Den historiska kontexten bakom nicenska trosbekännelsen
–
Inledning
I år är det ett jubileumsår inom den kristna historien. Det är nämligen exakt 1700 år sedan den nicenska trosbekännelsen formulerades. Det skedde på ett kyrkomöte i staden Nicea (därav namnet) i nuvarande Turkiet. Staden Nicea finns kvar men heter inte längre så utan heter numera Iznik. I den här uppsatsen kommer jag att redogöra för det historiska sammanhang som den nicenska trosbekännelsen tillkom i. För känner man till sammanhanget är det lättare att förstå varför man formulerade sig som man gjorde i trosbekännelsen, och vilken effekt som det senare fick på kristendomen. Det är min förhoppning att en ökad förståelse för den historiska samtid som trosbekännelsen tillkom i ska leda till att bättre förstå de teologiska avvägningar som gjordes i trosbekännelsen, även om denna uppsats snarare ska ses som en historisk uppsats än en teologisk.
Romarriket på 300-talet
Staden Nicea, där den nicenska trosbekännelsen formulerades, var år 325 en del av Romarriket. Det var ett mäktigt, och framförallt vidsträckt geografiskt rike som omfattade allt land runt Medelhavet (romarna kallade Medelhavet för ”Mare Nostrum”, Vårt hav), i princip hela Mellanöstern, Europa upp till skotska gränsen och en bit av nuvarande Tyskland öster om floden Rhen. Romarriket var också till sin karaktär oerhört pluralistiskt med en mängd språk och religioner inom sina gränser. Det säger sig självt att ett sådant jätterike, för att kunna överleva, var tvunget att vara oerhört tolerant mot minoriteter. För att hålla ihop riket fick alltså befolkningen ha vilken religion de ville, så länge som de förutom att tillbe sina egna gudar även tillbad kejsaren. Det fanns en folkgrupp i Romarriket som var undantagna från kravet att tillbe kejsaren, nämligen judarna. Anledningen till detta var av samma pragmatiska skäl, man hade redan haft uppror i den judiska provinsen och man ville undvika att det blev uppror igen. När kristendomen uppstod som religion så var det initialt inget problem. De första kristna betraktades nämligen som judar. Även själva betraktade de sig som judar. På kyrkomötet i Jerusalem år 49 e.Kr., möjligtvis det första kyrkomötet i den kristna historien, bestämdes det att ”hedningar” skulle kunna bli kristna utan att först bli judar. Därmed behövde man heller inte följa judiska påbud som omskärelse. Detta var första steget mot att etablera kristendomen som en egen religion, skild från judendomen. När det gick upp för romarna att kristendomen inte är en del av judendomen så försökte de få de kristna att tillbe den romerske kejsaren, många kristna vägrade, och därmed sattes förföljelserna mot de kristna igång. Förföljelser som skulle vara i drygt 300 år. Många kristna dog under den här tiden martyrdöden, kämpande på bland annat Colosseum till den åskådande publikens nöje. Det berättas att man under den här tiden tvingades att fira gudstjänst i katakomberna under Rom för att undgå upptäckt. Det spreds också rykten om att kristna ägnade sig åt kannibalism (genom nattvarden) samt incest (genom kristendomens lära om universell kärlek). På det stora hela var det alltså ingen ljus period att vara kristen i.
Kejsar Konstantin
Men det var inte bara religiöst som Romarriket var splittrat, även politiskt fanns det en stor splittring inom riket, med många potentater som konkurrerade om makten. Ett tydligt exempel på det är att många av de som blev kejsare i Romarriket endast satt på tronen i ett par år, och väldigt ofta slutade det sedan med att man blev mördad. När Konstantin (av eftervärlden kallad ”Konstantin den store”, regent 306-337) kom till makten var det inget undantag. Han var blott en av flera potentater som kämpade om makten i ett av de många inbördeskrig som pågick i romerska rikets historia. År 312 utkämpade Konstantin ett slag mot sina fiender vid Pons Mulvius. Det berättas att han då såg ett kors på himlen (korset hade vid den tiden ersatt fisken som en kristen symbol), och han hörde också en röst som sade: ”In hoc signo vinces”, vilket betyder ungefär: ”I detta tecken ska du segra”. Konstantin tolkade detta som att om han ser till att förföljelserna mot de kristna upphör så skulle han segra i kriget. Sagt och gjort, året därefter utfärdade han ediktet i Milano, i samband med detta blev kristendomen tillåten, och förföljelserna mot de kristna upphörde. Konstantin har tillskrivits väldigt positiva egenskaper i den kristna historien, men innan vi går vidare kan det vara på sin plats att reda ut några vanliga missförstånd om honom. För det första gjorde han just kristendomen tillåten, vilket man inte ska förringa då förföljelserna mot de kristna upphörde och man kunde fira gudstjänst öppet. Men han gjorde inte, som ibland felaktigt påstås, kristendomen till statsreligion i Romarriket. Det får man snarare tillskriva kejsar Theodosius som år 391 gjorde kristendomen till statsreligion i hela Romarriket. För det andra är det högst oklart huruvida Konstantin själv någonsin var kristen. Om han var det så var det i så fall först mot slutet av hans liv. Det finns rykten om att han lät döpa sig på sin dödsbädd men detta är inget som går att bekräfta. Hans mamma, Helena, var dock kristen, vilket säkert kan ha påverkat hans beslut att legalisera kristendomen. Hon gjorde på 300-talet en pilgrimsresa till nuvarande Israel och övertalade befolkningen att peka ut platsen för Jesu födelse, hans bergspredikan, platsen för korsfästelsen o.s.v., platser som sedan blev viktiga pilgrimsmål. Ehuru, man ska komma ihåg, från ett källkritiskt perspektiv, att dessa platser blev pilgrimsmål 300 år efter händelserna som ska ha utspelats där. Oaktat dessa myter om Konstantin är det otvivelaktigt så att han har spelat en viktig roll i kristendomens historia, och även spelade en viktig roll för det som skulle äga rum senare under hans regering: kyrkomötet i Nicea. Nu när vi har bakgrunden klart för oss kan det vara på sin plats att gå in på exakt vad som hände i Nicea för 1700 år sedan.
