Sociologen Hartmut Rosa menar i sitt föredrag Demokrati och religion att denna kan ge oss redskap att verkligen lyssna till varandra och göra oss öppna för att förändras inifrån, något Rosa kallar resonans. Detta i en värld som blir allt mer polariserad och fylld av stress och aggression. Att religionen ger redskap till detta tycker jag står klart: genom att fokusera på det återkommande i ett kyrkoår, genom att ge plats för lyssnande och förändrande interaktion i bön och församlingsliv.
Resonansen kan också ibland ske mellan personer från olika kristna kyrkor och mellan olika religioner. Jag tycker dock att de förutsättningslösa mötena här kan bli fler. Vad är det som säger att en pingstvän och ett Jehovas Vittne inte kan snacka med varann, också om sin tro, på ett förutsättningslöst sätt. Eller en högkyrklig med en regelbunden besökare på den lokala källarmoskén? Jag tror att alla kan glädjas av och fördjupa sin livsmening av sådana förutsättningslösa möten.
Detta lyssnande och öppna förhållningssätt bör menar jag gälla också inför den 21 september 2025 och valet i Svenska kyrkan. Många olika nomineringsgrupper deltar och i valrörelsen finns redan en del aggressivitet – om än i mindre omfattning än i de sekulära valen. Jag står själv på en av nomineringsgruppernas listor i alla de tre valen – till församlingen, stiftet och kyrkomötet. Min nomineringsgrupp har förvisso sina frågor och jag står bakom dem – men jag vill samtidigt alltid vara öppen för ett samtal och att låta samtalet förändra mig.
Svenska kyrkans förmåga att tillämpa resonans och ett icke aggressivt förhållningssätt kommer att prövas i denna valkampanj. Låt oss göra vårt bästa för att värna en öppen och lyssnande dialog. Att göra oss öppna för resonans också när vi söker kyrkomedlemmarnas förtroende i val.
