All anledning till hopp och optimism
Att följa det politiska spelet i USA just nu är en svart fars. I Vita Huset regerar en despot-in-spe som nog är smartare än somliga tror, men han hittar inte på allting själv. Han är frisk och pigg nog att köra ett hårt rally, och skapar uppmärksamhet och stormar medan andra smider hans politik mer i det tysta.
Till centralgestalterna i Vita Huset bakom Trumps strategier, ända sedan 2016, hör exempelvis den centralt placerade inrikesrådgivaren Stephen Miller. Han är definierad som extremhöger, invandrarfientlig och förkämpe för vit överhöghet. Genom åren har han dragit upp riktlinjer både för Trumps aggressiva tal och för hans politik. Stephen Miller är varken galen eller senil. Det är inte heller konstnären Jon McNaughton, vars glorifierande propagandaporträtt av Trump för tankarna till sovjetiska och kinesiska avbildningar av statsledningen. Ute i landet vevar sedan republikanska folkvalda på olika nivåer fram massproducerad propaganda – fraser, okvädanden och lögner som reproduceras av bottar och troll i kommentarsfälten på sociala medier.
Den trumpistiska senatorn Marsha Blackburn, som hoppas bli vald till guvernör i sin hemstat Tennessee i en nära framtid, har städslat Stephen Miller som rådgivare och säger om USA:s aggressioner mot immigranter: Vi har bara börjat. Och vips fylls Facebooktrådar om amerikansk politik av kommetaren: ”Vi har bara börjat.” Propagandamaskineriets finmaskiga spindelnät skulle ha gjort Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels stolt. Hans tes att en lögn börjar uppfattas som sanning av folk i allmänhet bara den upprepas tillräckligt många gånger, förblir sorgligt sann.
Det är med andra ord önsketänkande att tro att autokraten i Vita Huset är en ensam dement galning som snart försvinner och då kan allt det jobbiga upphöra. Det som pågår är större än så, värre än så.
Så det finns all anledning till hopp och optimism? Jo! För många, många människor både i och utanför USA förstår vad som händer och motarbetar det. Och det amerikanska politiska systemet konstruerades för att stå pall i situationer som exakt den rådande. Man förutsåg despoter. Jag tror inte att det trumpistiska förstörelsearbetet kommer att omintetgöra en såpass självmedveten demokrati som USA, även om den understöds av aldrig så fascistiskt lagda mångmiljardärer.
Till sist, som alltid när ett maktbärande system byggs på lögner och förtryck, kommer det som trumpismen bygger upp att rasa samman.
Se bara hur det gick när Vita Huset försökte stoppa TV-.sändningen av ett samtal mellan den omåttligt populäre talkshow-värden Stephen Colbert och den lika uppskattade Texas-politikern James Talarico – en blivande pastor och före detta lärare som motarbetar kristen nationalism till förmån för Jesus grundläggande kärleksbudskap. Det baktände, för att uttrycka det milt. Försöket att censurera Talarico ledde till att samtalet mellan honom och Colbert lades upp på YouTube. I skrivande stund har det fått åtta och en halv miljon visningar där. Och när du, kära läsare, ser det, då har tittarsiffrorna med säkerhet ökat ytterligare.
Du gör rätt i att hålla koll på Talarico. Han är presidentmaterial. Just nu kampanjar han för en plats i senaten, och till skillnad från många andra gör han det utan att ta emot ekonomiskt stöd från de superrika. Hans kampanj är en gräsrotsrörelse. Och Talarico är, om man frågar mig, den mest vältalige retoriken i amerikansk politik sedan John F Kennedys och Martin Luther Kings dagar. Han är välkammad, förbindlig, lyhörd. I en värld där trumpister hemfaller åt skällsord, personangrepp, lögner och svartmålningar, talar han i vänligt men bestämt i sak. Han är varmt och innerligt kristen. Jag är övertygad om att sådana som han kommer att bidra till ett framtida USA som gjort upp med samtidens villfarelser – andliga och andra.
