FYRA DIKTERS KONSTNÄRER
Gustav Rudberg söker ljuset i Bäckvikens hamn
Ett lätt majdis i tankarna: jag vet
att ljuset färdas fortare än kylan.
Värmen kommer inte lika fort.
Värmen är långsamma kärleksbrev
från havet: vågskvalpet i hamnen bidrar
till känslan. Allt från världshaven
är en gnagande känsla av glädje! Men skärpan
som hjälpt mig är ingen hjälp längre.
Sakta sluter hjärtat sig, själen gömmer sig
i känslan av att något ska ta slut. Vad för slags
avgift ska stämplas på biljetten? Vad
kostar färden mellan seklerna som har
tidlösheten som sista hamn? Jag vet inte.
Jag vet bara att diset dyrkar upp ljuset
i sådan stillsam takt
att konst och kärlek
avkrävs mig lika långsamt.
Carl Fredrik Hill går på vatten till Hven
(min syster säger att sundet har samma vatten som Atlanten)
Ge mig färg nog
att vara gammaldags.
Ge mig minne och blomma,
värld och Paris.
Ge mig tro
att gå på vatten.
Ge mig sundets hjärta
så jag får andas dess ångbåt.
Ge mig undanskymhet!
Ge mig mig åter
så jag kröns Kung mej.
Ge mig far och mor
så jag blir ett nyfött barn.
Ge mig insikter
så jag ser horisonter.
Ge mig kärlek
så min själ försonas.
Ge mig öns stigar
så jag kan gå in i mig själv.
Ge mig evigt Guds hand
så jag inte är ensam i himlen.
Ge mig fyra utsikter
så jag får se mig själv.
Ge mig stenbrottets muller
så jag hör dess själ.
Ge mig ögon åt syster Hedda
så hennes blick kan måla mig!
Ge mig konst åter
så jag är Carl Fredrik Hill.
Ge mig tron på oljefärgerna
så jag blir Guds ensamhet.
Ge mig Hvens hav
så jag når Luc-sur-Mer.
Ge mig cigarrer
så jag minns caféöknarna i Paris.
Ge mig Hvens sommarnöjen
så mitt liv alltid festar!
(min syster säger att man inte kan bada i samma vatten mer än en gång)
Hilma af Klint
Den plats som vi bestämt i Öresund skall begagnas för att
uppbygga den kyrka som blir den första i Sverige som
kommer att utföras i en ny riktning.
H a K., 31/3 1931
Sent i mars 1931
flyttar templet in i min ateljé.
Det är så hiskeligt stort,
men får plats i min vision.
Bara jag kan vara platsen.
Över templets gryningsgula väggar
projicerar jag tanken
på att det enda
som är störst är Gud.
Hven är en ellips sedd
genom teosofins rymd.
Templet är framtid nog
att möta världen
i den gudomliga fullbordan
som kallas evighet.
Där vakar en röst inom mig.
Rösten vill inte vara stilla.
Jag är dess tempelgård
med en tystnad
som ber mig lyssna.
Emil Johanson Thor
Det var en gång
en dröm
en färd
en ö
en dröm
i liv
en färd
i konst
en ö
i tro
på Noaks ark
i Öresund.
Nu är allt
en grav
i skuggan
en tystnad
i skuggan
en grav
i tystnad
en dröm
i skuggan
en grav
i tystnad
en dröm
i skuggan
under träden
på kyrkogården.
(ur ett pågående manus dikter: Hven)
