Helig dåre?
Jag har läst om att det i det gamla Ryssland förekom ”heliga dårar” – människor som tagit bibelordet om att bli en dåre för Kristi skull på bokstavligt och stundtals blodigt allvar. De fanns i byar och på vägar och kunde framstå som vettvillingar blott och bart genom att säga sanningar till folk som ingen annan vågade uttala. Lite grann av trasproletariatets motsvarighet till de furstliga hovens narrar – de enda som kunde säga sanningar rakt i ansiktet på fursten och ändå klara sig med huvudet i behåll. Kanske just för att han (det var alltid en han) betraktades som så vettlös att huvudet inte var mycket att ha ändå?
Dessa heliga dårar i det gamla Ryssland kunde stundtals uppträda spritt nakna och redan i denna uppenbarelse skrämma slag på folk som levde inom den accepterade anständighetens gränser. Det som gjorde dem heliga var detta att de oftast kom ur klosterväsendet och levde i bön. Jag misstänker att den bön som hela boken En rysk pilgrims berättelse cirklar kring – Jesusbönen – var det som bar dem igenom sina liv. Den bön som växte fram ur den så kallade hesychasmen (ett svåröversatt ord som handlar om tystnad inför det heliga) på det heliga Berget Athos i Grekland. Bönen är kort och lyder Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig, syndare. De möttes ofta av respekt från vanligt, fattigt folk, trots deras milt sagt extrema uttryck för Gudstillbedjan.
Så långt kommen i mina funderingar drar jag mig till minnes några ord av min saknade vän och mentor Lars Collmar, som en gång skrev: Jag förstår mig inte riktigt på dig Jesus, för antingen är du galen, eller också är världen galen. Sällan har väl världen vi lever i varit i större behov av riktigt heliga dårar. Sådana som förmår att på något sätt tränga in i maktens boningar och med sin skrattspegel få denna världens mäktiga att inse vad de faktiskt håller på med. Inte för att jag vet om det skulle hjälpa eller förändra något. Men att tanken slår mig beror mest av allt på känslan av att inget av det som olika aktörer har försökt tycks hjälpa heller. När makten har blivit ett självändamål på samma sätt som pengarna för länge sedan blev det i vår kapitalistiska värld är det fara å färde. Fåfängt, som det verkar, drömmer en del av oss om att de som åtagit sig uppdrag med makt gjorde det av vilja att tjäna det gemensamma bästa.
Jag tror inte att jag behöver ge exempel med namns nämnande på de kompletta galningar som idag styr världen, en del av dem till och med på demokratiskt givna mandat. Det av den enkla anledningen att medier av olika slag redan gör det så att det räcker och att ingenting förändras av det. I alla fall tycks det mig så, och jag sprattlar i total hjälplöshet utan att kunna påverka någonting.
Eller – är det verkligen så? Menar jag på fullt allvar att jag ingenting kan göra? Kanske det går att bilda en slags motståndsrörelse ändå? Till att börja med tänker jag på vart vi riktar vår uppmärksamhet – på den närmiljö där våra ord och handlingar faktiskt kan göra en aldrig så liten skillnad. Eller på allt som strömmar över oss från skärmar och högtalare som vi tycks vara rädda för att stänga av? För de som på olika sätt drabbas av makthavarnas galenskaper är ju faktiskt både vi själva och dem som finns runtomkring oss. Bara att börja tala med varandra och öva oss i uppmärksamhet på vår nästas behov kan vi göra den där lilla skillnaden. Och om många börjar göra det i sin närmiljö behöver vi inte ens organisera motståndet – det växer då överallt. Vi kan ha glädje av att känna till varandra och ge uppmuntrande tillrop, men det viktigaste är och förblir det nära.
Vi som kallar oss kristna har också ett vapen som, rätt använt, kan förändra allt. Och det ofta på sätt som inte ens vi själva förutsett. Jag tänker på bönen. Bönen om att förmå ställa oss till Guds förfogande för att hjälpa både oss själva och varandra till att förändra det vi kan, skjuta på framtiden det vi ändå inte kan göra något åt och att öva oss i urskiljningens svåra konst. Det här sista är mycket bättre formulerat i den så kallade sinnesrobönen som jag antagligen inte behöver citera här eftersom den är så pass välkänd. Men ett bra tillägg till denna bön är att be för människor i världen som kan påverka och att de faktiskt också gör det.
Detta leder i sin tur över till det som gav dessa rader sin rubrik. Jag har personligen tagit till mig detta med helig dårskap i min egen, återkommande aftonbön. När jag bett för alla de människor jag vill be för, åtagit mig att be för och ber för ändå kommer jag till en slutkläm som så småningom har fått en fast form. Jag är fullt medveten om att bönen i fråga är fruktansvärt naiv och till och med barnslig. Men just därför har jag bestämt mig för att den ska finnas med i min dagliga bön – som helig dårskap. Med mitt rationella jag är det bara att konstatera en sak: Jag lär få fortsätta med denna bön resten av mitt liv såsom världen nu ser ut. Men då får det vara så. Bönen lyder: Gode Gud, dränk all världens galna makthavare i din kärlek, så att de vänder om och gör rätt. Amen.
Jag kvalar nog in som dåre. Men helig?
