Barndomens möten med väverskan, min mormor, är en av de kärlekar som burit genom livet. Varför? Därför att kärlek som är kärlek aldrig dör. När jag började läsa om Lilla Thérèse och den barmhärtiga kärleken kom jag att tänka på mormor och högtidsstunderna när jag fick följa med henne upp på kammaren där vävstolen stod.
Det var inte helgonet Thérèse av Jesusbarnet (1873 – 1897) som fångade mitt intresse utan barnet, flickan och den unga kvinnan Marie-Francoise Thérèse Martin, sedermera Thérèse av Lisieux.
Om sina föräldrar Louis och Zélie, skriver Thérèse att de så gärna ville ha en son som blev missionär. Och att om de haft möjlighet att skåda in i framtiden så skulle de ha fått se att det blev genom henne som deras önskan gick i uppfyllelse, eftersom Thérèses budskap är världsomspännande och avsett att vinna genklang hos var och en.
Av brevväxlingen mellan makarna framgår att de älskade, respekterade och längtade efter varandra när de var åtskilda. Marie-Azélie Guerin tillverkade spetsar och Louis Martin var urmakare och juvelerare. De möttes våren 1858 på St. Leonards bro i hemstaden Alencon och Zélie ska ha anförtrott en vän att när hon såg Louis hörde hon en inre röst: ”Här är den man jag har förberett åt dig.”
När de gifte sig var Zélie 26 och Louis 34 år. De fick nio barn varav fem överlevde till vuxen ålder; tre dog som spädbarn och en liten flicka, Marie-Hélène vid fem års ålder. Föräldrarna har beskrivits som kärleksfulla och generösa – de upplät sitt hem åt fattiga och gav dem mat.
Kallelsen är kärlek
I sina Självbiografiska skrifter, vilka översatts till mer än femtio språk, skildrar Thérèse det lidande som tog sin början i flera tidiga separationer. Den första inföll då modern inte hade tillräckligt med mjölk och efter två månader lämnade barnet till en amma hos vilken Thérèse bodde under sitt första levnadsår. Det rör sig om det lidande, den psykiska smärta genom tidiga förluster, som ett litet barn ännu inte har förmåga att omfatta och sörja – ett tillstånd som det vore outhärdligt för spädbarnet att uppleva. Den underliggande skräcken är otänkbar.
Barnet Thérèse uppfattades tidvis som överkänsligt och oförmöget att vistas utanför familjen. Och som en följd av de tidiga separationerna ”bar Thérèse på förblivande sår resten av livet”, skriver Frederick Miller i tidskriften Karmel.
I det existentiella lidandet ingår inte sällan också andras lidande vilket i tysthet förmedlas genom generationer. Särskilt lämpade, omedvetet utvalda av föräldrarna, att bära sådant lidande är barn med den känslighet, klarsynthet, andliga och intuitiva begåvning som Thérèse hade.
Redan i nio-årsåldern insåg hon lidandets nödvändighet och ofrånkomlighet. Däremot tog hon avstånd från späkningar, som hon inte utfört en enda. ”Jag liknade inte alls de nitiska människor som alltifrån barndomen utför alla slags botövningar, jag hade ingen som helst böjelse för sådant.” Utan i stället hade hon låtit sig ompysslas och matas som en fågelunge.
Thérèse skildes alltså som nyfödd från modern och vid ett års ålder från bondefamiljen där hon knutit an, för att helt förlora modern, som dog i bröstcancer, vid fyra års ålder. Hennes ”andra mamma” systern Paulin förlorade hon som nioåring när denna trädde in i karmelitklostret i Lisieux. Fyra år senare blev även systern Marie, som var hennes gudmor, karmelitnunna.
Vid åtta och ett halvt års ålder började Thérèse i klosterskolan: ”De fem år jag tillbringade där blev de tristaste i mitt liv.” Ofta drog hon sig tillbaka till ensamhet som då hon under lediga dagar satte sig i ett tomt utrymme bakom sin säng och tänkte. Hon bad också mycket i sängen och under sömnlösa nätter.
