Det är mörker jag törstar efter
Ibland, undantagsvis, får jag chansen att åka ut i skärgården och leva stugliv en liten tid. Jag föredrar att göra det på hösten. Jag uppskattar mörker.
Förstås vill den här stadsbon vara inomhus när mörkret faller. Jag vill exempelvis inte vara på väg med ficklampa genom villande skog, bland snubbelrötter och stenar, till eller från ångbåtsbryggan. Mörker är allvar. Och mörkret är aldrig entydigt.
Det är skillnad på en igenmulen natt eller natt med måne i nedan, och klara fullmånenätter när det är ljust nästan som på dagen. Natten har ett ljus, och med sitt ljus gör den vad den vill. Jag får underordna mig det. Det är bra.
Att tända ett levande ljus i höstmörkret är kontemplativt, till den grad att det nästan blivit klyschigt att formulera det. Så jag avstår från att försöka beskriva vad som händer med mig i novembernatten i stearinljusets milda sken. Det räcker att säga att mörkret kring detta ljus kan vara skyddande och omfamnande, väldigt som berget. Gud är ett ljus i mörker, sägs det ibland, men kan Gud också vara mörkret kring min flämtande lilla låga?
När jag släcker ljuslågan vaknar mitt mörkerseende. Det är ett seende jag behöver. Poeten Pontus Lindh, som dog alldeles för ung år 2018, skriver i en av sina efterlämnade texter, ett fiktivt brev från helgonet Sankta Lucia till Sveriges alla lucior: ”Släck era ljuskronor och låt mörkerseendet synliggöra den dolda stigen bort.”
Att försöka se i mörkret så gott det går, väcker insikter som liksom stjärnhimlen inte syns i den urbana världen med sina många glittrande artificiella ljus.
Ljusföroreningar är ett vedertaget begrepp i miljöforskningen. De innebär att stadsljuset bländar bort stjärnhimlen så att vi inte uppfattar den längre. Jag tror, under skärgårdsnattens tusentals uppenbarande stjärnor, att det skadar oss.
Jag älskar att James Webb-teleskopet långt där ute skådar ända tillbaka till universums gryning. Det är oerhört. Men om jag inte längre ser detta gryningsljus på min egen natthimmel, försvinner en väsentlig del av den kosmiska förståelsen. Vad är det för mening med att beforska världsrymden, att lära sig om dess oändlighet tack vare den fantastiska teknik som människan har skaffat sig, om vi inte längre med egna ögon ser stjärnorna?
Kosmos är inte obegripligt. Det går att inse hur liten jag är, hur väldig rymden är, hur ömtålig vår planet är. Men för att fatta det krävs ett uppenbarande mörker, ett seende som gör att jag kan skönja mystikens stig. I min del av världen finns ljus så det räcker. Det är mörker jag törstar efter – heligt, livgivande mörker där vintergatan sprutar ut sin modersmjölk.
Det kvittar stjärnorna lika om någon föds eller dör, för att citera poeten Nils Ferlin, och det finns en paradoxal trygghet i denna storslagna likgiltighet. Världsrymden vill mig inget. Det betyder att ingenting i dess mörka väldighet heller vill mig illa.
