Året kan ha varit 2011, möjligen 2012. Jag står framför ryska turister i Lund. Stadens historia är mer dansk än svensk, vilket får mig att fundera över vad som kan sägas om två länders avtryck på gatubilden. Ingen tid är svår att synliggöra. Ingen historisk byggnad är präglad av någon form av nationell arkitektur. Så ser Domkyrkan ut att vara mer europeisk än dansk eller svensk. Byggmästarna kom ju nerifrån Tyskland och Italien. Men i staden igångsattes en gång sådana processer som besökande ryssar måste ha känt vidden av i sitt hemland. Omnationalisering. Förföljelser och förtryck av oliktänkande. Försök att behärska och komma åt människors inre verklighet, präglat av ett förlorat hemlands språk, av en icke-inhemsk mentalitet. Vaga ansatser till det vi i vår tid kallar etnisk rensning.
Folkmord? Nej, det vore förstås att ta i.
Jag vet inte vad turisterna tänker medan jag berättar om 1600-talets stormaktspolitik. För de före detta danskarnas del, yttrade denna sig som hårdför och maktfullkomlig svensk imperialism. Vänder vi blicken mot en rysk horisont, vilket jag tillät mig göra under guidningen, fanns under den så kallade Stora oredans tid tidigt 1600-tal en koppling till de svenska stormaktsambitionerna. Försöket att insätta en svensk som tsar i Ryssland, Gustav II Adolfs yngre bror Karl Filip, är måhända en fotnot i rysk historia, men knappast i nationell svensk historieskrivning.
Om jag var osäker på vilket året var, är jag desto mer säker på något annat. Annekteringen av den ukrainska halvön Krim hade ännu inte påbörjats. Jag minns idag hur ryssarna uttryckte sig när vi tog avsked efter min guidning.
- Vi är stolta över vår Putin. Äntligen en rysk ledare som världen måste ta på allvar.
Världen har sällan eller aldrig sympatiserat med en sådan stolthet, om världen ens velat eller kunnat förstå dess möjliga orsaker. Men frågan om hur många av Sovjetunionens/Rysslands medborgare som varit och som är stolta över sina ledare, måste lämnas obesvarad. Av uppenbara skäl. I ett slutet politiskt system av diktatorisk natur är sanningen om inte helt bortkollrad, så i vart fall styrd och så kontrollerad att den knappast kan anses tillförlitlig.
*
Inte bara ryska turister har besökt Skåne och Sverige. Vladimir Putin är idag tack och lov inte välkommen, men när det begav sig kom tsaren med sin lyxyacht, vilket knappast säger något om hans popularitet. Varken i väst eller i Ryssland. Det finns emellertid exempel som belyser tsarens ställning och status såväl i världen som i hemlandet. Alexander III deltog 1891 i ett kungligt jaktparti på Ven i Öresund, samtidigt som Ryssland plågades av otäcka hungerkatastrofer. Trots att tsaren och ryska folket var förbundna i en gudomlig pakt, styrd av ortodoxa rättesnören, behövde den förstnämnde en hemlig polis, Ochranan, vars egenmakt sanktionerade våld och brutalitet. Gud nåde den som försökte vara upprorisk genom att våga tänka med ett rättvisepatos eller agera mer förnuftigt än makthavarna. Pogromer blev allt vanligare. Judar behövdes som syndabockar för allt som inte fungerade. Västerländsk kultur och bildning var förkastlig och motarbetades därför. Russifieringen av Östersjöländer och deportationer av revolutionärer och anarkister till Sibirien sågs som nödvändigt.
Att en majoritet ryssar var stolta över sin tsar under dessa omständigheter ter sig osannolikt. Att det skulle komma något annat – vad som måste benämnas som den andra ryska ytterligheten, revolutionen och kommunismen – är talande nog.
I jaktsällskapet på Ven ingick, förutom tsaren samt celebra svenska och europeiska kungligheter, en rysk storfurste, blivande tsar Nikolaj II. Lådkameror var förbjudna av en särskild anledning: bomber kunde finnas gömda däri. Spåren förskräckte. Alexander II hade dödats vid ett bombattentat i Sankt Petersburg 1881. Backar vi bandet når vi Nikolaj I:s tid vid makten 1825-1855, då filosofen Pjotr Tjaadajev kritiserade och utmanade det ryska samhällsbygget. Ryssland var enligt denne tänkare underutvecklat, i behov av modernisering – om landet ville tillföra världen något. ”Sanningen är dyrbarare än fosterlandet”, lyder en klassisk formulering. Rysslands historiska uppgift låg i ”att tjäna som avskräckande exempel för andra länder.” Makthavarna hade inte svårt att hitta rätt diagnos. Filosofen förklarades sinnessjuk och fick finna sig i att leva resten av sitt liv under polisbevakning.
