhört viktigt. Finns det någon syssla över huvud taget som man inte spontant ger upp när man en gång hört talas om den rätta vägen och bestämt sig för att följa den? Vad annat skulle man väl ödsla sin kraft på? Är en människa, hur dåraktig hon är, kanske till sitt sinne underlägsen den klokaste hund?
Han skriver vidare – och man får föroda att munkidealet och buddhismens patriarkala och hierarkiska världsordning färgat av sig på hans egna åsikter i saken. Man kanske anar att han är också försmådd och bitter, han lär en gång ha förälskat sig i en kvinna han inte kunde få.
En man borde aldrig ha en hustru. […] Tänk att han föll för den där oansenliga kvinnan och lever tillsammans med henne! Och om kvinnan råkar vara vacker tänker de säkert: “Han avgudar henne som om hon vore hans egen lilla buddha. Jag visst är det så.”
Än mer besviken blir man på en kvinna som styr och ställer i hemmet. […] Det är mycket påfrestande för en man att leva dag ut och dag in tillsammans med en kvinna hurudan hon än är.
Det är ett brokigt men ändå övervägande sympatiskt intryck man som läsare får av Kenkōs texter. Han skriver på ett ställe att, om han inte får ur sig det han har i sina tankar känns det som om han skulle spricka, så han låter penseln gå. Han säger sig skriva bara små oväsentligheter för egen förströelses skull, anteckningar som sedan kan rivas sönder och kastas och inte är ämnade att läsas av någon annan. Man anar en sund självdistans.
Då jag i min ensliga sysslolöshet sitter dagarna i ända framför tuschstenen och planlöst och utan ordning eller sammanhang skriver ner allehanda små oväsentligheter som glimtar förbi mitt inre, grips jag av en högst märklig känsla av sinnesberusning.
Krigföringen på 1200-talet i Japan förde till obestridd makt för samurajerna vars nya regim baserades på krigsdisciplin. Även om samurajerna uttryckte respekt för den gamla kulturen, några av dem studerade till och med tanka-komposition med Kyoto-mästarna, flyttade landets huvudstad till Kamakura. Kvinnornas lägre ställning under denna feodala regering förklarar den märkbara minskningen av betydelsen av hovdamers skrifter. Det fanns knappast en kvinnlig författare mellan 1300 och 1800. De manliga hovpoeterna förblev dock produktiva. Samuraj betyder “att tjäna” och avser vanligen adliga krigare i det feodala Japan från 700-talet ända fram till 1800-talet. De tillhörde den högsta samhällsklassen, den feodala krigaradeln. Efter de två mongoliska invasionsförsöken av Japan (1274 och 1281) så blev det uppenbart att samurajernas traditionella krigföring var otillräcklig för att kunna försvara landet mot ytterligare invasioner från det asiatiska fastlandet. Den japanska krigföringen gick ut på att individuella krigare sökte upp varandra på slagfältet, efter de glesa formationerna möttes, och förde först en duell med pilbågar, och sedan med naginatan om pilbågarna misslyckades att såra eller döda motståndaren.
Trots de turbulenta tiderna under hans livstid mötte Kenkō världen med mildhet och saktmod. När kejsaren Go-Daigo avvärjde en utmaning från Hojo-familjen, och Japan stod på randen till en mörk politisk era, höll Kenkō fast vid sin buddhistiska tro och tog sin tillflykt till ensamhetens nöjen. Sammanställningen av spridda texter som sammanfattats i Stilla stunders tankar anses ha tillkommit mellan 1330 och 1332 och återspeglar den sympatiska munkens tankar om en mängd olika ämnen. Hans korta skrifter, några inte mer än några meningar långa och som sträcker sig i fokus från politik och etik till natur och mytologi, markerar kristalliseringen av en distinkt japansk princip: att skönhet ska firas, även om den i slutändan kommer att förgås. Genom sin uppskattning av världen omkring honom och hans stora förståelse för historiska händelser förmedlar Kenkō kärnan i buddhistisk filosofi och dess subtila läror. Kenkō visar på osäkerheten i denna värld och ber oss att inte slösa någon tid på att dröja med att följa Buddhas väg.
Den som låter sig behärskas av ärelystnad och girighet och plågar sig genom tillvaron utan att unna sig en stunds lugn och ro är verkligen dåraktig. Rikedomar räcker inte långt när det gäller att skydda livet. De ställer till med besvär och förorsakar olyckor. Även om man samlat på sig sådana högar av guld att de efter ens död når upp att stötta Polstjärnan, blir det likväl bara till olägenhet för de efterföljande. Det som förnöjer den dåraktige är i själva verket fåfänglighet. En omdömesgill person inser hur meningslöst och dumt det är med stora vagnar, präktiga feta hästar och dekorationer av guld och juveler. Det är bättre att slänga guldet i skogen och kasta juvelerna i sjön. Den som tappar bort sig själv förblindad av rikedom är så dåraktig man kan bli. […] Om man tappar bort sig själv i sin strävan efter att skaffa sig ett namn och rikedomar blir det som jag skrivit här ovan. Allt är fåfänglighet. Inget tjänar något till att tala om. Inget är värt att önska sig.
Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788-1860) och den japanske buddhistmunken Yoshida Kenkō delade liknande åsikter i en rad grundläggande frågor, bland dem världens evanescens, osäkerhet och fåfänga, illusionerna av ouppfyllda önskningar, nöjet med ett liv i avskildhet, oberoendets kraft och trösten av att fördjupa sig i konsten. Konsten att leva meningsfullt resonerar med vår egen tid – där ytan är lika förrädisk som någonsin tidigare i världshistorien. Vi tycks ha alla bekvämligheter och tekniska prylar för att underlätta vardags och arbetsliv, men ändå saknar vi den djupare meningen och syftet med allt. Yoshida Kenkō skriver så insiktsfullt:
Samma sak gäller för någon som blivit gammal eller sjuk och än i högre grad för någon som försakat världen. Finns det egentligen någon av de världsliga formaliteterna och sedvänjorna som man inte kan dra sig undan? Om man ändå inte tycker sig kunna lämna alla sina världsliga åtaganden därhän utan känner att man måste uträtta olika saker, blir det efter hand mer och mer man vill göra, man blir fysiskt utmattad och får aldrig någon ro i sinnet, och så slutar det med att man förspiller sitt liv på allehanda små oväsentligheter.
“Dagen är till ända, vägen framför mig är lång. Mitt liv har nu börjat vackla och stappla.” Det är dags att bryta alla band. Inga fler förpliktelser och löften att hålla. Inga fler tankar på vad etiketten kräver. Den som inte förstår hur jag känner det får gärna kalla mig galning och tycka att jag förlorat allt förnuft och saknar medmänsklighet. Jag bryr mig inte om klander. Inte heller lyssnar jag på beröm.
Man förmodar att Yoshida Kenkō i slutet av sitt liv bodde i en liten hydda, väster om Kyoto, vid de tre kullarna Narabigooka, eftersom platsen är nämnd i hans texter.
Om man skulle fortsätta leva för evigt i världen och inte dunsta bort som daggen på gravfältet Adashino eller upplösas som röken över kremeringsberget Toribe, då skulle man sakna sinne för vemod och inte bli djupare berörd över tingen omkring sig. Denna värld är underbar just för att den är så obeständig
