Gilgamesh och färden över själens Sargassohav
TAVLA I
Nere i simhallens cafeteria kunde man se in i djupa bassängen genom stora, runda fönster. Ibland spräckte någon vattenytan när de hoppade från hopptornet. En dag medan jag satt och tuggade sega karameller dök en äldre man ner i bassängen och gled fram till cafeterians fönster. Han hade ingen brådska utan svävade omkring i något som verkade vara en evighet för mitt 10-åriga jag. Jag greps av en längtan att kunna röra mig lika lugnt och obekymrat under vattnet.
Jag kom hem, kopplade upp vårt internetmodem och altavistade fridykning. Ackompanjerad av modemets trygga och kännspaka kakofoni kom en internetsida fram, en tum i taget, om fridykaren Pipin Ferreras. Det blev startskottet för min livslånga fascination för fridykning och den tysta världen under ytan.
I tonåren åkte jag ofta med mina bröder eller några vänner till gamla grustag där det fanns klart vatten. Jag drog på mig cyklopet, hoppade i och njöt av det klara vattnet, den tysta undre världen, det vackra och det mystiska…och någonstans djupt inom mig hoppades jag på att hitta skatter i djupet. Och visst gjorde jag det: pantflaskor, en kastrull, ett cyklop, trosor, cyklar och mynt.
Attraktionen till fridykningen fanns också i de inre upplevelser jag kunde få. Känslan av tyngdlöshet och harmoni i den tysta världen under ytan – inre frid.
.
TAVLA II
Efter min magisterexamen i gammaltestamentlig exegetik kände jag en lättnad för nu kunde jag fritt välja den litteratur jag ville. Jag bestämde mig för att börja läsa klassiker, verk som stått provet genom århundraden och generationer. Jag tänkte att det var mest naturligt att börja från början så jag letade fram världens äldsta skönlitterära verk: Gilgamesheposet, skriven med sumerisk kilskrift på tolv lertavlor.
De tidigaste berättelserna om Gilgamesh är över 4 000 år gamla och baserar sig antagligen på en verklig historisk karaktär som regerade i Uruk och vars berättelse med tiden fått legendariska och mytologiska proportioner. Till min förvåning visade det sig att Gilgamesh också sysslade med fridykning. En av höjdpunkterna i eposet är när Gilgamesh dyker ner till havets botten i jakten efter den ultimata skatten, en växt som ska garantera honom odödlighet.
Gilgamesheposets ursprungliga titel är Sha nagba imuru – Han som såg djupet.
.
TAVLA III
Berättelsen om Gilgamesh börjar med att han regerar som en självupptagen och stolt kung i Uruk. Hans aggressivitet är en plåga för invånarna. Han utmanar männen i tävlingar som ingen annan kan vinna och kräver att få ligga med alla kvinnor på deras bröllopsnatt. Folket klagar och gudarna ingriper. Det märkliga är att Gilgamesh inte direkt blir utbytt eller straffad. I stället skapar gudarna en jämlike på stäppen, den vilde mannen Enkidu.
Enkidu träder in i Uruk efter att blivit vägledd av glädjeflickan Shamhat. Han ställer sig i porten för Gilgamesh så att han inte ska kunna våldföra sig på den unga kvinnan som ska gifta sig den dagen. En våldsam kamp bryter ut mellan Enkidu och Gilgamesh. Brottningskampen slutar inte med den enes förlust utan i stället med att ett vänskapsband knyts.
Tillsammans ger sig Enkidu och Gilgamesh ut på äventyr, de stöttar varandra och besegrar det skräckinjagande monstret Humbaba i cederskogen och återvänder stolta till Uruk. Gudinnan Ishtar bländas av Gilgamesh skönhet och vill förföra honom men Gilgamesh har blivit klokare under resan och motstår den farliga gudinnans lockelser. I sin sårade stolthet sänder då Ishtar Himmelstjuren för att straffa Gilgamesh. Än en gång lyckas vännerna besegra faran tillsammans, genom att anfalla tjuren från varsin sida. Och flickorna i staden Uruk ropar ut att Gilgamesh är den vackraste i landet och Enkidu den stoltaste av alla män.