Men Pjotr Tjaadajev var en tidig företrädare för samma slags moraliska trots som präglat också mer sentida ”fosterlandsförrädare” – våra dagars Aleksej Navalnyj är blott en av många ryska oppositionella. Kampen må ha gällt tsarens envälde och våld, kommunistiskt förtryck, ideologisk likriktning, religiös maktfullkomlighet eller värnandet av medborgerliga fri- och rättigheter – liv har funnits och liv finns i den ryska intelligentsia som utgått från en förnuftstradition med rötter såväl i bysantinsk kristendom som i upplysningstidens moralism. Gud har så att säga sällskapat med tanken i ett hopp om ryskt framåtskridande, vilket i sig kunnat bidragit till och bejakat en mer sammanhållen värld.
*
Riskerna till trots drog sig inte Nikolaj II för att några år in på det nya seklet komma till Stockholm med sina anhöriga. Vid detta tillfälle, nio år innan revolutionärer arkebuserade kejsarfamiljen i Jekaterinburg 1918, försökte en svensk anarkist mörda tsaren i Kungsträdgården, vilket fick som enda resultat att en svensk officer sköts i hans ställe.
Om denne Nikolaj II berättas det för övrigt ännu i mina skånska hemtrakter. Vid Hjularöds slott nära Harlösa några mil utanför Lund färdigställdes 1917 en imposant byggnad, den så kallad kavaljersvillan, i folkmun benämnd som Vita villan. Huset verkar i förstone vara tänkt som en möjlig tillflykt för hela tsarfamiljen, om social oro och revolution skulle göra det omöjligt att stanna i Ryssland. Hjalmar Constantin Linder hette dåvarande slottsherren på Hjularöds slott, och det kan ha varit han som såg till att Vita villan byggdes. Han umgicks med rysk överklass och deltog också i societetsfester, till exempel i Sankt Petersburg, där Nikolaj II lär ha varit en given gäst bland celebriteterna. Det finns fotografier, på vilka denne slottsherre, vars mor Marie Musin-Pusjkin hade ryskt ursprung, sitter tillsammans med inflytelserika ryska potentater vid Kytäjä herrgård, belägen i vad som då kallades Storfurstendömet Finland. Sådant umgänge och festande tyder på att en personlig kontakt ännu högre upp i Rysslands statshierarki inte var otänkbar.
Således verkar det som om detta vita hus, beläget strax öster om slottet Hjularöd, inväntade den stora tsarfamiljen. Många sovrum, en imponerande audienshall samt avskilda personalutrymmen och ett avancerat kök pekar på ett planerat storbesök. Dessvärre omintetgjordes planerna. När tsarfamiljen avrättats, hamnade Linder själv i trångmål. Det kan ha varit ekonomiska svårigheter. Det kan också handlat om oro för vad som kunde ske i följderna av den blodiga revolutionen. Slottsherren på Hjularöd tog i vilket fall 1921 sitt liv utomlands, och med honom försvann också själva slottsarkivet, som han låtit förstöra. Var Linder orolig för att den tänkta räddningsplanen för tsaren skulle offentliggöras? Yrkesrevolutionärer, allt annat än stolta över sitt lands forna härskare, drog sig inte för mord. Det fick som bekant många erfara – inte bara Leo Trotskij långt borta i Mexiko blev uppsökt av yrkesmördare.
*
Om vi vänder oss till ledarna för det kommunistiska Sovjetunionen odlades en allt annat än blygsam personkult, i mycket påminnande om den som tsaren försökt underblåsa. Men vad som var sken och vad som var verklighet låter sig som sagt inte säkerställas. Många ryssar lär i vilket fall inte haft anledning att vara särskilt stolta. Det kan man vara övertygad om utan att därför yvas för mycket över sitt västliga, icke-ryska perspektiv. Folkets store hjälte, kommunisten Josef Stalin, vars efternamn i föredömlig partianda betyder Stålmannen, får tjäna som exempel.
I sin ungdom hade denne Josif Vissarionovitj Dzjugasjvili, Josef Stalins riktiga namn, inte dragit sig för bankrån. Pengar behövdes för att finansiera aktivitet och möjliggöra propaganda i socialistisk anda. Tidigt i karriären beordrade han mord på politiska motståndare, vilket kan ses som ett slags förövningar till 1930-talets utrensningspolitik. Under det stora fosterländska kriget kallade Josef Stalin sina undersåtar ”bröder och systrar”, av vilka de flesta skrämts till tystnad och anpassning genom terror, mord, angiveri, deportationer och utrensningar. Vid den store ledarens död 6 mars 1953 minnestalade statsminister Tage Erlander i ett extrainsatt morgoneko. Allmän sovjetisk landssorg proklamerades. Men återigen pockar distinktionen mellan sken och verklighet på uppmärksamhet. Visan är förstås densamma – vi kan i dess toner inte märka annat än det osäkras musik.