Thérèse var yngst. Det finns flera fotografier, tagna av systern Céline, från hennes uppväxt: 3,5-åringen med kraftig, lockig kalufs ser bekymrad, förgrymmad och sorgsen ut. Blicken är mörk och dyster vilket sammanfaller med moderns sjukdom. Vid ett senare fotograferingstillfälle har åttaåringen ännu inte förlorat sin syster Pauline till klostret. Blicken är öppen, varm och klar. Här är en liten flicka som vet vad hon vill och vem hon är.
Femtonåringen, strax före inträdet i Karmel, är en kvinna med stor hårknut mitt uppe på huvudet, iförd höghalsad, lång, figursydd klänning. Med sin stolta hållning och uppsyn uttrycker hon ett målmedvetet allvar. Enligt karmeliten och författaren Wilfrid Stinissen förenas hos Thérèse ”på ett paradoxalt sätt en enorm kraft och stor bräcklighet”.
För att du är du
Ett av de mer uppseendeväckande vittnesbörden om Thérèse står karmeliten, biskop Guy Gaucher (1930 – 2014) för. Han inleder sitt brev Varför jag älskar dig, Thérèse med att han till en början bara kände likgiltighet gränsande till förakt för henne. Vid tjugotvå års ålder passerade han Lisieux utan att ens besöka Karmel:
Allt tycktes dra mig bort från dig: dessa oräkneliga försäljare som visade fram sockersöta bilder av dig, fula sådana eftersom de var alltför ”vackra”; det lilla – det mycket lilla – som jag visste om dig: din katolska miljö instängd i sig själv, din familj som kunde helgonförklaras i klump, din Belle Epoque som retade gallfeber på mig med sin trånga moralism, sin likriktade konst, sin naiva framstegstro; ditt fromma språk, ditt ”änglalika” liv i Karmel, så främmande med sina sedvänjor, sina svarta slöjor och sina galler; din romantiska död som ung flicka bland rosor.
Motståndet mot Thérèse var avgrundsdjupt men med tiden föll Gaucher som en fura. Om någon senare skulle fråga honom varför han älskar henne så kan han bara svara – ”för att du är du.” Thérèse skildras som en ogripbar och omtumlande personlighet, full av motsägelser:
Jo, jag har trott dig vara tillgjord och barnslig, medan din intuitiva intelligens i själva verket befinner sig i ständig rörelse. Du söker utan uppehåll och slår dig aldrig till ro med dina upptäckter.
Han älskar henne för att hon klar som en källa går rakt på det väsentliga och för att hon som vuxen fortfarande också är ett barn. ”Jag älskar dig för din humor, klarsyntheten både beträffande dig själv och dem i din omgivning.” Han älskar henne för att hon är sannfärdig, älskar sanningen och kämpar för den.
Du känner prövningen då tron konfronteras med Guds tystnad, du har erfarit lockelsen från intets svindlande avgrund, frestelsen till självmord, en mångfald av fysiska och moraliska lidanden. Tvärs igenom allt detta har du behållit den djärva flickans hopp, som satsar hela sitt liv på kärlek, utan att någonsin spela stoisk, och som förblir liten och sårbar.
Det blev många långa citat ur detta uppriktiga och hängivna brev till en kvinna som med Gaucher genom att leva i tro, hopp och kärlek mitt i det vardagliga livet lyfte fram det andliga och psykiska liv som åtskilliga människor levde på den tiden och som min mormor levde. Hon bar sitt och drog sig tillbaka upp på sin kammare för att i skymundan sörja sina förluster, som den tidiga av sin far, den av sin vackra storasyster, broderns självmord och den älskade dottern som sextonårig dog på mentalsjukhuset. I vävarna till Svensk Hemslöjd finns spåren efter dem.