.
TAVLA IV
Under mina tonår hade jag ingen tydlig uppfattning om vad det ville säga att bli man. Det kändes som om den omgivande kulturen ville att jag skulle lära mig att förena två motpoler i mig själv: styrka och mjukhet.
Jag hade hört att armén skulle göra pojkar till män. Jag tog det inte på allvar men ryckte ändå in i det militära med förhoppningar om att kunna ta några steg vidare in i det väglösa landskapet mot männens värld. Tiden i armén resulterade i en besvikelse. Det som skulle vara sinnebilden för ordning och disciplin var ibland en enda röra. Somliga förmän planerade dåligt och skällde ut rekryter i stället för att inse sina egna misstag. Mina jämnåriga läste endera Kalle Anka eller porrtidningar. Jag hittade inga tydliga vägmärken i armén förutom att jag lärde mig att kroppen tålde mer än jag trodde, både av marscher och korta nätter.
För att bli man kändes det fortfarande som om varje man var tvungen att ta ansvar för sitt eget identitetsprojekt. Och intuitivt förstod jag att den resan innebar ett bevisande. Att kunna visa upp något som skulle få en själv att känna sig trygg och andra överbevisade om ens duglighet som man. Det här blev en undermedveten drivfjäder för mig i ett och ett halvt decennium framåt.
En kvällspermission satt jag i en gymnasiekompis kök, i stan intill garnisonen. Han hade ett mellanår efter armén och bjöd mig på en fet middag vid ett minimalt köksbord och det bordet blev vittne till en vänskap i vardande. Ett år senare befann vi oss på samma studieort och bekantskapen förbyttes till vänskap. Den kvällspermissionen hade jag ingen aning om att det var vänskap, inte militär utbildning, som skulle leda mig på en stig mot större mognad och mer av mig själv. Jag hade mött en Enkidu. Inte lika hårig men en rätt vild man ändå.
.
TAVLA V
Jag läste Warring och Kantolas översättning av Gilgamesheposet om och om igen. Eposets narrativ följer nästan till punkt och pricka Joseph Campbells monomyt. Campbells komparativa studier i mytologi fick honom att sammanfatta ett gemensamt mönster, ett mytologiskt destillat av hjältens resa. Monomyten, även om den kritiserats för sina generaliseringar, belyser hur likadant människan berättat hjälteberättelser oberoende av tid och plats. Campbell kombinerar sin läsning av myter med jungiansk psykologi. Myterna avslöjar de typiska personlighetsprofiler och beteendemönster som människan kan uppvisa under livets lopp. Det är arketyperna ur det kollektiva undermedvetna som framträder i olika skeden av hjältens resa. Gilgamesheposet porträtterar arketyper såsom krigaren, kungen och den vise mannen.
Så jag försöker se om berättelsen går att läsa som en guide för psykologisk mognad och t.o.m. som en vägkarta för pojkar in i mandom. Det är ändå svårt att skriva något allmängiltigt om maskulinitet. Min exposé får stå för en västerländsk mans läsning av eposet och har därmed sina begränsningar. Ändå vill jag skriva, för Gilgamesheposets teman överraskade mig med sin aktualitet. Det är berättelsen om hur en ung man till en början inte kan hantera makt, kroppslig styrka, sexualitet eller relationer men det är också berättelsen om hur han växer till sig. De problem män hade för 4 000 år sen i Mesopotamien, både som offer och förövare, känns som de teman vi behöver diskutera även idag.
Om vi försöker läsa Gilgamesheposet som en typ av vägkarta för män blir föreställningen om den ensamme hjälten den första livslögnen män måste ge upp. Det allmänna receptet vi har för unga män i västvärlden idag är att de endera ska bevisa sig själva genom att leva upp till maskulina stereotypier eller en hållning där varje man fritt får välja hur han ska leva ut sin identitet. Båda vägarna riskerar att utelämna ynglingen helt åt sig själv. Individualismen har sina fördelar men jag har tappat tron på att en sund maskulinitet är något som kan hittas isolerat från resten av mänskligheten. Det är inte gott för en man att vara ensam.