*
Vidden av diskrepansen blir plågsamt uppenbar i ungerska författaren Agota Kristofs självbiografi Analfabeten (sv. utgåva 2021); i kapitlet om Stalins död gestaltas känslan av lättnad bland människor som omgav henne när nyheten offentliggjordes. Uppsatsämnet under skoldagen 7 mars 1953 var givet: ”Stalins död”. Eleverna anmodades att skriva om vad ledaren betytt som ”far och ledstjärna”. Betygsbedömning var utesluten eftersom alla befann sig i ”chock”. Förstämning var som Kristof skriver ”obligatorisk”. Svarta och röda flaggor vajade över skolbyggnaderna. Munterhet tilläts icke. Klockan elva skulle skolklockan ringa och stadens sirener ljuda, varefter en tyst minut måste iakttas.
När eleverna och läraren tror sopbilens klocka är rätt signal, brister alla sedan ut i gapskratt: ingen kan sluta skratta ens under den påföljande tysta minuten. Men i Kristofs text upphör skrattet när hon erinrar sig anhörigas vrede över antalet döda som Stalin hade på sitt samvete. Den ryska diktaturens förkvävande av öststaternas filosofi, konst och litteratur, liksom den ideologiska likriktningen av ländernas självständighet, försvårade ekonomisk och kulturell utveckling.
Det finns förvisso ryssar som hyllat och demonstrerat för Stalin också långt efter hans död. Arbete, gratis läkar- och tandvård samt, nog så viktigt – ett stort, fruktat och mäktigt hemland. Allt var givetvis Stålmannens förtjänst. Efter Nikita Chrusjtjovs fördömande på partikongressen 1956 slocknade ändå Stålmannens gloria rejält, om än inte fullständigt. Vladimir Putin har som bekant återupprättat hedern, vilket är talande för vad som pågår i dagens Ryssland.
Eller vad som inte pågår. Som sagt – det är svårt att veta vad som är verklighet och vad som är sken i ett slutet politiskt system som ensamt vill behärska och dra nytta av sitt ensamhärskande narrativ.
Bortom skenet i den officiella bilden av Josef Stalin fanns verklighetens många döda.
*
Vad vi däremot kan vara tämligen övertygade om, är att ondska, makthunger och brutalitet varken är specifikt ryskt eller något särpräglat och unikt för vår tid. Men skulle vi vara osäkra på riktigheten i påståendet, finns hjälp som kan göra oss mer övertygade. Litteraturvetare och filosofer må tvista om verkligheten finns i eller bortom konstverket, men de lär vara överens om en sak: litteraturen tillför verkligheten något. I litteraturen fångas skenet av verkligheten, vilken i sig bär styrkan av att den kan framstå som verkligare än sitt litterära sken.
Därför kan det vara fruktbart att vända sig till den klassiska litteraturen för att ana vidden av ondskans och makthungerns reella tidlöshet. I det enda (bevarade) grekiska drama som tar upp en dagsaktuell händelse, Aischylos Perserna (nyövers. Lars Håkan Svensson & Jan Stolpe, Ellerströms 2022), finns en för vår tid kuslig relevans. Vid uruppförandet i Aten 472 f. Kr. påmindes åskådarna om vad som skett tio år tidigare i samband med persernas angrepp på staden. Om det alls behövdes. Skövlade och nedbrända hus och tempel i närheten av Dionysosteatern i staden var en påminnelse så god som någon. Många av teaterbesökarna hade själva deltagit i stridigheterna eller tvingats fly när evakuering beordrades. I tragedin är det slaget vid Salamis 480 f. Kr. som står i centrum för gestaltningen av kriget, men såväl i pjäsen som i åskådarnas medvetande är också persisk-grekiska konfrontationer vid Miletos, Maraton, Thermopyle och Plataiai samt på Euboia och i Aten levande.
Samtidsdramatiken blir sorgligt nog jämförbar också med vår tids krigsdramatik. För om vi inte har förstörda bostadskvarter och teatrar, brända sjukhus och hjälpinrättningar, skövlade kyrkor, moskéer och synagogor utanför våra teatrar, finns förödelsen i vårt medvetande likt ett pågående flöde, påminnande om sådan brutalitet som också Perserna ger uttryck för. Tragedin har vid ett flertal tillfällen aktualiserats genom nyuppsättningar i avgörande skeden av mänsklighetens historia. 1571 firade greker segern över turkarna genom att låta spela pjäsen på den grekiska ön Zakynthos. Shelleys Hellas, ett bejakande av grekisk frihetskamp, är inspirerad av Aischylos tragedi. Tidigt 1900-tal gjordes bearbetningar för att protestera mot krigsberusning och patriotism, under nazismens framväxt i Tyskland sattes pjäsen upp som en motståndshandling. I samband med gulfkriget och bombningen av Irak under tidigt 1990-tal aktualiserades åter Perserna, bland annat genom en uppsättning i Edinburgh.
