Orden måste draga skorna av sina fötter – om Hjalmar Ekström

Under de dryga sju år jag bodde på en ö i den yttre skärgården hade jag översinnliga upplevelser som skrämde, gjorde mig nyfiken, tröstade och förvirrade.

HAVSVÅG

Hur är sådan havsvåg möjlig / utan att jag inifrån går sönder / utan blir upplyft till en avsats / med utsikt över hav / och sju terrasser med odlingar / Sannerligen en hemlig kraft / med dolda örnfjädrar                                                                                                                                                                     

Ingen nu levande fanns att dela erfarenheterna med och jag vände mig liksom Hjalmar Ekström, skomakaren som gett upphov till rubriken, mot mystiker från alla tider och religioner för att förstå de transcendenta upplevelserna, som denna skildrad i ett brev 17 dec. 1923, från det han var i sextonårsåldern, när efter ångest och förtvivlan Guds strålglans plötsligt bröt igenom och han befann sig i en ny och tidigare endast anad tillvaro.

Allt blev levande, ja, fullt av liv och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga. Jag hade sagt nej till tingen och människorna och allt, uppgivit det allt, och så kom tingen, människorna, djuren till mig såsom nya gestalter i en ny skapelse. Och jag fröjdades med bävan. Det var bebådelsens tid. Allting lågt bländande klart och likväl med ett milt sken framför mig, både andliga och himmelska och jordiska ting. Jag kan knappast säga hur länge denna tid varade, i tre år tror jag. Sedan blev det mig fråntaget. Vid detta fick jag  tydligen ej stanna. Vägen ledde vidare. – – –

Hjalmar Ekström talar om kärlekens blick då allt blir förandligat, att det som förut varit dött och värdelöst ”det tager din ande vara på, och se, det skjuter skott, grönskar och växer”. Grunden till denna utveckling är självuppgivelse vilken senare i hans mystika lära ersätts av kärlek.

Vid fyra års ålder ser Hjalmar en ljusgestalt som sakta skrider fram mot hans sängoch ser på honom med ”mildmäktig” blick. Han blir nyfiken och sträcker ut handen mot gestalten då han känner en stickande smärta i tummen. Pojken somnar om och berättar, när han vaknar, om händelsen för modern som säger att det var en dröm men inför brännblåsan står hon undrande.

Som barn ville jag så fort som möjligt ta ansvar och leva mitt eget liv men jag ville inte bli stor och jag förstår varför, när jag läser Hjalmar Ekström: Jesus säger alltid ”se på barnen – fåglarna – liljorna – säden – senapskornet – djuren –vinden – jorden” osv. Allting bar bud från Gud. Blott människorna – de vuxna – var icke Guds budbärare, därför att de ville vara något i sig själva, ville vara lösryckta ur det hela.

Hjalmar Ekström föddes den 19 december 1885 i Stehag som äldst av sju syskon och när han var två år flyttade familjen till Helsingborg där fadern öppnade en skomakeriverkstad och det var som skomakare sonen skulle försörja sig och de bägge döttrarna men innan dess hade han varit diakon liksom hustrun. Och det var som skomakare min egen farfar drog försorg om sin hustru och deras åtta barn.

På somrarna besökte familjen Ekström ofta sina släktingar i Stehag och när Hjalmar var sju år såg han för första gången Vilhelm Ekelund som gjorde ett outplånligt intryck.  I tonåren läste han Ekelunds första diktsamlingar och flera år senare blev de vänner och umgicks nästan dagligen under sex-sju år. Denne lär ha sagt: ”Det är ett djävla koketteri att du ska sitta här och lappa skor. Öppna bläckhornet. En halv sida av dig skulle göra succé.”  Trots de allt större motsättningarna beträffande det andliga framgår hans betydelse för Ekström av porträttet som 1950 tecknas i En bok om Vilhelm Ekelund där människan Ekelund framstår som en älskare ”med ett övermått av hjärta”.

Den korta berättelsen Syskon från 1902 är troligtvis Ekströms först publicerade där den nittonårige Erik svarar sin syster Gerda som frågar hur hon ska komma till Gud med att hänvisa till Johannesevangeliets fjortonde kapitel, sjätte vers: ”Jag är vägen, sanningen och livet.”  I sin Bibel hade Ekström i anslutning just till Johannesevangeliets fjortonde kapitel antecknat: ”Kristendom är ej tanke men liv, flödande, övervinnande liv”.

Detta kapitel blev också för mig, betydligt senare i livet, helt avgörande. Men redan i Sofia kyrka hade jag under skolavslutningarna de fyra första åren grubblat över orden på bandet framme vid altaret: VÄGEN SANNINGEN LIVET Varför stod de där? Vad betydde de?  Det fanns också en sanning som jag i sexårsåldern hört på radion som alltid stod på i köket: Sök sanningen om den så leder till helvetets port så knacka på. Orden blev ledstjärna i mitt liv men jag tänkte inte att det fanns en Sanning med stort s utan det var verkligheten jag sökte; vad som verkligen hade hänt under min tidiga barndom. Vad dolde sig under tigandet och de vuxnas lögner?

