”Hur får man plats med himlen på en papperslapp?”
Några dikter
Hur ska jag skriva mina dikter?
Pappret är så litet.
Och ödena har vidgats
i en himlarymd.
Hur får man plats med himlen på en papperslapp?
*
Lökens gröna pilar
sticker fram ur nätkassen.
Den sagolika skapelsen av
regnen,
strålarna,
och myllor rågade av värme.
Vårens trolska lök,
fylld med jordnyheter.
*
Det rådde snövit vinter,
flagorna i vinden
hade drag av vår.
Molnen strödde
uddigt stoft.
De vita markerna
klövs av floden,
tjock som olja,
ofrysbar,
i långsam rörelse mellan sluttande stränder.
*
Näverrika fält –
vita björkar.
Dunkelgrå himmel
och grenarna fulla
av röda små fåglar.
*
Det här är inte en himmel,
det är ett tyg
som bundits vid stammarna –
en ljusblå brokad
med gyllene bin
och ett hav av stjärnor
i träets kvistar …
*
O skog!
Igen är jag vid dina rötter.
Böjer mig
och undersöker gräsen.
Och utan eftertanke –
med allt bakom mig –
går jag längs stigarna
igenom våren,
och mina intryck
höljer mig som tält
av askgrå grönska …
*
På en liten pall av tallved
står ett tefat, leker hav,
fyllt med ljusblått vatten.
Mitt i havet – liten tätting,
mörka ögon blänker.
Ute faller snö –
fågeln bor i rummet.
*
Nej! Spegeln krusar aldrig,
den är mer ärlig än beundrare,
min kära vän,
min vän i nästet,
jag går snart fram till dig,
och du ska le och återge
mitt gråa huvud.
Översättning från ryskan: Alan Asaid
Översättarens anmärkning:
Ksenija Nekrasova föddes 1912 i ett mindre samhälle
i mellersta Uralbergen och dog 1958 i Moskva. Hon rörde
sig i de bortersta utkanterna av samtidens litteratur,
var under perioder husvill. Hennes säregna personlighet,
liksom hennes allt annat än konforma diktning – ett
exempel på särpräglad lyrisk ”naivism” – hade inte desto
mindre en rad beundrare. Bland dem Anna Achmatova, vilken
Nekrasova lärde känna under fyrtiotalets evakueringsvistelse
i Uzbekistans huvudstad Tasjkent. Achmatova menade att hon
mött två kvinnor som hon höll högt som poeter: Marina
Tsvetajeva och Ksenija Nekrasova.
