I förra numret av Ad Lucem, som släpptes i slutet av februari, skrev jag om kristen konservatism i den finländska Evangelisk-lutherska kyrkan och om nattvardsgudstjänster i Björneborg där kvinnliga präster inte är välkomna att tjänstgöra. Detta trots att biskopsmötet redan i juni 2025 meddelat arrangören SLEY (den finska evangeliföreningen) att de brutit sitt avtal med kyrkan genom att göra så. Biskop Mari Leppänen valde i början av 2026 att gå på tjänstledighet efter att ha mottagit ”hårdnande attityder” mot kvinnliga präster och ibland rent kvinnohat.
Sedan mitten av maj (ett par veckor sedan nu) är Mari Leppänen tillbaka på arbetet igen. Hon skriver på sina offentliga sociala medier att hon ägnat sin 3 1/2 månader långa tjänstledighet åt pilgrimsfärder till Santiago de Compostela och längs den skotsk-engelska gränsen. Leppänen har också spenderat tid i Canterbury, på den hebridiska ön Iona och på Holy Island (även kallad Lindisfarne). På slutet hann hon också med en tid på Taizé. Hon har bott på retreater och i kloster och försökt hitta platser där sökandet efter mening, bön och tillit är viktiga saker. När hon nu kommit tillbaka går det inte att hitta tillstymmelse till agg eller konfrontation i hennes inlägg. Hon är helt enkelt glad att vara tillbaka och få möjligheten att arbeta.
I prästen Johan Helkkulas (Helkkula är mannen bakom många av de mässor i Björneborg där kvinnor inte får tjänstgöra i nattvarden) sociala medier är dock tonen fortsatt mer konfrontativ. Han skriver om mässor i SLEY:s regi i Björneborg under maj 2026 och han skriver ilsket om hur Finska kyrkan försöker tvinga honom att sluta ha dem på det sätt han menar är det riktiga enligt kristen tro. Vad jag förstår har han inte lagt ner stridsyxan och fortsätter på sin gentemot stiftet rebelliska linje.
Låt oss hur som helst hoppas att det blir ett slut på hatet mot kvinnliga präster inom den finska kyrkan och att Mari Leppänen kan fortsätta sin gärning som biskop i Åbo utan störningar. Uppenbart har biskop Mari Leppänen använt sin tjänstledighet för att komma närmare den kristna trons kärna. Hennes intention är av allt att döma att göra allt hon kan för att bidra till att söka hålla ihop kyrkan. Det är i så fall en mycket hedervärd intention. För Johan Helkkula och hans likasinnade – som inte vill se kvinnor i nattvardstjänst – finns det förstås inga hinder att fira mässor på det sätt de finner förenligt med sin kristna tro. Religionsfriheten gäller.
Den finländska kyrkan är dock liksom den svenska en episkopal kyrka med biskoparna i en viktig riktningsgivande roll. Det innebär förvisso att hon skall ge akt på de kyrkliga traditionerna och respektera den rad av biskopar som lett kyrkan genom åren och inte avvika alltför mycket i trosfrågorna. Ofta sker därför förändringar långsamt och med mycket dialog med församlingar och präster. Men detta innebär inte att det är bra om man som enskild präst, som Johan Helkkula, håller i med att trotsa styrningen från biskoparna när de faktiskt sätter ner foten i en teologisk fråga. Till sist måste det komma ett vägskäl. Antingen följer man som präst biskopsmötets beslut eller så fortsätter man hålla sina gudstjänster på sitt eget sätt, men under en annan kyrkas jurisdiktion.
