Inledning
Ända sedan Darwin publicerade sin bok om arternas uppkomst 1859 har förhållandet mellan vetenskap och religion varit ett ständigt debattämne. Nu saknas sannerligen inte heller tidigare konflikter mellan vetenskap och religion, vetenskapliga landvinningar hade tidigare utmanat kyrkans världsbild, men det var först nu som det blev möjligt att lansera en alternativ teori om människan som inte byggde på religiösa dogmer. Darwins evolutionsteori kompletterades sedan med nyvunnen kunskap inom geologi och kosmologi som gjorde det möjligt att också förklara världens och universums ursprung utan att involvera religion.
Detta påstående är dock en generalisering, eftersom det inte är så enkelt som att säga att tro och vetenskap är ”konkurrenter”. Det beror på vilken religion vi pratar om, och vilka tolkningar man gör av de religiösa texterna. För enkelhetens skull kommer denna uppsats att begränsas till kristendomen och möjliga tolkningar av den och huruvida dessa är förenliga med vetenskapen eller inte. Min tes är att allmänt accepterade fakta om universums och jordens skapelse och människans tillkomst snarare är ett stöd för den kristna skapelseberättelsen, men det kräver att man antar en allegorisk snarare än en bokstavlig tolkning av det som beskrivs i Första Mosebok.
Ända sedan Darwin lanserade sin teori om arternas ursprung har det funnits olika sätt inom kristendomen att ta itu med dessa frågor. Ett sätt har helt enkelt varit att förneka de slutsatser Darwin drog och hålla fast vid en bokstavlig tolkning av Bibelns skapelseberättelse. Denna uppfattning kallas kreationism och de mest bokstavliga troende av baserar sina resultat på James Usshers datering av världens skapelse från 17-talet när han, med hjälp av beräkningar av bibliska personers ålder, daterade jordens skapelse till eftermiddagen den 23 oktober 4004 f.Kr. Ussher ignorerade dock andra platser i Bibeln, som Psaltaren 90:4, där det står att för Gud är tusen dagar som ett år. Det betyder bland annat att även bland kreationister finns det de som hävdar att jorden måste vara äldre än 6000 år, men de förnekar kategoriskt att jorden skulle vara 4, 54 miljarder år, vilket modern forskning har bevisat. Ett annat tillvägagångssätt i kristendomen är att helt enkelt acceptera Darwins evolutionsteori. Ett sådant tillvägagångssätt brukar kallas teistisk evolution men också evolutionär kreationism. Skillnaden mellan dessa två är inte alltför stor. I den teistiska evolutionen har man en mer deistisk syn, dvs Gud ingriper inte i sin skapelse, medan det i evolutionär kreationism hävdas att Gud är mycket aktiv i sin skapelse och att Gud snarare har använt evolutionen som ett verktyg för att skapa människor. Båda dessa teorier har dock det gemensamt att de inte motsäger vetenskapliga och etablerade fakta. Denna uppfattning förutsätter dock en mer bildmässig tolkning av Första Mosebok. Detta är något som har provocerat, i synnerhet kreationisterna som hävdar att om fallet är ahistoriskt, så blir Jesu frälsning från synd också överflödig, och därmed faller hela det kristna budskapet.
I den här uppsatsen har jag valt ut ett antal bibliska händelser, nämligen skapelsen, syndafallet inklusive utvisningen från Edens lustgård, Noa och Babels torn, och jag kommer att visa hur man kan tolka dessa bibliska berättelser som helt historiska händelser. Denna text gör inte på något sätt anspråk på att presentera en definitiv lösning på dessa frågor, utan de bör ses som bidrag till debatten. Ingenting i den här texten är något unikt och revolutionerande, tvärtom har de bibliska händelserna som beskrivs ovan tidigare behandlats i den akademiska debatten, varför detta paper snarare kommer att innehålla en redogörelse för kunskapsöversikten om dessa händelser. Mig veterligen har dock dessa händelser behandlats separat, inget försök har gjorts tidigare att försöka placera dessa händelser i en kronologi som i allmänhet är förenlig med den vetenskapliga historiesynen, detta skulle kunna vara [1] bidraget från denna uppsats. Avslutningsvis kommer jag att kommentera syndafallet och dess roll och korrelation med Jesu frälsningslära, eftersom denna fråga verkar vara av central karaktär för kreationister.