För Ekström var mystikernas uppdrag att ständigt upprepa Sanningen, som är en men kan presenteras under olika former. En brevskriverska tycker att det är svårt att vara genomsann. ”Ja, det är det visst, det går helt enkelt över mänsklig förmåga. Det är ju bara En som är det. Men vad det är fråga om hos oss är att vara genomlyst av Honom, som är Vägen, Sanningen och Livet. …”.

I brev och samtal om Sören Kierkegaard (1813 – 1855) säger han att denne var ”ett Kärlekens sanningsvittne som få” och fast studerad till präst lät han aldrig prästviga sig. Hans predikningar är skrivna för att läsas och att han mer än de flesta fick känna på hur världen och dess religiösa tog anstöt av honom. Intill döden vittnade han om den kärlek som inte är uppblandad med mänsklig hänsyn. För Ekström var Kierkegaard ”det senaste århundradets största Sannings-förkunnare.”, men han sympatiserade inte med den resonerande formen  men” Sanningen bakom den är lika stor för det”.

Däremot är de helt överens när det gäller förtvivlan som ett övergångsled till det religiösa. Ja, tänker jag, vad skulle annars driva människan till Gud – om inte förtvivlan. Det rör sig om en psykisk smärta som inte enbart förorsakas av inre konflikter utan också av yttre. Ekström skriver att storheten inte ligger i ”själva lidandet – som väl ingen undgår – utan i segern över  lidandet.”  Han talar om att mogna i lidandet men det gäller också att kämpa. En särskild sorts lidande uppstår genom världens förakt, hån och förföljelse. Under sin egen andliga utveckling fick Ekström erfara en brist på förståelse från de så kallade kristna, därför att dessa saknade egna erfarenheter av den mystika vägen.  I ett brev till en vän den 1 dec. 1923 skriver Ekström att han förstått att Kristi efterföljare inte ska vara bland dem som ropar och kivar på gator och torg, utan Kristus går den nedre vägen – inte talarstolarnas utan katakombernas väg. ”Det är här som de kalla vindarna och den svidande frosten och även hunger och sjukdom ofta får pröva ens tro.” Och han har själv fått pröva åtskilligt:

Jag har t.o.m. blivit handgripligen anfallen av fanatiker. – Och ändå har jag levat stilla och tystlåtet, så stilla och tyst att när allt kommer omkring väl ingen känner mig i det offentliga. – Men under allt detta har jag haft glädjen och lyckan att ha umgänge med några trofasta bröder och systrar, men när någon av dessa vänder sig bort och övergiver mig, då känner jag mig förfärligt ensam och övergiven.

År 1912 gav Ekström ut diktsamlingen Toner och Grepp vilken till största delen består av dikter som han skrev under vaknätter på Ersta sjukhus vid den tid då han mötte sin blivande hustru Märta Bäfman från Stockholm. Mot slutet av 1910 skickade han följande dikt till sin älskade:

Och nu är kärleken stor och förfärlig / och lyckomstrålad och härlig / och ren som blommornas doft, /den är saga och dröm från höganloft, / den är livets makt över jordens stoft, / den är evighet och ögonblick / den är skogskällans kallklara drick / och sommarens glödande värme.

Diktsamlingen fick vitt blandad kritik i flera tidningar där den skarpaste lämnades av Skånska Aftonbladet som framför allt ogillade kärleksdikterna: ”Är den kärleken äkta, så är poeten oäkta, är skalden äkta så är det klent med kärleken.” Varvid poeten skrev till sin älskade: ”Tja, kära du, nog är min kärlek äkta, och min poesi också, fast det tör nog hända att båda ha sina brister, men ingen må beskylla någondera för oäkthet”.

Därefter tog brevskrivandet över. Medlemmar i den så kallade Flodbergkretsen i Stockholm, en grupp andligt intresserade från skilda samhällsklasser som samlades hos lykttändaren Carl Flodberg i Gamla stan, hade kontaktat honom och Ekström blev mångas själavårdare. Breven finns samlade i böckerna Den fördolda verkstaden och Den stilla kammaren. Så sent som 2014 publicerades femtiotvå tidigare okända brev från honom till Flodberg. Ekström skrev att ända sedan de första gången såg varandra visste han att de i anden, på den inre vägen, skulle förstå varandra.