Kyrkomötet i Nicea
Så länge kristendomen hade varit en förföljd minoritet hade de varit tvungna att hålla samman, då de ju hade en gemensam yttre fiende att kämpa mot. Men när kristendomen blev tillåten, och de kristna inte längre behövde gömma sig, kom alla motsättningarna inom kristendomen i dagen. En skiljelinje som kom att utvecklas ganska tidigt var huruvida Jesus både var gud och människa samtidigt, eller bara människa. Låt vara en människa med en väldigt speciell ställning. Den förstnämnda uppfattningen är legio inom kristendomen idag, den sistnämnda förfäktades av en munk i Alexandria vid namn Arius. Det var just för att motverka hans läror, som många inom kyrkan såg som kätterska, som kejsar Konstantin sammankallade till kyrkomötet i Nicea. Under mötet i Nicea så utbröt det en verbal strid mellan Arius och en biskop vid namn Nikolaus, idag kanske mest känd som förebilden till våra dagars jultomte. Nikolaus blev under mötet så arg på Arius att han slog till honom. Konsekvenser av kyrkomötet i Nicea blev att Konstantin ytterligare stärkte sin makt. Han hade ju kallat till mötet delvis som ett sätt att konsolidera sin egen makt. Efter mötet började också kristendomen allt mer att favoriseras av Konstantin på bekostnad av andra religioner i Romarriket. Dock vågade han eller ville inte införa kristendomen som statsreligion utan det skedde några decennium senare som sagt var. Arius och hans lära förkastades och de som instämde i hans tankegångar framställdes som kättare. Dock blev kyrkomötet i Nicea ett misslyckande på det sättet att den inte blev den enande kraften inom kristendomen som de ledande företrädarna hoppades på. Ett antal kyrkosplittringar skedde efter detta, den första större år 1054 när kyrkan splittrades i en östlig och en västlig del. Icke desto mindre kan man säga att kyrkomötet i Nicea blev början på den institutionaliserade kyrkans historia då det var genom trosbekännelsen och spridningen av denna som den första dogmatiken inom kyrkan började byggas upp. Trosbekännelsen skrevs också på grekiska, vilket var de lärdas språk i Romarriket på den här tiden, för övrigt också det språk som Nya testamentet är skrivet på. I trosbekännelsen lånade man också in begrepp från Aristoteles och den grekiska filosofin, som kommit att få en central roll även för kristen filosofi i mångt och mycket sedan dess. Som kuriosa kan också nämnas att det inte bara var en trosbekännelse som fastställdes i Nicea utan man fastställde även ett datum för den kristna påsken, alltså man bestämde när påskdagen skulle infalla, något som varit giltigt sedan dess.
Avslutning
Bara det faktum att trosbekännelsen uppmärksammas inom den kristna kyrkan, 1700 år senare, visar hur betydelsefull den var. Än idag läser man stundtals den nicenska trosbekännelsen i kyrkorna även om det, åtminstone i Svenska kyrkan, är vanligare med den apostoliska trosbekännelsen. Den nicenska trosbekännelsen tillkom under en tid då kristendomen gått från att vara en förföljd sekt till att alltmer bli den dominerande religionen i Romarriket, och den nicenska trosbekännelsen speglar detta. Att den fortfarande är aktuell trots att den inte lyckades förhindra de kyrkosplittringar som senare skedde visar också vilken betydelse den har för den kristna kyrkan idag, då nästan alla kristna kyrkor erkänner det som bestämdes i Nicea. Vissa mindre grupper, som exempelvis Jehovas vittnen, ansluter sig dock till den uppfattning som Arius hade och som var anledningen till att man från början kallade till kyrkomötet, nämligen att Jesus inte var Gud utan endast en människa, men dessa grupper har inget större inflytande på kristen teologi idag. Det var också på sätt och vis tur för kristendomen att kyrkomötet inte ägde rum hundra år senare, för då hade Romarriket börjat splittras i ett antal mindre riken, och i så fall hade det blivit mycket svårare att sprida kristendomen över ett större geografiskt område.
Fotnot: Följande text bygger på en föreläsning om den nicenska trosbekännelsen som jag höll i Ödeshögs församlingshem den 27 april 2025 för att uppmärksamma 1700-års jubiléet av den nicenska trosbekännelsen.