Det första Gilgamesh behövde var en jämlike för att komma ur sin aggressivitet. Tillsammans åkte de ut på äventyr och kämpade sida vid sida. De blev partners, två motpoler som balanserade varandra och tog fram det bästa hos varandra. Det är intressant att deras vänskap börjar med en brottningsmatch. Hur många unga män brottas inte med sina jämnåriga – bara för skojs skull eller för att kunna utbyta någon typ av kroppslig närhet? Gilgamesh och Enkidus vänskap utvecklades från brottare till blodsbröder. De exemplifierar utvecklingen till en aristotelisk, högsta form av vänskap; den dygdiga vänskapen som inte bara existerar för nyttans eller nöjets skull. Vännerna vill varandra väl och varandras karaktärsutveckling.
En annan aspekt av deras vänskap är att det är den urbaniserade mannen som behöver möta den vilde mannen. Finns här en fingervisning om mäns behov av kontakt med naturen, det primitiva och instinktiva, de mest grundläggande villkoren för överlevnad?
.
TAVLA VI
Om vänskap är en förutsättning för en god utveckling hos unga män så tror jag det finns ytterligare en viktig gemenskap som behövs. Den generationsöverskridande gemenskapen som initierat män i årtusenden innan den moderna individualismen gjort män…ja, ensamma.
Den västerländska kulturen saknar tydliga och transformativa initiationsriter för unga män. Många jägar-samlarkulturer verkar ha insett, mycket bättre än moderna västerlänningar, att unga mäns testosteron behöver tyglas och den växande kroppsstyrkan måste kunna kanaliseras på ett sunt och positivt sätt. Annars kommer det heta blodet i unga mäns kroppar att vända sig inåt, mot den egna stammen. Idag ser vi unga män som inte lärt sig att använda sin styrka för kollektivets bästa och därför i stället ser det egna samhället som den stora fienden. De mest extrema har tagit till vapen mot sina jämnåriga i skolornas korridorer.
Kanske det inte enbart räcker med att försöka förtränga de krafter som rör sig under ytan i ett maskulint psyke? Pojkar ska fostras till att vara snälla och artiga men samtidigt tror jag att den vilda kraften måste få komma fram på ett tryggt sätt – för att kunna tämjas och bli en positiv tillgång. Kanske måste vi våga låta den vilde Enkidu komma in i Uruk?
Det är just här som många jägar-samlarkulturer förstått att de jämnårigas sällskap inte längre räcker till. Det behövs en gemenskap av äldre män som initierar ynglingarna. Den franske antropologen Arnold van Gennep sammanfattade i sitt verk Rites de passage år 1909 tre centrala universella drag för en övergångsrit: separation – övergång – inkorporering. I en typisk initiationsrit förs unga män ut ur stammen, de vägleds på en annan plats in i stammens hemliga kunskaper och de äldre männen förbereder dem inför nästa fas. Efter att de prövats och klarat mandomsproven tillåts de komma tillbaka till stammen, inte längre som pojkar utan som män. De har fått en ny social status och ett ansvar, t.ex. som beskyddare och krigare för stammen.
Grundtanken i upplägget av dessa initiationsriter är att maskulinitet inte är något som en pojke lär sig själv eller av andra pojkar. Det behövs äldre personer som aktivt ledsagar yngre män in i mandom. Sund maskulinitet är något som överförs, kanske rentav förlänas.
Franciskanermunken Richard Rohr beskriver i boken Adam’s return att det är djupt symboliskt att de unga männen ofta såras, på ett eller annat sätt, under initiationsriten. De äldre männen lär de yngre att smärta är en del av livet och riten ska symboliskt ge dem en lärdom om mötet med livets mörka sidor: Om man inte tillåter smärtan att förvandla en kommer man i stället att förmedla den vidare åt andra.
.
TAVLA VII
Snart möter Gilgamesh den stora smärtan. Enkidu dör och Gilgamesh sörjer. Sorgen driver honom ut på en andra resa – en jakt efter svar på de djupa existentiella frågorna, om livets korthet och dödens ofrånkomlighet. Han klär sig i lejonskinn och beger sig ut på stäppen. Han bestämmer sig för att söka upp Utnapishtim som enligt berättelserna överlevt den stora översvämningskatastrofen och välsignats med odödlighet.