Skapelsen
Forskare är nu relativt överens om att universum skapades med Big Bang för drygt 13,8 miljarder år sedan. Vad som föregick Big Bang finns inget svar på, och det kommer förmodligen bli svårt att uttala sig om i framtiden också, eftersom alla saker som fanns tidigare rimligen borde ha förstörts i smällen. Således kan man lika gärna hävda att Big Bang hade en naturlig orsak som att Big Bang hade en skapare. Inget av detta kan bevisas. Men forskare kan dra slutsatsen att Big Bang inträffade för 13, 8 miljarder år sedan. Detta innebär att för att en diskussion ska vara meningsfull måste troende acceptera det faktum att universum är betydligt äldre än 6 000 år, och att antalet dagar då jorden skapades snarare bör ses som metaforer, medan sekulära forskare måste acceptera att man inte vet vad som orsakade Big Bang, och kommer sannolikt aldrig att få veta detta, och att en religiös förklaring av frågan förmodligen är lika bra som någon annan.
Med dessa grundläggande premisser i åtanke öppnas en möjlighet att förena tro och vetenskap i denna fråga. Gud säger i Första Mosebok, ”Ljus bli till”, detta kan tolkas som uppkomsten av Big Bang. Dessutom överensstämmer den historiska kronologin i Första Mosebok någorlunda med vad modern forskning har bevisat, åtminstone från det som kallas den femte dagen. Det står att på den femte dagen skapade Gud levande djur i havet vilket överensstämmer med forskningen om att livet uppstod i havet först. Sedan, på den sjätte dagen, skapade Gud först landlevande djur och sedan människor. Modern forskning har också bevisat att människor utvecklades senare än många landlevande djurarter.
Det bör dock tilläggas för ordningens skull att det finns andra saker i Bibelns kronologi som inte är korrekta, inklusive växter skapades enligt Bibeln före stjärnorna på himlavalvet. När det gäller djurens kronologi överensstämmer detta dock med modern forskning.
Adam och Eva och Edens lustgård
Tack vare modern DNA-teknik har forskare lyckats dra slutsatsen att det finns två individer, en man och en kvinna, från vilka alla levande människor härstammar. Dessa två individer bodde i Östafrika och har fått namnen ”Y-kromosom-Adam” och ”Mitokondrie-Eva”. Att namnen på dessa individer är uppkallade efter de bibliska personerna betyder ingenting i sammanhanget, det är de namn som dagens forskare har gett dessa människor med anspelning på Adam och Eva i Bibeln. Vad dessa människor hette, om de hette något alls, kan vi förstås inte veta, men frågan om de hade något namn alls är fortfarande intressant att stanna vid. För vi kan rimligen anta att människan har namngett individer så länge vi har haft ett talat språk, och för att fastställa om dessa personer hade något namn alls i sin samtid blir det av avgörande betydelse om det talade språket existerade vid den tiden eller inte. Forskarna är inte överens om när det talade språket uppstod. Den rådande uppfattningen bland forskare om när det talade språket uppstod har länge varit att det uppstod för cirka 40 000 år sedan. Det har motiverats av det faktum att människor runt den tiden började begrava sina döda, och tidiga konstverk har hittats i form av grottmålningar och mer avancerade verktyg. Allt detta, menar forskarna, hade varit svårt att åstadkomma utan att kunna kommunicera med varandra. I så fall skulle det innebära att ”Y-kromosom-Adam” och ”Mitokondrie-Eva” inte hade några namn när de levde, eftersom båda levde för flera hundra tusen år sedan. Andra lingvister har dock hävdat att det talade språket är minst lika gammalt som mänskligheten, det vill säga drygt 300 000 år gammalt, eller kanske ännu äldre när mänskliga förfäder använde inlärda signaler för kommunikation med varandra. I så fall skulle dessa individer förmodligen ha haft något namn i sin samtid. Vilket av detta som är sant är dock extremt svårt att veta. Det bör också tilläggas att ”Y-kromosom-Adam” och ”Mitokondrie-Eva” levde med cirka 100 000 års mellanrum. ”Y-kromosom-Adam” levde för cirka 340 000 år sedan och ”Mitokondrie-Eva” för cirka 200 000 år sedan eller möjligen ännu senare.
Men om vi lämnar dessa historiska personer och tittar på berättelsen om Adam och Eva som vi känner den från Bibeln – kan det då finnas någon sanning i den? Både ja och nej blir svaret. Nej, eftersom dessa människor är helt ahistoriska har detta motbevisats av modern forskning. Våra gemensamma förfäder levde också betydligt längre sedan än 6 000 år. Å andra sidan finns det forskare som hävdar att utvisningen från Edens lustgård som beskrivs i Bibeln skulle vara en metafor för den neolitiska revolutionen som inträffade omkring 10 000 f.Kr. när människan gick från jägare-samlare till bofasta och tvingades odla marken för att få mat.
