Linnea Jensdotter forskar om religionens funktion i samhället. Hon har speciellt fokuserat på religionens roll i den samtida politiska debatten i Sverige. Ad Lucems redaktör Peter Björkman ringer upp henne för att ställa några frågor.
PB: Du arbetar som religionssociolog med religion och politik i fokus. En ganska speciell nisch?
LJ: Ja, det kan den tyckas vara och när jag började skriva om kombinationen religion och politik för 15 år sedan fattade folk inte riktigt vitsen. Nu är reaktionen annorlunda när människor får reda på vad jag gör och tycker skärningspunkten religion och politik är spännande och viktig. Mitt jobb är att belysa diskursförändringar och dokumentera dem empiriskt.
PB: I din avhandling Religion och politik i hybrida mediemiljöer analyserade du 20.000 Facebookkommentarer i tre politiska debatter (kristdemokraterna och frågorna om abort och hbtq (2015-16), en miljöpartist som vägrade skaka hand med kvinnor (2016) samt Sverigedemokraterna under kyrkovalrörelsen (2017). Varför forska om kommentarer på Facebook, är det inte lite av dassklotter i den offentliga miljön?
LJ: Det kan man tycka. Kommentarer på sociala medier menar jag dock är en bra värdemätare på vad folk tycker generellt i ett givet ögonblick. De kan liknas vid diskussioner i ett fikarum. Något som kan vara viktigt att undersöka för en religionssociolog.
PB: Du skrev en avhandling om kommentarer till religiöst laddade debatter runt år 2015-2016. Visar dina iakttagelser några förändringar i debattklimatet på sociala medier sedan dess?
LJ: En av de frågor jag skrev om då var debatten runt miljöpartisten Yasri Khan som fick lämna sina uppdrag efter att ha vägrat skaka hand med en kvinnlig reporter från TV4. Jag upplever att det fanns en öppenhet i den diskussionen. Det var inte helt självklart var den skulle hamna. Det fanns en ambivalens och man kunde se att flera värdeprinciper kolliderade i frågan. En del försvarade till exempel Khans vilja att hälsa på kvinnor med ena handen på bröstet med religionsfrihetsargument. Idag är debatten mycket mera svartvit och provokativ. Det har blivit svårare för dem som vill vara nyanserade att hitta utrymme. Min uppfattning är att ju mer debattklimatet hårdnar i den politiska eliten ju mer polariserat blir det i de sociala medierna. Det är en diskursförändring som skett de senaste tio åren.
PB: Kan du ge något exempel på diskursförändringen?
LJ: Jag iakttog en förändring mot ett mer svartvitt debattklimat till exempel i samband med att Kristdemokraterna våren 2021 lade ett förslag om att förbjuda barn att bära slöja i lågstadiet. Ebba Busch argumenterade för att slöjan var ett uttryck för hedersförtryck. I kommentarerna på sociala medier försökte muslimska tjejer göra sig hörda. De menade sig ha valt att bära slöja helt och fullt av egen fri vilja. Tjejerna tystades snabbt och blev utan pardon anklagade för att vara hjärntvättade. Det var ett tydligt narrativ i debatten som uppstod i kommentarsfälten att hjärntvätt var en del av islam. Och att hjärntvätt och slöjbärande hörde ihop.
PB: Det verkar som islamkritik är återkommande när det gäller polarisering?
LJ: Ja. Jag har ett annat exempel på detta. Efter mordet på koranbrännaren Salwan Momika i januari 2025 lade Sverigedemokraternas Richard Jomshof ut en bild på tre korancitat på twitter, bland annat ett som sa att det enligt islam är rätt att döda. Citaten ledde till en upprörd debatt, där många håller med påståendet att islam och mördande hör ihop, medan andra skriver att Bibeln och Talmud inte är bättre de. Det finns väldigt lite utrymme för dem som lever som muslimer, eller för all del som kristna eller judar att komma till tals för en mer nyanserad och kanske också mer adekvat beskrivning av religionernas syn på mördande.
PB: Vad beror det på att islamkritik och nationalistisk kristendom är så stort just nu tror du?
LJ: En viktig anledning till den nya polariserade diskursen är Sverigedemokraternas framgångar det senaste decenniet. Partiet värnar den svenska nationen och man menar att denna är byggd på en kristen kultur. Och efter att Sverigedemokraterna blev ett stort parti har politiseringen av religionen tagit fart. Man talar ofta om svenska värderingar och kristendom i samma mening.
PB: Kan du ge ett exempel på skillnaden i debattklimat i frågor om religion och politik för 15 år sedan och idag?
LJ: I debatten mellan 2010 och 2014 (innan Ebba Bush blev partiledare) talade kristdemokraterna om kristna värden i termer av inkluderande och integration, religionsdialog var också något att vara öppen för så länge man var trygg i sin egen tro och tradition. I dagens politiska debatt är de kristna värderingarna identiska med de ”svenska” värderingarna som alla måste anpassa sig till. Och istället för religionsdialog och respektfulla samtal mellan religioner vill man förbjuda bärande av slöja i skolmiljö och böneutrop. Däremot vill man inte förbjuda kyrkklockor, eftersom det hör till det kristna kulturarvet. Forskning har också visat att Alf Svensson i början av 2000-talet hade en helt annan och betydligt mindre polariserande teologi i sina artiklar i tidningen Dagen än Ebba Busch har i sina debattinlägg från 2020-talet.
PB: Finns det röster mot den kristna nationalismen?
LJ: Ja många, och fler och fler just nu. Vintern 2026 har till exempel Stockholm stifts biskop Andreas Holmberg tagit en teologisk position där han menar att kristendom och nationalism är omöjliga att förena. Rent empiriskt finns det förstås samtidigt gott om exempel på när nation och kristendom parats och paras ihop runt om i världen. Och förstås är nationalistisk teologi också teologi. Ett vanligt argument för att inte ta emot flyktingar från länder som Irak och Somalia trots att Jesus föddes som flykting är att Jesus var en flykting från närområdet och inte från någon plats långt bort. I ett nationalistiskt narrativ kan det ingå att hjälpa folk från ett grannland, däremot inte från länder långt bort.
PB: Kan man säga att kristendomen kidnappats av nationalister?
LJ: Det finns en risk att säga att kristendomen kidnappats av nationalister. Den består i att man genom att säga så ifrågasätter tron hos någon som har en innerlig sådan. Det är det inte värt. Men klart är att religion har blivit centralt igen och att Sverigedemokraterna bidrar att lyfta in den i debatten. Och inte på ett sätt som uppmuntrar till dialog och utbyte av idéer, utan genom att lyfta fram islam som ett hot och ett stort problem.
