Blandade känslor
Adventstid, en tid av förväntan. Det är med förväntan jag som kristen ser fram emot att fira Frälsarens ankomst ännu en gång. I mitt fall för sextioåttonde gången varav åtminstone sextiofyra i medvetande om vad som är på gång. Den förväntan har mer eller mindre alltid känts oproblematisk. Från barndomsåren minns jag en förväntan som i stort sett handlade om undran över vad jag skulle hitta i alla paket som lades under granen kvällen före julafton – ofta sent, när jag redan låg i sängen och inte kunde sova. Under ungdomsåren protesterade jag mot alla sorters förväntningar några år, men måste erkänna att protesterna där hemma var rätt lama. Det var ju trots allt god mat och mysig stämning…
Så alla präståren då förväntan alltid hade ett moment av stress inblandat – jag ville så gärna fira en jul med min egen familj och samtidigt svara upp mot alla plikter i tjänsten med gudstjänster på löpande band. Det brukade gå att få ihop med resultatet att jag aldrig riktigt orkade fira nyår, för då tog stressen ut sin rätt… Jag antar att det finns många som känner igen sig i detta.
Men just adventstiden nu i år är i högre grad än någonsin förr en förväntan lika mycket som oro inför framtiden. Att två groteska krig rasar med oförminskad styrka i både Europa och Mellanöstern ger ingen större oro för min personliga del. Men desto värre känns det vid tanken på det exempellösa mänskliga lidande som krigen orsakar. Jag har vänner som är mer eller mindre direkt drabbade i bägge konflikterna och jag antar att den här tiden för dem inte alls handlar om förväntan utan snarare förtvivlan. Och ingen vilja till försoning eller i varje fall förhandlingar istället för vapenbruk verkar existera.
Och mitt i detta öppnar Sverige en massa militärbaser för amerikanska krigsmakten. Att fritt bruka och enligt amerikanska lagar. Det är inte klart eftersom det måste dras igenom riksdagen enligt nyhetssändningarna. Just det uttrycket – ”dras igenom” – fyller mig med avsmak och stora skopor oro. Något som bara ska ”dras”, en formalitet är faktiskt inte underställt några som helst demokratiska förhandlingar och procedurer. Och när beslutet bland riksdagens partier inte verkar ha några som helst motståndare, så…
Som om ett NATO-medlemskap och USA-styrkor på svenska jord skulle göra oss tryggare. Förlåt en gamling – men det vägrar jag tro. Att tro sig vara trygg under NATO:s kärnvapenparaply är lika begåvat som att ställa sig under ett högt träd när det åskar. Vi tycks inte vara många kvar som tror på en annan väg längre, men än så länge har vi i alla fall rätten att ge uttryck för vår avvikande mening. Men den dagen vi har amerikansk trupp på svenskt territorium är jag inte säkert på att den rätten sitter särskilt säker längre.
Jag skäms faktiskt för att vara svensk medborgare nu, och skulle gärna emigrera om det fanns något vettigt ställe att flytta till. Allt som jag trott på och kämpat för under mitt nu ganska långa liv har blivit undanskuffat, hånat och nedtystat. Jag är medveten om att mina pacifistiska idéer är politiskt omöjliga att pröva i verkligheten – och just därför envisas jag med att tänka dem. Ingen kan bevisa att jag har fel, och jag får aldrig chansen att bevisa att jag har rätt.
Så det är verkligen med blandade känslor som jag firar advent i år. Och för att inte bara förfalla till en kverulant skulle jag vilja drömma lite grann. Tänk om vi alla kunde börja se varandra i ögonen och börja prata med varandra istället för om varandra. Särskilt vi som kallar oss kristna har väl ändå ett ansvar att motverka polariseringen i världen. Och det börjar vi med i de miljöer vi rör oss i – arbetsplatser, skolor, familjer och de samhällen där vi bor. Den dagen jag börjar med det kanske jag börjar förstå varför min granne har så konstiga åsikter om ett och annat. Och med den förståelsen kan ett riktigt samtal starta. Om det alls ska förtjäna beteckningen samtal handlar det inte om rätt och fel och att vinna en debatt utan helt enkelt om att sätta sig in i hur den andre tänker. Då blir förväntan lika med att upptäcka personen bakom hela paketet med åsikter och preferenser.
Om inte viljan till försoning och förståelse finns har vi kristna ett annat redskap i lådan som jag tror blir allt viktigare för varje minut som går. Om vi börjar samlas för att be om allt det där som fattas är det första steget taget. Och framför allt be för den öppna blick som gör oss villiga att se på andra som de människor de faktiskt är. Jag tror att det är viktigt att vi är många som gör det tillsammans. Min erfarenhet säger att det känns mycket mer kraftfullt att göra det många tillsammans. Om inte annat kan andras formuleringar av böner ge mig de impulser jag behöver för att så att säga handla rätt… alltså ge mig insikter om vad just jag kan göra av allt det som behöver göras. Utöver bönen då. Och det jag inte förmår klarar säkert någon annan.
Med dessa tankar blev det mig plötsligt lite lättare att andas och känna den där gammaldags förväntan som fick inleda dessa rader. Och med det vill jag också önska en riktigt god jul.
