Rita Kristola / Essä

Dagarna

Från besöket hos min syster Katja i Bagnols-sur-Cèze i södra Frankrike minns jag framför allt att vi om kvällarna båda satt och skrev dagbok såsom vi brukade göra när vi båda fortfarande bodde hemma. Istället för att bo i hennes lägenhet hyrde vi ett rum i en gammal skola i utkanten av byn. I det före detta klassrummet hängde griﬀeltavlan fortfarande kvar, och till vänster om den plats där katedern måste ha stått fanns en liten tramporgel i mörkt trä. När vi skrev dagbok satt vi i sovsalen på de yttersta sängarna med två tomma mellan oss. Medan jag ﬁck svårt att skriva ett inlägg som vanligt verkade hon helt obrydd av att jag var där. Jag var helt upptagen av att föreställa mig vad hon skrev. Eftersom vi hade varit tillsammans hela dagen visste jag förstås vad hon utgick ifrån, men jag hade ingen aning om vad hon gjorde av det. Mest längtade jag nog efter att få ta del av tonen, den som är hennes alldeles egen, men jag visste också att det skulle kunna vara lite smärtsamt. Alltid när jag läser något som mina nära har skrivit gläds jag åt att få inblick i en annan innerlighet, en liksom klarare sida av dem än den jag känner, samtidigt som jag förstår att den är reserverad för deras skrivande och alltså aldrig kommer att finnas på samma sätt i vår relation.

Ibland la Katja ner pennan och frågade om någon detalj från dagen, om jag mindes namnet på den eller den platsen, och när jag svarat återgick hon till skrivandet. Jag blev lite besviken när hon på så sätt avslöjade att hon skrev om dagen som gått. Jag hade tyckt om att kunna tänka att hon skrev om något annat, eller kanske snarare att hon skrev om det på ett annat sätt och inte höll sig så nära det faktiska skeendet.

Den där stunden som inföll alla fem kvällar kändes alltid som någon slags försoning, trots att det egentligen inte fanns något ansträngt mellan oss. Kanske förväxlade jag det bara med den sena kvällens befriande känsla av att fristen för när man kan påbörja någonting har löpt ut. Om morgonen var det med viss blygsel jag tittade på henne efter att klockan hade ringt. Eftersom stämningen från dagboksskrivandet fortfarande låg kvar i rummet visste jag inte riktigt hur jag skulle bemöta henne. Jag ville respektera utrymmet som uppstått runt henne när hon skrev. Därför var det hon som ﬁck ta första initiativet, säga god morgon och etablera den känsla hon ville skulle ﬁnnas mellan oss.

Jag hade blivit lite förvånad över att hon fortfarande skrev dagbok. Vi hade regelbunden kontakt och vår relation var fortfarande nära, men just det var inte något vi brukade prata om. Egentligen fanns det ingenting som pekade på att hon skulle ha slutat efter att vi ﬂyttat hemifrån, men på något plan hade jag ändå tänkt att hon bara kunde skriva ifall jag skrev, förmodligen eftersom jag själv hade svårt att vänja mig vid att hon inte varje kväll fanns i närheten och gjorde samma sak. Även om jag då nog också hade upplevt det som lite hämmande, insåg jag när det var över att det hade sporrat mig, på ett milt och behagligt sätt. Det skapades en energi mellan oss, men inte en som jag enkelt kunde ta av, utan snarare en som manade mig att hitta en egen.

I en av sina aforismer skriver Vilhelm Ekelund att det hårda greppet om dagen förkortar den, medan det mjuka fördjupar och förklarar. Ekelund verkar tänka sig att det inom varje dag ﬁnns en verkligare dag som man måste försöka nå fram till. Att hitta denna inre dag handlar om resignation och försakelse. Man ska göra sig ensam och vara på vakt mot sina planer så att dagen kan ”öppna sitt intima djup”. Om man inte lyckas vinna dagen till vän kan den också komma till en som ren nåd, men bara ifall man vågar tänka att den är ens enda räddning, vilket om man är olycklig är en svår tanke eftersom man måste lita till att lindringen ﬁnns där man är. Jag har tidigare läst aforismen om det mjuka greppet om dagen som en anvisning om hur man ska leva, men under de där kvällarna i Bagnols-sur-Cèze tycktes den snarare fånga Katjas stillsamma sätt att skriva. Hon utstrålade ett sådant lugn, och jag såg framför mig hur dagen liksom växte när hon beskrev den.