Flodberg föddes i Värmland den 21 augusti 1848. Modern dog när han var tio år och när också fadern tio år senare gick bort flyttade han till Gävle och började arbeta vid järnvägen. Ett par år senare gifte han sig, flyttade till Stockholm och blev lykttändare i Gamla Stan. Vänner började samlas hos honom för att diskutera och fördjupa sig i mystikens skrifter; man ville mötas i Gud oavsett skillnad i bildning och stånd.

Enligt en biografisk notis fick Flodberg 1877 en hörselupplevelse som blev vändpunkt i hans liv liksom den andliga kris han femton år senare skulle gå igenom. Han beskrivs som på ett sällsynt sätt samlad kring det enda nödvändiga och präglades av stor stillhet och återhållsamhet med ord. Man mindes hans korthuggna uttalanden som gärna blev bevingade. Korrespondensen med Ekström varade till Flodbergs död den 13 oktober 1933.

Sommaren 1916, då Hjalmar Ekström vilade ut med familjen i Örkelljunga, drabbades han av en omvälvande andlig upplevelse. En yngre vän kallar den i sin levnadsteckning för ”hans förfärliga” och återger den ungefär på följande vis:

Han gick ut på en ensam vandring i skogen. Stigen ledde uppför en kulle. Då var det som om världen rämnat. En eldblixt fyllde hela himlavalvet och hela jorden, förtärande allt. Samtidigt hörde han en röst som sa: ’Hädanefter blir vägen väglös.’ Och han kastades ut i ett intet, ett rungande tomt intet. Himmelen var tom och jorden var tom och helvetet också. Det var som om solen för alltid mist sitt sken. Han erfor en metallisk likgiltighet och förrättade därefter alla sina skyldigheter som om det aldrig mer skulle komma till liv.

En månad efter Örkelljunga började han återigen skriva dikter. Själv förklarade han det med att man i dikten kan finna något att leva för när ”det blir eländigt omkring en och allt stinker av död.” I dikten ger man ”uttryck åt den verklighet som hotar att spränga en, förlöser sig, utspyr sig.” Sinnesstämningen varade ungefär ett år.

En som inspirerade Ekström och som lämnade svenska kyrkan för att börja vandra var Emanuel David Petander (1875 – 1914) som även han kände en djup gemenskap med lykttändaren. Han föddes i Göteborg och enligt hans biografi rådde i barndomshemmet en atmosfär av djup religiositet med krav på en levande och praktisk kristendom; inte sällan  tog familjefadern hem gäster som behövde mat, kläder och logi för natten. Fadern dog när David Petander var tio år och modern, som beskrivs som en mild och kärleksfull kvinna, stod ensam med sju barn.

Efter ett möte under tre dagar med vandrarprästen i september 1914 berättar Ekström om  dennes besvikelse över att hans budskap enbart tagits emot som en ny livs- och världsåskådning. Människorna var rädda för att handla, för att stå på egna ben. Petander  menade att hans ord är givna till kraft och hans sista ord till dem som förstått hans budskap var: ”Håll ut! Förtvivla aldrig. Ingenting är förtvivlat utom förtvivlan själv.”

David Petander hade avbrutit sin bana som teolog och kyrkohistoriker för att i stället vigas till präst. Han tog starka intryck av Tolstoy, vars kritik av den offficiella kristendomen, dess dogmer och försvar av krig och dödsstraff var återkommande teman i hans predikningar.  Efter sju år lämnade han även statskyrkan för att bli som han kallade det en ”Guds präst”.  Under en månad i avskildhet i de jämtländska fjällen genomgick han en omvändelse och drog slutsatsen att Gud inte behöver några kyrkor, bönhus, präster eller predikanter. Om vi som Petander vill följa Kristus måste vi leta där nöden och eländet är som störst men också kärleken.

Få var oberörda av mötet med vandrarprästen som lyssnade till sitt samvete och gick sin egen  väg. Han kunde provocera såväl statskyrkliga och frikyrkliga kretsar och ansåg att Kristus är den största realisten som någonsin levt på jorden. Hjalmar Ekström skrev att Petander var en man för vilken det andliga i så hög grad var verkligt att denna verklighet tog gestalt för dem som såg honom.

Enligt karmelitnunnan Ruth Burrows har mystik med verkligheten att göra. Det är mitt i vår verklighet vi får möta Gud. Genomgående noterar Ekström människornas oförmåga att se vad som är verklighet och vad som är sken. Ett problem, som jag ser det, är att vi inte står ut med alltför mycket verklighet utan flyr in i illusionernas och livslögnernas overkliga värld, för att inte tala om krigens bilder och påträngande närvaro. För prästen, poeten, fredsaktivisten, trappistmunken och författaren Thomas Merton gör vi ”oss verkliga genom att säga sanningen.”

I ett brev daterat den 20 maj 1930 till juristen E. svarar Hjalmar Ekström: Det är stor skillnad mellan vetande och verklighet. Den som kommit in i verkligheten vet detta bäst, och han talar därför också mest lågmält om dessa ting, ty han vet att de tillhöra det fördolda, som aldrig helt kan återgivas i ord.