Lars Håkan Svenssons och Jan Stolpes översättning av dramat kom också i en tid som med tanke på den fullskaliga invasionen av Ukraina formligen skrek efter svar på viktiga frågor. Är kriget ett parentetiskt hugskott, ett oväsentligt bihang till människans historia? Rentav det smutsiga annexet till mänsklighetens värdefullaste och mest heliga rum?
Eller måste frågan formuleras annorlunda, helt enkelt avnaivieras – är människan blott ett obetydligt och kort kapitel i krigets digra historiebok?
Den möjliga skillnaden kan tyckas vara oväsentlig. Men den är värd att uppmärksamma eftersom känslan av att allt går igen är så påtaglig. Svaret präglas mest troligt av var i världen man lever, vilka villkor som påverkar vardagen och vilken samhällelig status, vilken gemenskap man upplever och i vilka samhällsskikt man känner någon form av samhörighet. Frågorna har i vilket fall efter Rysslands mer än katastrofala intrång i Ukraina aktualiserats. Många människor i Europa har invaggats i den naiva föreställningen om att vi kommit förbi världskrigens epok. Om detta kan man nu inte annat än tala klarspråk: illusionen kunde knappast vara mer fulländad. Skenet bedrar verkligheten, krig – eller oro och fasa för detsamma – är som realitet eller samtalsämne lika närvarande som vardagsmaten på bordet i de flesta hem världen över.
Josef Stalin och Vladimir Putin är inga illusioner, representerande ett tidssken, oavhängigt andra tiders ondska. Det framgår med all önskvärd tydlighet såväl av 1900- och det tidiga 2000-talets historia som i Perserna. Jan Stolpe citerar i sitt förord den tyske poeten och essäisten Durs Grünbein, som hjälper oss att se varför dramat är aktuellt och relevant att tala om i anslutning till vad som pågick under stora delar av 1900-talet och vad som pågår i Ukraina. Här följer Grünbeins karaktäristik:
”I betydligt högre grad är det en pjäs mot den våldsamma upprustningens övermod och krigshetsens blindhet. Huvudmotivet är denna hybris hos en härskare som föreställer sig fälttåget som ett slags semester och enbart ett tågande genom fiendeland och som just därför måste misslyckas.”
Redan före överfallet på Ukraina var den ryska segerparaden planerad, till och med segeruniformer fanns tillgängliga: kriget skulle ju vara över på några dagar. Också Vladimir Putin verkar ha föreställt sig kriget ”som ett slags semester”. Flera repliker och scener i Perserna kan lyftas ur sitt sammanhang för att visa hur historien går igen. Mönstren och grymheterna upprepas. Vladimir Putin är så att säga inte den förste krigshetsaren som måste tvingas bita i det sura äpplet. Liksom Xerxes får han ta hänsyn till opinionen på hemmaplan, även om varken han eller persern riskerar makten vid händelse av förlust.
Det pekas i dramat på alternativa scenarier med mindre förödelse som resultat, och dessa möjliga vägar framåt skulle kunna jämföras med alternativ rysk utvecklingshistoria. Tänk i kontrafaktisk anda exempelvis Perestrojkan och Gorbatjov: var ett överfall på Ukraina överhuvud tänkbart då?
Visste vi inte att härskaren som åberopas i citatet nedan är från en annan tid, i dramat kallad ”vildhjärnan” av sin mor drottningen, skulle man visst kunna tro att det är vår tids vildhjärna – Vladimir Putin. Här nedan ges ordet till kören, som representerar perserrikets invånare:
Nu suckar hela Asiens jord
som tömts på alla sina vuxna män.
Xerxes förde bort dem /…/
Xerxes förgjorde dem /…/
Xerxes drog dåraktigt i krig
Ja, det finns all anledning att tro att många ryska mödrar nu suckar, på samma sätt som hela Asien en gång suckade. Xerxes roll liknar i många avseenden Vladimir Putins, även om skillnader förstås inte är svårfunna.
Jan Stolpe kallar tragedin för ”en pjäs om ett fiasko”. Låt oss hoppas att vi en dag kan benämna Ukrainakriget på samma sätt – som ett fiasko för angriparen. Det vore en seger för verkligheten. Och en storförlust för skenet