Resan för honom till Mashuberget och där får Gilgamesh tillstånd av skorpionmänniskorna att passera. I tjugofyra timmar vandrar han genom becksvart mörker tills han når ett genombrott. Han kommer ut till en bländande vacker, juvelprydd trädgård. Han möter ölbryggerskan Siduri som vägleder honom till färjkarlen Urshanabi. Med hans hjälp måste Gilgamesh ännu korsa dödens hav för att nå fram till Utnapishtim.
Utnaspishtims svar på Gilgamesh strapatsfyllda andliga sökande är rätt lakoniskt. Människans sökande efter odödlighet medför bara att lidandet förlängs. Det är bäst att inse att döden är människans lott. Utnapishtim beordrar att gästens slitna djurskinn ska slängas i havet och att Gilgamesh ska bli tvättad och få nya skinande kläder – en katharsis. Precis innan avfärd avslöjar Utnapishtim ändå en hemlighet för Gilgamesh som ska ge honom chansen att vinna evigt liv: Djupt på bottnen av det arkaiska havet Apsu kan man finna en växt som skänker odödlighet. På hemfärden över dödens hav kommer Gilgamesh till Apsu, binder tyngder vid sina fötter och dyker ner i den mytologiska oceanens djup. Enligt Warring och Kantola är Apsu vishetens ocean där existensens grundvillkor ligger gömda. Den som skådar dess djup skådar också livets kärna.
Gilgamesh blir stungen av växten men lyckas få upp den till stranden. Hans plan är att först testa växtens verkan på en gamling i Uruk. Han börjar den långa resan hem och pausar vid en tjärn. Medan han tvättar sig i vattnet slinker en orm i väg med växten – och ömsar skinn.
.
TAVLA VIII
Jag tar ett djupt andetag, fyller buken, sen bröstkorgen och till sist halsgropen med syre. Sakta glider jag ner i bassängen, tar några mjuka simtag längs bottnen och stannar till framför det stora, runda fönstret. En pojke har nyss öppnat sin godispåse och ser på mig med stora ögon. Jag ryggar försiktigt tillbaka, stirrar en stund, vänder om och känner den första ordentliga kramen av min diafragma.
Jag bortser från stinget och tar spjärn med fötterna mot väggen. Jag klyver en fåra åt mig genom vattnet tillbaka till den bortre änden av bassängen och smeker väggkaklen med handflatorna på väg upp.
Andas ut och andas in. Det stämmer som Pipin Ferreras skrev, luften smakar gott, nästan lite sötaktigt.
…Var det Enkidu jag mötte nere i djupet?
.
TAVLA IX
Richard Rohr skriver i Falling Upward om ett typiskt universellt schema för människans psykologiska och andliga tillväxt. Livet kan delas in i två halvor. Under den första bygger vi upp vår identitet, finner vår plats i världen och skapar ordning och trygghet i vår värld med principer, struktur och regler. Lyckas vi väl med livets första halva uppnår vi en tydlig identitet och en fast grund i tillvaron, en arkimedisk punkt.
Någonstans mitt i livet möter vi ändå utmaningar som vi inte lyckas hantera med de verktyg vi erhållit inom ramen för livets första halva. Vi möter ett lidande vi inte visste att vi behövde och som vi inte alls sökte upp; ett misslyckande, en depression, en sjukdom eller en olycka. Det kan bli startskottet för livets andra halvlek där en stor del av den egostruktur vi byggt upp under livets första halva behöver synas i sömmarna. Vi drabbas av en desorientering som leder till en dekonstruktion av vårt livsbygge. Rohr menar att processen i bästa fall kan mynna ut i en mognad och vishet där vi landar i en andra naivitet inför livets storhet och mysterium. Gilgamesheposet berättar om en mans livsresor både i livets första och andra halva.