Ekström hade funnit att tro varken läser eller reflekterar man sig till. Livets andliga kärna är Kristus och då inte främst i egenskap av evangeliernas Jesus utan som en ”princip” som människan kan förverkliga i denna värld. Hans fränaste kritik gällde ”den nästan obotligt förfalskade” bild som kyrkan gett av Jesus. ”Icke var han någon religionsstiftare åtminstone har jag aldrig kunnat se honom vara det.” Ekström hade funnit att Kristus går den nedre vägen alltså katakombernas, det outsägligas. Det är där han utför sitt verk inom oss och hans budskap är det enkla anspråkslösa livet.

Under hela sitt liv behöll Hjalmar Ekström ett självständigt förhållningssätt till olika samfund och sekter. Gudserfarenheterna blev till utan människors förmedling. ”Var och en är sin egen väg, detta är det stora och på samma gång det förfärliga.” Hans bibeltolkning utgick från de egna erfarenheterna och inte i enlighet med något etablerat konfessionellt synsätt. Att han följde sitt lumen internum, sitt inre ljus, framkommer på många ställen i breven.

Beträffande bönen gick den för honom från att vara en yttre bön med ord till att övergå i ordlös bön, en ”stillhetens och tystnadens våg” då troligtvis orden dragit skorna av fötterna, för att stå där nakna och skyddslösa. Fördelen med den inre bönen är att den kan utövas överallt – i duschen, på bussen, eller som för Ekström i verkstaden. Det är också mycket som är bön som vi inte vet om: ”längtan, hunger, oro, allt sådant som omedvetet för oss själva vänder sig till Gud.”

Att draga skorna av orden för även tankarna till att tala klarspråk, inte vara konventionell, byråkratisk eller akademisk. Inte heller att skyla orden med skor i form av lögner. Som själasörjare var varje brevs innehåll beroende av mottagarens tillstånd och behov där Ekström om kvällarna gjorde ”en två timmars förbönens rundvandring”. Hans skrivna ord blev sen sanna för varje enskild som de riktade sig till.

I ett av de sista breven från augusti 1949 till Röda Kors-systern B. skriver han: Verkligheten omsluter dig på alla sidor, lika mycket nu som längre fram, ty den är odelbar och alltid omkring dig, antingen du förnimmer den eller ej. Det är bara det att dina ögon öppnas mer och mer till att se vad som är omkring dig och vad du är i. Det är på varje punkt att vila i denna verklighet och att bli dragen djupare in i den. – – –

Mot slutet av sitt liv insjuknade Hjalmar Ekström i inoperabel magcancer, klagade inte utan behöll sitt inre lugn. Tidigare hade han när hustrun var gravid med första dottern  drabbats svårt av spanska sjukan. Dagen efter annandag jul 1962 gick Hjalmar Ekström bort.  Hans bibliotek och brevsamling finns bevarade i ett rum på Sigtunastiftelsen.

Och hur gick det för mig på ön? Jag fortsatte att i Hjalmar Ekströms anda läsa mystiker från alla tider och skrev bland annat dikter som kom att samlas i Ordet.

ÖVERGÅNG

Vita vågor pressar vit is mot stranden /  Hur länge kan man bo på samma plats / utan att platsen dödar / Nu när såret under bryggan är på väg att läka/ och tallarna i blåsten är grå / måste kraften hämtas någon annanstans ifrån / Det är den första bland öar i den sista / som jag måste lämna / Varenda molekyl har pressats igenom varje sten / på öns alla stränder / Det vita skär en kontrast rakt igenom själen / Det lugubra dröjer sig kvar i bottensatsen / Med ett dån dundrar elefanten igenom snåret / våt av hav med tång på betarna / spräcker mitt nytvättade fönster / lyfter mig med snabeln / mot Gud

LITTERATUR

Ekström, H. (1988) Den stilla kammaren. Brev av Hjalmar Ekström. Artos.

Ekström, H. (1988) Den fördolda verkstaden. Brev av Hjalmar Ekström. Artos.

Ekström, H. (2007) Utblottelse. Eolit förlag.

Ekström, H. (2014) Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig. GAudete.

Eriksson, I Ulf. (1999) Exempel. Anteckningar i levnadskonst. Symposion.

Geels, A. (1996) Det fördolda livet. Mystikern Hjalmar Ekström. Liv och lära. Artos.

Kjellqvist, E-B. (2012) Ordet. GAudete.

Kjellqvist, E-B. (2016) I namn av kärlek. OM ONDSKA SKAM EROTIK KONST MYSTIK. Carlssons.

Swensson, S. (1952) David Petander, Vandrarprästen, Riksförkunnaren. Lindblads.