Alva Dahl / Kolumn

Det är aldrig kört

I boken The Most Human Human (2011) skildrar författaren och programmeraren Brian Christian sitt deltagande som mänsklig motpart i den årliga Turingtest-tävlingen, Loebner Prize, där specialutformade, världsledande AI-program hade i uppgift att i konkurrens med riktiga människor övertyga mänskliga domare om att det var de som var mänskliga. För att välja strategi i tävlingen, där Christian alltså ville besegra programmet, måste han ta reda på vad som verkligen kännetecknar det mänskliga. Boken är en rafflande upptäcktsfärd i människans hisnande medvetande. Våra faktakunskaper och vårt kulturella minne kan imiteras av en dator, men hur är det med spontanitet, improvisation och intuition?

Sedan 2020 är tävlingen Loebner Prize nedlagd. I stället har chattbottarna blivit en självklar del av många människors vardag. Brian Christian har fortsatt att ställa nyfikna, kritiska och etiska frågor om denna utveckling och hans senaste bok, The Alignment problem (2021) har av New York Times utnämnts till en av de fem bästa böckerna om AI någonsin. Ingen av hans böcker finns dock översatta till svenska, och den sortens djuplodande analyser och frågeställningar han ägnar sig åt ter sig nästan helt frånvarande i den svenska debatten om AI, som i stället präglas av en polariserad debatt mellan naiva och alarmistiska positioner som båda ter sig ganska okunniga.

Jag är själv alldeles för okunnig, och har inte tagit mig för att läsa The Alignment Problem än. Kanske blir det av i sommar? Ändå skrev jag häromdagen under ett upprop mot användningen av AI inom översättning. På detta område känner jag mig ändå hyfsat insatt, och uppropet, som formulerats av den franska gruppen En chair et en os – collectif pour une traduction humaine (https://enchairetenos.org/) och översatts till svenska av Elin Pirttimaa Rosén, är skarpt och sakligt. ”Vår översättargärning är helt och hållet mänsklig. Den kräver erfarenhet, reflektion, känsla och förmågan att fatta stilistiska beslut, sådant som aldrig kan uppstå ur ett automatiserat skapande byggt på statistik.” Amen!

Men det finns en mening i uppropet jag vill invända mot: ”Snart finns det ingen återvändo och vi kommer aldrig att kunna förlåta oss själva om vi tar steget över gränsen.” Jag skrev som sagt under uppropet ändå, men just den här meningen vill jag ta avstånd från. Det går emot min kristna tro att hota om en framtid där ingen återvändo eller förlåtelse finns. Jag vet inte hur realistiska de skräckscenarier är som målas upp av exempelvis Max Tegmark (men motsägs av hans fysikerkollega Ulf Danielsson, https://sverigesradio.se/avsnitt/ulf-danielsson-skurk-eller-hjalte). Kanske finns det verkligen en risk att AI utrotar mänskligheten? Men för mig som kristen kastar tron på uppståndelsen ett ljus över hela tillvaron. Det är aldrig kört. Inga tyranner finns, som kan härska för evigt. Ingen skuld finns, som inte kan förlåtas. Inget mörker finns, som inte i slutändan övervinns av ljuset. Vi behöver inte vara rädda, eftersom Gud bär sin skapelse och ser varje sparv som faller till marken.

Vi lever i en skrämmande tid, och som kristna behöver vi alliera oss med alla goda krafter som organiserar sig för människors och hela skapelsens väl. Det gäller klimatkrisen och artutrotningen såväl som AI-hotet. Vi har goda skäl att tro att den här jorden kommer att vara en mer svårbeboelig plats om bara några decennier, och vi får inte vara passiva och titta bort från de akuta hot som verkligen finns. Men samtidigt är det vår uppgift att dela med oss av vårt hopp. Vi kan inte ge upp om mänskligheten, som enligt vår tro är skapad till Guds avbild, trots allt, och alltså bär inom sig inte bara förmågan att göra skada utan också förmågan till godhet, rättfärdighet och kärlek. Även om stora delar av jorden blir översvämmad, även om krig och hungersnöd brer ut sig och livsvillkoren blir svårare, har vi alltid möjligheten att tro, hoppas och älska. Kanske är detta kyrkans allra viktigaste uppgift i dag: att tala lika rättframt och sant om både nöden och hoppet. Och inte på något förprogrammerat sätt, utan innerligt och spontant i relation till varje specifik situation.