Många män kämpar med att göra livets första resa på ett framgångsrikt sätt; att visa sin duglighet, skapa vänskapsband, få svar på frågan vad man går för, erövra ett utrymme i livet, finna balans och kanske till och med förtjäna sina medmänniskors respekt. För Gilgamesh började det med mötet med Enkidu.
Jag tror det är långt fler som tvekar att ta sig an livets andra resa. Jakten på livets djupaste existentiella frågor, den svåra personliga mognaden och det andliga sökandet. För Gilgamesh började det ironiskt nog med Enkidus död.
När vi har nått vägs ände, först då kan livets andra resa börja ta fart.
.
TAVLA X
Läsningen av Gilgamesh livsresor får mig att tänka att den toxiska maskuliniteten består, åtminstone delvis, av det ihärdiga fasthållandet av egostrukturen som byggts upp under livets första halva. Ett uppblåst ego som försöker förtjäna sin plats och ofta trampar ner andra i sin iver att själv komma fram. De styrkor vi använt oss av under livets första halva kan vända sig mot oss själva och andra om vi envist håller fast vid att leva som vi alltid gjort. Lever du hela livet i rollen som en anförande ledare kommer du också trampa på dem du älskar. Lever du hela livet som en fridsam, diplomatisk man kommer du också missa de tillfällen då du behöver ta strid för det som är rätt. Vår styrka kan bli vår akilleshäl, menar Rohr.
Livets första resa har en poäng men vi måste växa vidare. En mogen maskulinitet har släppt taget om sitt ego men bärs ändå upp på något märkligt sätt av en grundmurad trygghet. – Jag är den jag är. Det räcker.
Passagen till livets andra halva är en ödemark, en mörk tunnel, ett dödens hav att korsa. Rohr kallar den här inre kampen för skuggboxning, d.v.s. att våga möta skuggsidorna hos sig själv. Eller kanske vi kunde se det som att ärligt våga möta vår spegelbild i ytvattnet av vishetens ocean. Den här kampen kan resultera i att vi till sist tar ett djupt andetag och sjunker ner till bottnen. En dramatisk bild av egots död, ett dopmysterium. Vi kanske inte finner den skatt vi hoppades på eller klarar av att hålla fast vid den, men vi skådar äntligen djupet.
Tänk om en ovärderlig skatt väntar i livets andra halvlek? Tänk om det ändå finns nya själslandskap att utforska – också efter alla umbäranden och förluster?
..
TAVLA XI
SEANS
Sakta, från drunknade världar
och djup som inget knäppt av
kommer ett skepp till ytan
i själens Sargassohav.
Vad är det för skepp? Det tycks som
du skulle ha sett det förut.
Du stirrar så blekt… Nu sjönk det
igen – Seansen är slut.
Då skrattar du – flackt generat,
det var ju en löjlig sak.
Men så går vi och bär i själen
på balsamerade vrak.
– Nils Ferlin
I själens Sargassohav, på färden över de farliga vattnen vid brytpunkten till livets andra halvlek, kan vi gå på grund eller förnyas. I livets mitt kan vi stagnera eller växa vidare. Nostalgins frestelse blir då stor, en sirensång ute på själens Sargassohav som lockar oss tillbaka till den tydlighet vi hade i forna dagar. Vi människor skapar så hemskt gärna minnesmärken över det som en gång var. När vi brottas med oss själva och betraktar vår spegelbild på ytan av de mörka vattnen så kan vi plötsligt få syn på ett skepp som träder fram ur abyssen. Även om det är ett vrak kan vi frestas att hellre balsamera det än att släppa taget om det.
På en kollektiv nivå kommer ett skepp upp till ytan för västvärldens män. Det är den gamla goda tidens maskulinitet då könsrollerna var tydliga och männen kunde leva trygga, utan hot från så kallade svaga och annorlunda människor. Och så missar många män äventyren i livets andra halvlek och nöjer sig istället med en regression till en adolescent maskulinitet, där det blir viktigt att spänna musklerna och befästa sin egen plats i livet genom att hålla andra nere. Det är en skör maskulinitet med hård yta som intagit försvarsposition, ett balsamerat vrak – inte en trygg och generös maskulinitet.