I en annan aforism skriver Ekelund att man måste vilja sitt öde. Han talar då inte uttryckligen om förhållandet till dagen, men tolkningen att det är först genom att rätta sig efter dagens karaktär som man kan hitta sin agens inuti den ligger ändå nära. Kanske kan man också betrakta skrivandet av dagen som ett sätt att vilja sitt öde. Även om man inte vill allt man skriver i bemärkelsen att man önskar sig det såsom faktum eller händelse gör man ändå ett frivilligt omtag. När man sätter sig med dagboken ﬁnns dagen som gått där, i form av det som blev, och man ges möjlighet att genom språket närma sig allt som bara tycktes hända en. Man är inte längre förlorad i den, utan man har klivit in i den en andra gång, vaken och skapande. Att skriva den kan också underlätta övergången till nästa dag. Ekelund har en formulering om att dagen går ut på att ”bereda sig skydd mot natten”.

Innan jag skrivit dagbok om kvällen känner jag mig ofta blind inför dagen som gått. Jag har levt den, men ändå står den inte klar för mig. Kanske bär varje dag på någonting som bara skrivandet av den kan få fatt i. Man längtar efter att få syn på något som annars hade gått en förbi, att erfara något utöver det man upplevt, och det kanske med en annan del av sig själv än den som genomlevt dagen. I sin dagbok skriver Lars Norén att det han vill åt med ett inlägg är att låta sig genomfaras av tillvaron, dagen, ljuset och orden. I en annan passage lyfter han fram att han genom skrivandet av den söker ”det som inte längre är jag utan något ännu mer”.

Ibland tänker jag att det som krävs för att den skriva dagen ska bli levande för en är ett strukturerande motiv. Man skulle kunna tänka sig att motivet är första som visar sig för ens inre när man tänker tillbaka på hur dagen har varit. Katja brukar alltid sitta still en liten stund innan hon börjar skriva. Det är som om det blir tyst runt henne. Jag föreställer mig att hon väntar in den enskilda minnesbild som sedan blir inläggets början, eller att hon går igenom dagen som en lång sekvens tills hon tagit sig ända fram till sitt nu. För mig brukar inlägget ofta ta sin början i en känsla som dröjer sig kvar och måste finna sitt uttryck i en bild eller händelse. För att lyckas ge den gestalt behöver jag ibland använda mig av något som ligger längre tillbaka i tiden, eller av något som jag aldrig upplevt personligen.

Ekelund skulle nog säga att motivet är det där ögonblicket när dagen öppnar sig och visar sitt djup, men man kan också tänka sig motivet som ett genomgående tema som gradvis växer sig starkare allteftersom kvällen närmar sig. I så fall hittar man det kanske snarare genom att följa dagens linjer. Kanske går det även att förstå motivet som den kraft som styr dagen utan att själv någonsin ge sig till känna. Oavsett om motivet är osynligt eller inte, ﬁnns det kvällar när dagen inte samlar sig och låter sig betraktas som en helhet. Ofta kan jag uppleva att inlägget bara blir en räcka av disparata utsagor som inte fogas samman. De gånger när Norén inte är nöjd med dagens inlägg brukar han antingen kommentera det som ett misslyckande, och sörja att han inte förmått bevara det han velat från dagen, eller uttrycka han litar på att det viktigaste kommer tillbaka till honom av sig självt.