Thérèse skrev själv många brev varav utdrag finns i den lilla boken Min väg är förtröstan och kärlek, med förord av Wilfrid Stinissen: ”Även om hon är mycket självständig i förhållande till den rådande tidsandan, är hon givetvis också påverkad av den, vilket framkommer både i hennes tänkesätt och i hennes formuleringar.” Om jag i min läsning försöker bortse från tidsandan – hur talar breven till mig idag? Det ska visa sig bli svårigheter eftersom Thérèses längtan och hopp stod till ett liv efter döden medan min strävan och längtan har varit och är att fullt ut leva detta liv.
Men mycket känns angeläget, som att Thérèse inte flydde från verkligheten utan seende tog emot livet och dess smärta. Med stark integritet lät hon sig inte styras av andras uppfattningar utan gick sin egen väg. Hennes empatiska brev tröstar, uppmuntrar och ger hopp men hon ber även adressaterna om böner för egen del. Redan som nioåring har hon insikt i sina brister och vill förändras. 1887, när min mormor föddes, är Thérèse fjorton år och vill gå i kloster vilket ansågs mycket för tidigt. Men det blev som hon ville.
Minnen och iakttagelser
Förutom de självbiografiska omfattar Thérèse efterlämnade skrifter också femtiofyra dikter och åtta teaterstycken, varav två om Jeanne d’Arc framförda av henne själv vid festligheter i klostret.
Ett av Thérèse tidigaste minnen från det hon börjat tala handlar om systern Pauline (1861 – 1951), om vilken det sades att hon nog skulle kunna bli nunna. Och när modern frågade vad Thérèse tänkte på svarade hon alltid: ”På Pauline – Jag ska också bli nunna.”
Även systern Léonie (1863 – 1941) stod henne nära. Thérèse kände sig älskad av henne och när familjen gick på promenad satt hon barnvakt. ”Jag kan ännu höra de vackra visor hon sjöng för att jag skulle somna.” När Thérèse var två och ett halvt år fick hon vara med vid Léonies första nattvard; särskilt minns hon när systern bar in henne i prästgården. ”Jag tyckte det var så vackert att bli buren av en storasyster som likt mig var klädd helt i vitt.”
Om den yngre systern Celine (1869 – 1959) som var närmast henne i ålder berättar Thérèse att de kom mycket bra överens. ”Jag var bara mycket livligare och betydligt mindre naiv än hon; fastän jag var tre och ett halvt år yngre föreföll det mig som om vi hade varit i samma ålder.”
När modern i ett brev jämför de bägge yngsta döttrarna finner hon att hennes lilla Celine har en stark dragning till det goda som hör till hennes väsen men vad ska det bli av ”den lilla yrhättan” Thérèse vet hon ännu inte. ”Hon är intelligentare än Céline, men inte alls så mjuk, och hon har en påfallande, nästan oövervinnerlig envishet.” Därefter ger modern ett drastiskt exempel som vi får hoppas aldrig blev verklighet: ”När hon säger nej, kan ingenting rubba henne, om man för en dag placerade henne i källaren skulle hon hellre ligga kvar där över natten än att säga ja.” Om sin yngsta skriver modern också att Thérèse inte för allt guld i världen skulle säga en lögn och att hon har en begåvning som hon inte märkt hos de andra barnen.
För Thérèse blev moderns brev ett bevis på att Céline var snäll medan hon själv var stygg. Detta hör till det plågsamma med läsningen om uppväxten, hur Thérèse genomgående saknar förståelse och medkänsla med det lilla barn hon själv var. Ideligen talar hon om sina ”fel” och sin ”egenkärlek” och hon beklagar sin ”stackars mamma” som inför en moster i Le Mans måste presentera ”en otäck fuling, alldeles röd i ansiktet av alla de tårar hon fällt under vägen.” Man kunde inte ens säga att hon var snäll när hon sov utan ställde till det för sin ”stackars mamma” då hon om natten var ännu oroligare än om dagen. ”Jag kastade av mig alla filtarna och slog (i sömnen) huvudet mot sängens träkanter. Smärtan väckte mig, och då sade jag: Mamma jag har blivit stött!” Detta upprepades och till sist selades Thérèse fast.