Bibeln beskriver var Edens lustgård låg geografiskt. Där står det:
| Och en flod gick ut ur Eden och gav vatten till trädgården; och därifrån skildes det och blev fyra strömmar. Namnet på den första är Pishon, som går runt om hela landet Havilah där det finns guld. Och guldet i det landet är bra: det finns bdellium och onyxstenen. Och namnet på den andra floden är Gihon: den här floden går runt hela Cush-landet. Och namnet på den tredje floden är Tigris, som går öster om Assyrien. Och den fjärde floden är Eufrat.[2] |
Från denna beskrivning är det inte möjligt att säga något exakt om var Edens trädgård borde ha varit belägen, men vi kan åtminstone dra slutsatsen att den borde vara geografiskt belägen någonstans i Mellanöstern. Med andra ord, på de platser där den neolitiska revolutionen uppstod. De äldsta högkulturerna uppstod också i Sumer (nuvarande Irak) och Egypten. Men om vi håller oss till den neolitiska revolutionen är det en möjlig slutsats att dra att förebilden till Edens lustgård låg någonstans i dagens Turkiet. För Bibeln skriver att som ett straff för Adam och Evas synd dömdes de att odla landet och leva efter vad det kunde producera. Den neolitiska revolutionen var något som på sikt bidrog till att öka människors välstånd, men på kort sikt kan det förstås ha varit frustrerande att vara beroende av jordens avkastning, och att den inte gav missväxt.[3]
Noa
På 500-talet f.Kr. togs ett antal judar bort till fångenskap i den tidens stormakt, Babylonien. Händelsen har kallats ”den babyloniska fångenskapen” även om ordet ”fångenskap” faktiskt är vilseledande, för det fanns ingen inlåsning i modern mening, tvärtom. Judarna fick röra sig relativt fritt i sitt nya land, men de var ofria att kunna återvända till sitt hemland. Under tiden, i Babylonien, påverkades judisk doktrin och religion starkt av den babyloniska religionen, till den grad att det nästan är vettigt att prata om en judendom före den babyloniska fångenskapen och en judendom efter. En av de saker som påverkade den judiska religionen var historien om en stor översvämningskatastrof som drabbade världen, känd i Babylonien genom Gilgamesheposet. I Gilgamesheposet drabbas världen av en lokal översvämningskatastrof, men en person, Utnapishtim, lyckas överleva. Berättelsen har uppenbara likheter med berättelsen om Noa i Bibeln, så lika att de omöjligt kan vara en slump. De flesta forskare är nu, från att tidigare helt ha avfärdat berättelsen om Noa som en saga, delvis av den uppfattningen att det kan finnas ett korn av sanning i berättelsen, att det inträffade en översvämningskatastrof någon gång för mycket länge sedan, kanske med några överlevande. Detta har sedan muntligen berättats i flera generationer innan det har skrivits ner. Däremot är de flesta forskare idag överens om att översvämningen var lokal snarare än global.
Nu när dessa fakta är klarlagda kan vi titta lite på var översvämningen skulle ha ägt rum och ungefär när i tiden den borde ha inträffat. Det finns ett antal teorier om detta. En är naturligtvis att översvämningen skulle ha inträffat i det som då var Babylonien, det betyder att översvämningen skulle ha ägt rum för cirka 4 000 år sedan eftersom det var ungefär den tid då Gilgamesheposet skrevs. Men en annan trolig teori är att den hänvisar till en naturkatastrof som skapade Svarta havet, ungefär 5 600 f.Kr.