I den lägenhet vi ﬂyttade till när jag var nio och Katja sex år ﬁck vi delat rum. Sängen bestod av en överslaf, som var min, och en utdragbar underslaf som var hennes. Jag började skriva dagbok någon gång tidigt i tonåren, och efter ett par år tog hon efter mig. När jag bläddrade igenom min allra första dagbok slogs jag av hur knapphändig den var. Jag blev nästan lite besviken över att alla de unga åren inte fått en bättre gestaltare. Det var som om jag klandrade mig själv för att ha valt fel spökskrivare. Jag upplevde övergången från mer sporadiskt till dagligt skrivande som en rätt automatisk process, nästan som om den var en lika naturlig del av puberteten som andra, mer kroppsliga förändringar. Kanske kan man sätta det i förbindelse med röstens djupnande, lite som om impulsen att varje dag uttrycka sig i skrift bara vore en annan sida av den rent fysiologiska mognaden i stämbanden och halsen, eller tvärtom, som om dagboksskrivandet snarare är ett försök att bevara den barnröst som inte längre hörs när man talar.

Ofta kunde jag känna mig misslyckad som inte skrev lika länge som Katja. Ifall vi började samtidigt höll hon på i kanske dubbelt så lång tid som mig. Jag ﬁck ligga och blunda i ljuset och vänta på att hon skulle bli klar. Jag antar att känslan av att ha förlorat nog mer handlade om att jag såg det som ett tecken på att hon hade ett rikare liv än mig, att hon varje dag på något sätt hade levt mer än vad jag hade gjort och att det därmed fanns mer som var värt att skriva in. Egentligen var våra dagar under den tiden rätt lika – vi gick i skolan, åkte på träning, träﬀade kompisar – men eftersom jag föreställde mig att hon var lyckligare än mig, tänkte jag mig att hon alltid skulle få mer ut av dem.

En gång föreslog jag för henne att vi skulle läsa högt för varandra ur våra dagböcker. Jag fick idén efter att ha hört att två av mina bekanta alltid sågs för högläsning på NK:s café några dagar innan nyår. Hon sa nej, och det var nog bra, för egentligen var även jag själv lite skeptisk till förslaget. Jag var rädd att mitt dagboksskrivande skulle hämmas om jag visste att någon skulle läsa den. Det här var under samma period som jag precis hade börjat skriva andra texter och försöka bilda mig en litteratursyn. Nästan ofrivilligt kom min dagbok fort att handla om att försöka förstå vilken slags text som kunde uppstå inom dess form. Utan att egentligen veta något föreställde jag mig att Katja hade en annan relation till sin dagbok, att den för henne framför allt var ett psykiskt rum som hon tyckte om att vara i, utan att det nödvändigtvis hade så mycket med skrivande och litteratur att göra.

Dagboken lämpade sig väl som experimentyta. Genom den började jag utforska varför ett sätt att beskriva någonting kan framstå som sannare än ett annat, trots att materialet är detsamma. Ibland var det uttömmande berättandet det mest sanna, ibland var skildringen av en enda detalj mer träffande. Vissa gånger kunde ett avsteg från skeendet föra mig närmre upplevelsen av hur det faktiskt var, medan andra gånger vann jag snarare på att försöka hålla mig så tätt intill det som möjligt. Förstås gick det inte att formalisera.

Maurice Blanchot menar att författaren som skriver dagbok samlar orienteringspunkter för att kunna känna igen sig själv. Bakom resonemanget ﬁnns en speciﬁk föreställning om förlust. När språket börjar användas för att skriva litteratur förlorar det sitt naturliga band till världen. Det förbinder en inte längre med vare sig en själv, andra människor eller tiden. Författaren får därför ett behov av att genom dagboken åter knyta kontakt med det alldagliga, eller tillvarons ”angelägenheter, tillfälligheter och umgänge”, som Blanchot själv uttrycker det. Dagboken är så att säga en slags minnesvård över vem man är när man inte skriver. Varken Katja eller jag är författare, men ändå kan man nog tänka sig att det var någon slags känsla av förlust, kanske av barndomen, som förde oss till dagboksskrivandet. Överlag är det nog många som tar till dagboken när kontakten med det verkliga är försvagad, störd eller hotad.

