Bland siare, orakel och profeter

När israeliterna förr i tiden skulle söka råd hos Gud sade de:

»Kom, så går vi till siaren!« Det som numera heter profet

kallades då siare. »Bra«, sade Saul till tjänaren, »låt oss gå

dit.« Så gick de till staden där gudsmannen fanns.  

                                      1 Samuelsboken 9:9-10

”Till konung över sig hade de avgrundens ängel, vilkens namn

på hebreiska är Abaddon och som på grekiska har namnet Apollyon.” 

Uppenbarelseboken 9:11. Bibeln , 1917.

Om Rom har det sagts att det finns flera kyrkor än det finns dagar på året. Jag har själv besökt flera men verkligen inte på långt när alla. Med Roms förorter inräknat, lär de vara ungefär niohundra – den kyrktätaste staden i världen, har det sagts. Om Peterskyrkan känns allt för överväldigande så är basilikan Santa Maria Maggiore, helgad åt Jungfru Maria, med vad som ter sig som en mjölkvita interiör – på grund av alla mosaiker i guld och fönstren längs mittskeppet som reflekterar ljuset utifrån, plus de mytomspunna relikerna från Jesu krubba i Betlehem – mer sublim och sensuell, och vädjar till det innerligaste, mest ömsinta och oskuldsfulla hos besökaren. Jag vill påstå att det är den vackraste av alla Roms kyrkor och det är jag inte ensam om. Det är inte så konstigt att påven Franciskus redan har bokat en gravplats i just den här kyrkan och inte i den bombastiska Peterskyrkan.

I kyrkan San Silvestro in Capite – Sankt Silvester den I – i Rom bevaras en relik som påstås vara Johannes Döparens  kranium – profetens, den judiska asketens och ökeneremitens – som levde på vildhonung och gräshoppor, och sedermera döpte Jesus, i Jordanfloden. På samma plats som San Silvestro in Capite står idag stod innan ett tempel helgat åt guden Apollon. Apollon och Johannes döparen känns som något av samma andas barn, de personifierar och symboliserar bägge profetiska förmågor, klarseende och orakelsvar. Så det är inte en tillfällighet att platsen är densamma. Namnen på personerna är utbytta – det som de personifierar identiskt. Påven Paulus I (700 – 767) initierade byggandet av den här kyrkan år 761, för att användas till de reliker från kristna helgon som tidigare begravts i katakomberna.

Guden Apollon hade flera funktioner varav den viktigaste var som orakel. Den rollen kan följas tillbaka till gudinnekulten i Delfi, men Apollon var också jägare, läkare och musiker. Apollon stod i konflikt med gudarna Pan, Hermes och Dionysos, något som indikerar en rivalitet mellan olika nomadiserande herdefolk och en mer bofast befolkning och deras gudar. Apollon är en viktig gud i både grekisk och romersk mytologi. Han betraktas som ljusets och konsternas gud. Han framställs vanligen som en ung man med vackra anletsdrag och hans kännetecken är i första hand: lagerblad, delfin, lyra och korp. Han var son till Zeus och Leto.

Apollon har enligt myten haft barn tillsammans med gudinnor och kungadöttrar som Klymene och Akakallis, med Kalliope – kärleksdiktens gudinna och den episka poesins musa – fick han flera barn, bland dem sonen Orfeus som representerade sången i antikens gudaskara och sjöng så underbart vackert att de vilda djuren blev tama och floderna stannade stannade i sitt lopp.

Men Apollon hade även manliga älskare, en av dem hette Kyparissos. När denne av misstag under en jakt råkade döda sin älsklingshjort blev han så förtvivlad att han bad Apollon förvandla honom till ett träd, en cypress. Cypressen som ständigt kan ses ”gråta” kåda är ett träd förknippat med sorg, död och kyrkogårdar. Det finns fler varianter av myten. Apollon hade även en kärleksaffär med Hyakinthos, kungasonen från Sparta som fått gett namn åt hyacinten. 

Steget är inte långt att jämföra Apollon med evangelisten Johannes, som låg vid Jesus bröst och sagts vara den lärjunge som älskade Jesus mest och innerligast. Det finns två Johannes i Nya Testamentet och båda har mycket framträdande platser. De kan sägas vara början och slutet på den kristna gudasagan: Johannes Döparen som initierade Jesus i dopet och lärjungen Johannes som också ansetts vara författare till Uppenbarelseboken där Jesus förutsägs återkomma vid ”tidens slut”, som Messias. Det svenska namnet Johannes är en grekisk form av ett hebreiskt namn Jehochanan som betyder Gud har förbarmat sig/Jahve är nådig. Traditionellt sett har man identifierat författaren till apokalypsen som aposteln Johannes, Sebedaios son, en av Jesu tolv lärjungar. Det har blivit ifrågasatt, dock ska Justinus Martyren identifierat aposteln Johannes som författare, redan på 100-talet. 

Johannes Döparens föräldrar var troende judar. Det var genom Johannes Döparen som den kommande aposteln Johannes lärde känna sin kusin, Jesus. Efter att ha träffat och talat med Jesus tvivlade aposteln Johannes inte för ett ögonblick på att Jesus verkligen var den utlovade Messias.