Det sorgliga idag är att på högsta politiska nivå är det t.o.m. en regression till en infantil maskulinitet. Små pojkar i stora kroppar som skränar, skrävlar, ljuger och hotar. Den globala arenan har blivit deras sandlåda där de jämför vem som är bäst, störst och starkast.
Kanske är gott sällskap än en gång svaret för hur vi ska lyckas med livets andra stora resa? Om schemat för Gilgamesh liv håller streck så betyder det att vi alla i något skede av livet blir utmanade att överskrida våra egna gränser. Och en del av den resan måste vi troligen göra ensamma. Gilgamesh vandrar ensam på stäppen och går målmedvetet genom den mörka tunneln. Men vi kan liksom Gilgamesh fråga råd av dem vi möter på färden, stanna en stund hos ölbryggerskan Siduri och vi kan slå sällskap med Urshanabi när vi ska navigera oss fram i de farliga vattnen. Framför allt kan vi sträva efter att söka upp en gammal och vis Utnapishtim som kan initiera oss i livets hemligheter.
Initieringen handlar om att befrias från egoismen och få ett större perspektiv, att kunna bereda plats för andra, att kunna erbjuda kraft i stället för att bruka våld, där mannen går från krigare till vis man och där stammen till slut blir utbytt mot hela mänskligheten.
.
TAVLA XII
Gilgamesh satte sig ner och grät över förlusten av odödlighetens växt. Men han repade sig och återvände hem till Uruk och förevisade staden för färjkarlen Urshanabi. Warring och Kantolas tolkning är att Gilgamesh funnit frid och nu kan se sitt hem med nya ögon, den skatt som hela tiden fanns där. Hans strapatser har fått honom att acceptera sina begränsningar och bli ödmjuk inför livet, vilket gör att han kan regera i Uruk med klokhet. Det som gjorde Gilgamesh till en legendarisk hjälte var i sista hand inte de yttre segrar och demonstrationer på makt han kunde stoltsera med. Poängen med eposet är den mognad han vann, det som gjorde honom till en sann människa.
Gilgamesheposet målar en hoppfull bild av människans jakt på livsfrågornas djupaste svar. Frågan är om berättelsen är nog för män i vår tid som lever under helt andra betingelser? Så många av oss går och bär i själen på balsamerade vrak. Allt det vi kunde blivit, allt det vi en gång var, borde eller inte borde ha varit.
Kung Gilgamesh skulle kanske säga att vi kan låta vraket ge oss det där stinget men sen har den också gjort sitt jobb. Vi kan låta det sjunka igen, vi kan gråta om det behövs och sen kan vi gå vidare. Om vi en gång skådat djupet så bär vi ändå en ovärderlig skatt med oss hem.
***
Jag andas ut luft ur lungorna och sjunker sakta ner mot hoppbassängens botten. Halvvägs blåser jag ut några bubblor till. Då händer det. Gravitationen frikopplar sitt grepp om mig och jag svävar tyngdlös en kort sekund. Tittar jag uppåt kan jag se cirkeln som bildas när ljuset bryts mot vattenytan. Världen har blivit tyst igen och jag lägger märke till att en del av mitt inre också har kommit till ro. Jag tar två simtag upp mot ytan och tänker: Är det så här det känns när man äntligen börjar bli vän med sig själv?
Litteraturförteckning:
Aristoteles (1967) Den nikomachiska etiken (Ringbom, M. övers.) Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.
Campbell, J. (1949) The hero with a thousand faces. New Jersey: Princeton University Press.
Ferlin, N. (1951) Kejsarens Papegoja, Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Rohr, R. (2004) Adam’s Return – the five promises of male initiation. New York: The Crossroad Publishing Company.
Rohr, R. (2011) Falling Upward – a spirituality for the two halves of life. San Fransisco: Jossey-Bass.
van Gennep, A. (1960) The rites of Passage (M. B. Vizeman, G.L. Caffee övers.). Chicago: The University of Chicago Press.
Warring, L. & Kantola, T. (2001) Gilgamesheposet. Nørhaven: Bokförlaget Natur och Kultur.
Essän deltog i Hans Ruin-tävlingen 2025.