Som exempel på orienteringspunkter nämner Blanchot datumet, namnen och de vardagliga tingen. På något sätt verkar alltså inläggens rekvisita vara det mest väsentliga. Samtidigt, i och med att man alltid måste kommentera någonting nytt, är det man känner igen kanske främst den egna blicken på tillvaron. Att till exempel skriva om att man hämtat ett paket på posten är en orienteringspunkt i dubbel bemärkelse: man får känna och befästa att det ﬁnns något som är ett postkontor, och att man själv är någon som brukar gå dit och hämta upp paket, men man får också känna sig som sig själv genom viljan att beskriva just den händelsen. Det är så att säga likt en att fästa sig vid något sådant.

Kanske är det signalement som man varje dag söker efter också den egna stilen. Norén inleder ett av sina inlägg med att fråga sig vad som har hänt med hans språk sedan sist, om det ﬁnns kvar och hur det ser ut. Även om jag inte kan sätta ﬁngret på vad som deﬁnierar min stil känner jag under skrivandet alltid igen den och betryggas. Vissa kvällar har jag dock svårt att hitta till hur jag brukar skriva. När jag då till sist fått ur mig några lakoniska rader inﬁnner sig ändå känslan av igenkänning, liksom bakvägen, eftersom jag inser: just det, det är så här jag brukar skriva när jag inte vill skriva. Kanske anknyter man varje kväll också till sin egen handstil. Katjas och min är intill förväxling lika. Ibland när jag ser något som hon har skrivit kan jag till och med få en lite kuslig känsla av att det är jag som gjort det.

Samtidigt som jag känner igen behovet att genom dagboken hitta tillbaka till dagen eller mig själv och mitt språk kan jag också uppskatta att den är så självgående att den knappt behöver mig. Eftersom tiden alltid går, händer det något med dagboken som text bara jag visar min närvaro innanför dess ramar. Den utvecklar sig själv. Dagen ﬁnns där och jag behöver inte uppﬁnna något, inte uttrycka, förmedla eller kommunicera. Ofta närmar jag mig också kvällens skrivande med känslan av att allt redan är givet, och att det enda som fattas egentligen är min signatur.

Ifall man läser min dagbok från dagarna i Bagnols-sur-Cèze får man en ytterst vag bild av vad vi faktiskt gjorde. Som ofta annars försöker jag fokusera på de tankar som under dagen bara har drivit förbi utan att jag artikulerat eller utarbetat dem i mitt inre. Att skriva dem behöver dock inte betyda att utveckla dem, formen tillåter dem att stranda, men oavsett lyfts de upp till ytan. I ett av inläggen skriver jag om Katjas och min relation och hur det känns att umgås med henne för första gången på ett halvår. Jag noterar att hon har blivit så vuxen, men ändå inte som mig. Naivt nog är det är lite som om jag förväntat mig att hon skulle ha övergett och lagt sig till med samma drag som jag gjorde.

Att läsa hennes beskrivning av dagarna föreställer jag mig skulle ge mer kött åt allt som bara ﬁgurerat som ﬂyktiga iakttagelser i min. Eftersom hon både skrev längre och verkade vara noggrann med namn och platser tänker jag hennes som en rätt heltäckande redogörelse. Egentligen gjorde vi inget särskilt. Vi gick upp till ruinerna av ett slott, Château de Gicon, med utsikt över hela bygden, badade i den ännu iskalla ﬂoden La Cèze och åt middagar på den stora verandan. Sista dagen tog vi den tidigaste morgonbussen in till Avignon tillsammans med alla lönearbetare. De såg trötta ut och efter ett tag slog chauﬀören på radion. Av vad jag tror var respekt bytte Katja och jag inte ett ord under hela bussresan, utan först när vi klev av vid stationen och hon vinkade av mig kunde dagen liksom börja på riktigt i och med att vi frågade varandra hur vi mådde, hur natten hade varit och vad vi hade drömt.

–

Referenser:

Vilhelm Ekelund, Campus et dies & Veri Similia I–II.

Lars Norén, En dramatikers dagbok 20052012 & En dramatikers dagbok 20152019. Maurice Blanchot, ”Den väsentliga ensamheten”, se Kris #29/30 (1984).

Essän van ett hedersomnämnande i Hans Ruin essätävling 2025.