Efter det första mötet med Jesus återvände Johannes till sitt arbete som fiskare, men efter en tid träffades de igen. När Jesus gick längs Galileiska sjön och predikade om Guds rike för de människor som samlats där satt Johannes och hans bror Jakob i en båt tillsammans med sin far Sebedaios och lappade och lagade näten. Det var här de båda unga fiskarna lär ha fått kallelsen att följa Jesus för att bli ”människofiskare”. Från den stunden började Johannes följa Jesus på hans vandringar. Bland annat gjorde han sällskap med Jesus till ett bröllop i Kana där han blev vittne till Jesu första underverk – när vattnet blev förvandlat till vin. Tiden tillsammans med Jesus kom att förändra Johannes. Den hetsige, ärelystne och intolerante ynglingen blev lugnare och mer empatisk i Jesu närhet och kom efterhand att bli en del av den innersta lärjungekretsen. I Nya Testamentet beskrivs han kort och gott som ”lärjungen som Jesus älskade”.

När Jesus sent på natten efter den sista måltiden tillsammans med lärjungarna tog dem med sig till Getsemane trädgård, var det Johannes som tillsammans med Petrus och Jakob följde med Jesus längre in i trädgården än de andra lärjungarna. Johannes är den ende av apostlarna som nämns i samband med korsfästelsen. Kärleken till Jesus måste ha gett honom det mod och den styrka som krävdes för att stå där bland romerska soldater och Jesu fiender. Han var den siste av lärjungarna som Jesus talade med innan han dog på korset. Han bad då Johannes ta hand om Maria, Jesu mor. Efter uppståndelsen mötte han Jesus redan samma kväll. Johannes var ocksså närvarande vid Jesus himmelsfärd och stannade en tid i Jerusalem, som Jesus hade uppmanat honom att göra. Därför var han med vid andens utgjutande på pingstdagen och såg församlingen växa med tretusen personer. Efter det lämnade han Jerusalem, reste till Samarien och blev missionär men återkom till Jerusalem och agerade stöttepelare under de förföljelser som drabbade den unga församlingen där.

Enligt traditionen blev Johannes biskop i Efesos och därifrån skall han ha bedrivit han en omfattande verksamhet i Mindre Asien. Trots sin höga ålder var han aktiv och predikade. Nio mil sydväst om Efesos, i Egeiska havet, ligger klippön Patmos, en enslig ö – en ö som använts som straffkoloni, dit oönskade element och brottslingar förvisats under olika epoker. Omkring år 95 landsförvisades Johannes till Patmos av kejsare Domitianus som straff för att han predikat om Jesus. Under sin tid på Patmos fick Johannes uppenbarelser – han såg en man stå omgiven av gyllene ljusstakar. Johannes föll chockad ihop på marken när mannen kom fram till honom, lade handen på hans axel och sade till honom att inte vara rädd. Mannen i synen var Jesus. Efter det började Jesus diktera en rad brev till olika kristna församlingar som han uppmanade Johannes att skicka iväg. Sedan förklarade Jesus att han ville visa Johannes ”vad som kommer att  ske i de yttersta dagarna”. När den gamle aposteln tittade upp i luften såg han en öppen dörr och blev tillsagd att ”komma upp”. Johannes lydde och kom in i något som han senare skulle beskriva som en tronsal. Där fick Johannes i en bildserie se vad skulle äga rum i framtiden, liksom det avslutande händelseförlopp som Jesus förklarade skulle leda fram till ”ändens tid” och hans återkomst och upprättandet av ”Guds rike” på jorden. Den omtumlande presentationen avlutades med en bländande bild av ny jord och ett nytt Jerusalem. De här breven är kända som Johannes Uppenbarelsebok.

Ett par år senare kallade den nytillträdde romerske kejsaren Nerva, Domitianus efterträdare, hem många av dem som landsförvisats i slutet av företrädarens regim. Även Johannes befriades från exilen på Patmos och tilläts återvända till sitt biskopsstift i Efesos. Numera är aposteln Johannes grotta, kallad Apokalypsens grotta ett välkänt pilgrimsmål. Själva ön, Patmos, kallas ”Det grekiska Jerusalem”. År 1999 förklarade UNESCO grottan som ett gemensamt världsarv, tillsammans med Johannes Teologens kloster, som ligger på öns högsta punkt. Ön utgör en av kristendomens heligaste platser.

Jag har besökt några heliga platser i Grekland, inklusive Marathon, men inte ännu Patmos, trots att det länge legat högt upp på min önskelista över pilgrimsorter, men jag kan utan att resa, genom de gamla myterna och legenderna ändå ta del av kunskap och tidlös visdom.

Det är omtvistat huruvida det var aposteln Johannes som själv skrev det som idag är känt som Johannesevangeliet. Johannes påminde om Jesus uppmaning till sina lärjungar om att visa äkta kärlek till varandra. Johannes talar om kärlek på över femtio ställen i sina texter. Hieronymus berättar att på äldre dagar, när aposteln var alltför svag för att orka predika, sade han bara: ”Mina barn, älska varandra!”. ”Därför att det är Herrens bud och när det är gjort, så är det tillräckligt gjort.” Johannes överlevde de andra apostlarna. De säkraste källorna säger att Johannes bör ha varit närmare hundra år vid sin död.

Enligt legenden och förkristen, grekisk mytologi var Patmos ursprungliga namn Letois, efter gudinnan och jägarinnan av hjortar. Artemis var dotter till Leto, Apollon hennes bror. Man trodde att Patmos kom till tack vare hennes gudomliga ingripande. Artemis besökte ofta fastlandet på andra sidan kusten från Patmos, där hon hade en helgedom på berget Latmus. Där träffade hon mångudinnan Selene, som kastade sitt ljus på havet och avslöjade den sjunkna ön Patmos. Selene försökte hela tiden få Artemis att få den sjunkna ön att komma upp till ytan och därmed till liv. Selene lyckades till slut övertyga Artemis, som i sin tur fick hjälp av sin bror Apollon, att övertala Zeus att låta ön resa sig ur havet.