Det hon kallar egenkärlek framstår som uttryck för hennes starka integritet, som när modern lovar henne en sou om hon kysser marken. En sou var en förmögenhet och då Thérèse var liten till växten fann hon det lätt. ”Min stolthet revolterade emellertid vid tanken på att jag kysste marken, och medan jag höll mig mycket rak svarade jag: Ånej, lilla mamma, då är jag hellre utan den slanten.” Stolt var hon också när hon blev orättvist beskylld. Hon urskuldade sig aldrig utan föredrog att tiga.
Thérèse var fyra år när den fyrtiosexåriga modern närmade sig döden. ”De två småttingarna oroar mig inte, de är båda så lovande och särpräglade och kommer säkert att arta sig väl.” Tidens bristande insikt i vad tidiga separationer innebär för ett barn innebar att modern slapp den bördan.
Nu förändrades Thérèse från att med egna ord varit glad och livlig till att bli stilla, blyg och överdrivet känslig. Den ålder då hon var lycklig var över, när hon betraktat sädesfälten prydda med blåklint och känt djupa poetiska avtryck i sin själ. ”En blick var nog för att få mig att gråta, och endast om man lämnade mig ifred var jag nöjd.” I avskildhet kunde hon sörja förlusten under vilken också dolde sig den första separationen från modern då hon var spädbarn.
Kort tid efter moderns död flyttade familjen till Lisieux och nu följer en kärleksfull skildring av förhållandet till fadern som från hans sida framstår som både innerligt och respektfullt. Även relationen till ersättningsmamman Pauline förefaller ha varit synnerligen kärleksfullt men också till flera andra som ingick i hushållet. Själv säger Thérèse att den kärlek som hon här omgavs av fick henne att växa och bli stor nog ”för att börja kämpa och lära känna världen och dess elände.”
Året innan Thérèse trädde in i Karmel gjorde hon fjortonårig en resa till Italien med fadern och Celine för att i första hand besöka påven och be om att hon trots sin ungdom skulle få gå i kloster. Efter möten med denna och andra dignitärer drog Thérèse slutsatsen och här visar sig hennes drastiska humor, att ingen hjälp fanns att få på jorden och att hennes hopp nu stod till Gud ensam. ”Jag hade just erfarit att det är bättre att ta sin tillflykt till honom än till hans heliga.”
I Italien gjorde hon även iakttagelsen:
Jag kan ännu inte fatta varför kvinnor i Italien så lätt blir exkommunicerade, ideligen sa man till oss: ”Gå inte in här! Gå inte in där för då blir ni exkommunicerade!” O vad de stackars kvinnorna är ringaktade! Ändå är det många fler kvinnor än män som älskar Gud och under Vår Herres lidande visade kvinnorna större mod än apostlarna, för de vågade trots soldaternas hån torka Jesu ansikte.
Men Thérèse följde inte restriktionerna, utan smet under besöken i Rom, Florens, Venedig, Neapel, Pisa och Genua tillsammans med systern in till det förbjudna. Och hennes själ ”uppfylldes av poesi inför all denna skönhet”, som hon betraktade för första och sista gången.
En liten väg
Vad betyder det att gå den lilla vägen? Kort sagt innebär det enligt Thérèse att som ett litet barn överlämna sig till Guds famn. Frågade man henne svarade hon: ”Det är förtröstans och den totala överlåtelsens väg.” Det gäller att öppna sig för Gud och inte tappa modet. Att aldrig ge upp. Den lilla vägen börjar med att man tar emot Guds kärlek, vilket inte är det lättaste om man som barn inte fick den kärlek man behövt och som alla barn är värda eller om man förlorat människor man älskat.