Den senare teorin är faktiskt mer trolig, och det finns flera förklaringar till den. Den ena är att berättelsen om en syndaflod inte bara förekommer i judendomen och den babyloniska mytologin, den finns även på andra håll. Till exempel berättar indian legender att Grand Canyon skapades efter en stor översvämningskatastrof. Om myten har sitt ursprung i Babylonien kan den förklara varför den finns i babylonisk mytologi och även i judendomen, men inte varför den finns någon annanstans. En annan anledning är att när Gilgamesheposet tillkom, för cirka 4 000 år sedan, uppfanns skriftspråket, innebar detta en betydligt mindre risk för att berättelsen skulle förändras, varför berättelsen om Noa i princip borde vara identisk med berättelsen om Utnapishtim, men det är den inte, även om det finns väldigt många likheter. På 5600-talet f.Kr. fanns inget skriftspråk och det gjorde det möjligt att överföra berättelsen ett antal generationer muntligt och sedan skriva ner den, men när den sedan skrevs ner blev det med vissa variationer. Att historien har berättats i tusentals år innan den skrevs ner visar att de som överlevde ansåg historien traumatisk. Det finns andra exempel på historier som har berättats muntligt i många generationer också och därmed lever vidare i folkmun. Dessutom har forskare hittat rester av mänskliga bosättningar på botten av Svarta havet, som tillkom på geologiskt mycket kort tid, även om vi inte talar om dagar i ett sådant sammanhang. För att berättelsen om Noa ska vara meningsfull måste vi dock föreställa oss att någon överlevde dessa beskrivna händelser, för att sedan kunna återberätta detta och sedan skrevs det ner flera generationer senare.
Babels torn
Enligt Bibeln bestämde sig människor en dag för att bygga ett torn som skulle vara så högt att det bara nådde upp till himlen. Gud ogillade detta, och för att hindra människor från att göra något liknande igen gav han dem olika språk så att de inte skulle kunna kommunicera med varandra. Detta, enligt Bibeln, skulle då vara anledningen till att människor inte längre kan kommunicera med varandra på samma språk. Forskarna har motbevisat detta och det finns idag olika teorier om att språken utvecklats från olika ljud som blev mer och mer avancerade. Men finns det någon historisk motsvarighet till Babels torn? Som tidigare nämnts var judarna en tid fångade i Babylonien. Under den tiden påverkades den babyloniska religionen, men forskare tror också att en av ziqqurats (höga torn) som fanns i Babylonien fungerade som en historisk modell för Babels torn. I så fall skulle det vara en specifik ziqqurat som heter Etemenanki.
Syndafallet och Jesu frälsningslära
En vanlig uppfattning bland kreationister är att om syndafallet inte är en historisk händelse, så blir Jesu frälsningslära överflödig, men det behöver inte alls vara det. För Jesu frälsningslära är intimt förknippad med teodicéproblemet, det vill säga varför det överhuvudtaget finns ondska i världen. Denna ondska skulle inte ha funnits om människan inte hade syndat. Man kan se det som att Jesus dör på korset för att ta bort våra synder. Hur synd uppstod i första hand har verkligen inget att göra med detta, och för att lösa det måste man lösa frågan om teodicéproblemet. Detta är dock något som är helt utanför ämnet för denna text.
Sammanfattning
Syftet med denna text är att diskutera frågan om hur tro och vetenskap kan förenas. Utgångspunkten är den kristna tron och det hävdas här att många av de berättelser som tas upp i Första Mosebok är förenliga med modern vetenskap, men detta förutsätter att texterna läses och tolkas bildligt snarare än bokstavligt. Exempel på hur en sådan tolkning kan göras presenteras i texten. De områden som står i fokus är skapandet av världen, Adam och Eva, Noa och syndafloden och Babels torn. Slutligen diskuterar jag hur man kan förstå syndafallet i förhållande till Jesu frälsningslära. Anledningen till att dessa områden valdes är att de alla är en del av tidig kristen historia och det är oftast när man talar om äldre biblisk historia som kollisionen mellan religion och vetenskap blir som tydligast. Men det är också så, och detta är en grundläggande tes av arbetet, att modern vetenskap inte bara är förenlig med tidig biblisk historia utan också stöder den. Metoden som används är en sammanställning av tidigare forskning om dessa frågor och hur man kan tänka för att förena tro och vetenskap.
[1] Man kan alltid diskutera hur urvalet av händelser har gjorts. Jag bygger här delvis på Denis Lamacroix som i sin bok hävdar att patriarken Abraham är en historisk person och att det som beskrivs i Bibeln efter Abraham i grunden är historiska händelser. Därför har jag medvetet valt att ta upp händelser i Bibeln som inträffade före Abraham. De händelser jag har inkluderat är de som kan betraktas som de mest kända händelserna i Genesis.
[2] Första Moseboken 2:10-2:14
[3] Den neolitiska revolutionen uppstod naturligtvis på flera ställen oberoende av varandra, men forskare räknar idag dagens Turkiet som ett ursprungsområde där den neolitiska revolutionen först uppstod.
