Fem dikter
Brunnslocket är av
och hon ligger raklång
i fuktigt ogräs
huvudet, blicken
mot djupet
Jag satt bakom
såg fotsulorna, otvättade
snart härdade
sommarlovsfötter
ville sträcka fram handen
hålla hårt i vaden
tunn, fast men
hon ålar sig fram
drar överkroppen
lite längre över kanten
rullar, rullar
den där värdefulla
klarblå kulan
mellan fingertopparna
och låter den falla
en
två
tre sekunder
ett dovt plask
från mörkret
Så snabbt gick det
livet
Han släppte draget
säkert femtio meter
djupt
jag höll i relingen, han i linan
små, jämna ryck
och så ett hårt
det glimrade till
pulsen rusade
innan fångsten
sjönk, blixtsnabbt
mot botten
ingen blytung torsk
ett ärvt armbandsur
som slitit sig
vi stod tysta, tittade
ner i djupet
sörjde han
sin dyrbara skatt
du står ju här
sa han och log
och nu kan jag välja
klocka själv
sen är den ju inte borta
bara lite längre bort
När jag vadar i mörker
brukar jag tänka på hans
guldiga rolex
som ligger på botten
och väntar
Jag lägger i fyran
och gasar
halkan, slasket
den blå timmen och radion pratar på
kanonmat, bomber, barn,
splittret, mödrarna, kylan,
kvinnan, benen, rötan,
tre, hundra, tusen
blablabla
orkar inte höra fler
bortslarvade liv
rattar in
en ny frekvens
tralala
då! hör jag
skriket
en dov duns
mot plåten
bromsar, rusar ut
i halkan, slasket
mot den orörliga
ännu varma
djurkroppen i diket
---
jag stänger av radion
lägger i tvåan
gasar försiktigt
kör hemåt i tystnad
Huset är fullt
klänningar, barn, vinglas, mascara
thåström på repeat
och så kommer störtregnet
helt utan förvarning
smattret mot taket, fönstret
snabbt i stövlarna men inget paraply mot hörnet av trädgården
allt bråte
lerkrukor, spadar, planteringsjord, virke
till nåt som eventuellt borde snickras, en trasig kratta
här vill ingen vara
och absolut inte i regnet
Jag böjer nacken långsamt, långt
bakåt
/
när regnet avtar
håret blött och fingrarna stela
ser jag löven, de brandgula
näbben
högst upp
i det uppstagade äppelträdet
tyngt av tid, frukt
Någon har byggt en stötta av trä
en påminnelse:
det är så här vi gör
Jag drar ut strumplådan
och letar
bland alla omaka par
en vit näsduk
seglar ner på golvet
Det skrynkliga tygstycket
jag inte tvättade efter begravningen
jag visste inte vad jag skulle göra
var jag skulle lägga en använd begravningsnäsduk
om det gick att konservera sorg
Nu lever den sitt eget liv
mjukt inbäddad i syrefattigt mörker
och varje gång jag får fatt i det tunna linnet
i tron att det är en strumpa
blir jag lika förvånad
är du här!
jag förs tillbaka i tiden, inte
till mörkret och snörvlet
utan till allt levande
Jag lägger tillbaka näsduken
bland strumpor och själar
en färgglad röra
ett mjukt ifrågasättande
av dödenstädning
ordning och reda