Kärlek var hennes kallelse. Thérèse frågade Gud: ”Vad är sanning? Gör så att jag alltid ser saker och ting som de är, gör så att ingenting slår blå dunster i ögonen på mig.” Med tiden blev hennes erfarenhet att Kärleken vill stiga ner till det som är intet och förvandla detta intet till eld.
Den lilla vägen är inte alltid kort i tid som den var för Thérèse, som dog tjugofyraårig, utan kan sträcka sig genom ett helt långt liv. Snarare är den lilla vägen svår, riskfylld och plågsam. Att som hon ständigt söka klarsyn både beträffande sig själv och andra innebär att vara sårbar. Det kräver också mod att möta livet seende utan att fly, skyla över eller skylla ifrån sig.
”Hur förenas erfarenhet och intuition hos Thérèse? frågar sig karmeliten Koen De Meester. Svaret blir att liv och lära hos henne sammanfaller: ”Thérèse lever som hon lär och lär som hon lever.” När det gäller hennes intuitiva intelligens rör det sig om en begåvning som ännu mindre idag än på hennes tid uppmärksammas och värdesätts.
Redan som fyraåring ägnade sig Thérèse åt en form av inre bön när hon sitter i gräset, medan fadern metar, lyssnande efter avlägsna ljud. ”Jorden verkade som en exilens ort, och jag drömde om himlen.” Och i sex – sjuårsåldern gör havet ett oförglömligt intryck på henne: ”Vågornas brus, allt talade till min själ om Guds storhet.” Till naturen diktade hon: ”Om jag inte ser Gud i dig, du strålande natur, är du för mig inget annat än en ofantlig grav.” Det finns här skäl att lyfta fram att Thérèse också var poet och dramatiker – både hennes dikter och teaterpjäser finns utgivna i Frankrike.
Brevsamlingen avslutas med ett fotografi av Thérèse på hennes dödsbädd. Det var på kvällen den 30 september 1897 som hon efter en tids sjukdom i tbc somnade in: ”Min Gud … jag älskar dig!”
KÄLLOR
Beckett, Wendy, Heliga Thérèse av Lisieux (1873 -1897) Karmel, nr 3, 2017.
Gaucher, Guy, Varför jag älskar dig, Thérèse. Karmel, nr 2, 2018.
Koen De Meester, Med tomma händer. Thérèse av Lisieux. Karmelitklostret Glumslöv, 1987.
Lisina, Eva, Bibeln på tjuvasiska. Föreläsning vid fria seminariet i litterär kritik, 20 april 2013.
Karmeliterna Tågarp, Glumslöv, De svagas styrka. Om Thérèse av Jesusbarnet. Del I Den gudomliga kärlekens kunskap. Påven Johannes Paulus II:s apostoliska brev om Thérèse av Lisieux. Del II Om Thérèses andliga utveckling. Wilfrid Stinissen. Helsinborg, 1998.
Meerssche van, Roeland, Kalla mig lilla Thérèse, Karmel, 4, 2018.
Miller, Frederick, Den heliga Marie-Azélie och Louis Martin. I och II Karmel 1 – 2, 2018.
Ogden, Thomas H., Fruktan för sammanbrottet och det olevda livet. Divan, 3 – 4/2016.
Stinissen, Wilfrid, Den enkla vägen till helighet. En bok om Thérèse av Lisieux. Libris, 1999.
Thérèse av Jesusbarnet, Självbiografiska skrifter. Karmeliterna, Tågarp 1994
Thérèse av Jesusbarnet, Min väg är förtröstan och kärlek. Utdrag ur brev. Karmel, 1997.
Winnicott, Donald, W., Fruktan för sammanbrott. Divan, 3 – 4/2016.
