[…]
Lovad vare du, min Herre,
för vår syster den lekamliga Döden,
vilken ingen levande förmår undfly.
Ve dem som dör i dödssynd.
Saliga de som möter döden
inneslutna i din allraheligaste vilja.
Dem kan den andra döden inte skada.
Lova och välsigna min Herre
och tacka och tjäna honom
i stor ödmjukhet.
Franciskus av Assisi, Solsången
*
Det är inte varje dag jag känner mig manad att slå upp helgonkalendern. Det är ungefär ett halvår sedan det senast begav sig. Idag, den 12 januari, visade det sig att det är en viss St. Bernardo da Corleone (1605-1667) med dopnamnet Filippo Latini, som lyfts fram som förebild och föregångare för oss nu levande arma själar som inte vet vad vi ska oss till med medan hoten och larmen duggar tätt om klimatkatastrof, nya och potentiella väpnade konflikter, ovanpå de vi redan har, katastrofer i närsamhället och av mer personlig, och individuell natur. Vad kan möjligtvis St. Bernardo, som levde under barocken ha att säga oss i vår tidsepok? Han hade visioner där Jungfru Maria lade Jesusbarnet i hans famn. Så får också vi möta Jungfru Maria idag och känna oss nyfödda och välja en ädlare väg – en väg som leder bort från egoism, äregirighet, karriäravancemang, bekräftelsehunger och materialism. Så får vi också stiga in under askesens och botgöringens stjärna till våra medmänniskors och vårt eget fromma.
Det känns som lite mer än en tillfällighet att det råkar vara 300 år mellan St. Bernardos dödsår och mitt födelseår – han dog 1667 och jag är född 1967. Treenighetens mysterium vill mig något? Skall jag gå i hans fotspår? Hur ska det gå till? En pilgrimsvandring till hans grav kanske, i Palermo, på Sicilien? Ska också jag bli munk, mot alla odds, som ett levande bevis på att för Gud är inget omöjligt? Eller ska jag öppna ett gatukök och dela ut mat till behövande, nu när fattigdomen ökar i mitt hemland, emedan staten håller på att montera ner det social skyddsnätet för de som behöver det bäst, men i gengäld ökar försvarsutgifterna och gör vårdsektorn till en kassako för internationella företag med bankkonto i något skatteparadis?
Filippo, som St. Bernardo alltså hette innan han blev munk, var snabb att dra sitt svärd vid minsta provokation och det oroade hans föräldrar, särskilt efter att Filippo sårat handen i en duell med en särskilt arrogant utmanare. Filippo hade bestämt sig för att gå in i militären, inte för att tjäna samhället, utan för att dominera det. Men händelsen, som inträffade 1624, när Filippo var 19 år, bevittnades av många och fick honom att ändra kurs. Det kostade, efter komplikationer motståndaren hans arm, och Filippo, som nu fått smeknamnet ”Den finaste klingan på Sicilien”, skakades i grunden. Han bad den sårade mannen om förlåtelse, och blev senare hans vän. Filippos religiösa kallelse mognade fram och han började besöka kapucinerbrödernas kloster, blev fransiskan tertiär och bad så småningom om att få gå med i kapucinernas orden. Den 13 december 1631, vid 27 års ålder, i novitiatet i Caltanissetta, kläddes han i munkdräkten och tog namnet Bernard. Den 13 december 1632 blev han fullt ordinerad.
Som munk uppmanade han sina medmänniskor att älska Gud och göra bot för sina synder. Han var nästan alltid försjunken i bön. För honom var kyrkobesöket en överdådig festmåltid av bön och förening med Gud. Det sägs att tiden försvann vid dessa tillfällen och att han då ofta befann sig i ett tillstånd av gudomlig extas. Han tyckte om att stanna i kyrkan på natten och tog sig även tid att hjälpa till i sakristian så att han kunde vara i kyrkan så mycket som möjligt. Tvärtemot vad som var sed på den här tiden tog han emot nattvarden varje dag. Under de sista åren av hans liv såg hans överordnade att han var överväldigad av ständiga botgöringar och befriade honom från alla andra sysslor utom tjänsten vid altaret.
St. Bernardos solidaritet med sina medmänniskor hade en social dimension. I Palermo brukade han, vid naturkatastrofer som jordbävningar och orkaner, som Mose medla och kämpa med Gud: ”Lugn Herre, var mild mot oss! Jag ber om nåd, Herre, var nådig!” Och katastrofen upphörde. På sin dödsbädd, efter att ha fått den sista välsignelsen, upprepade han glatt: ”Låt oss gå, låt oss gå!” och drog sitt sista andetag. Klockan var 14.00 onsdagen den 12 januari 1667, när en annan munk, Broder Antonino från Partanna, som hade stått honom särskilt nära, såg honom i anden, strålande och upprepade i glädje: ”Paradiset! Paradis! Paradis! O, saliga är lärjungarna, saliga är nattvakterna! Saliga är botgörarna, egenviljan offras! O, fastans välsignelse och lydnadens handlingar! Hur stor är inte välsignelsen av ett väl levt religiöst liv!”
St. Bernados far var skomakare och lärde upp sin son i yrket men det var svårt för den livlige ynglingen att intressera sig för detta arbete. När hans far dog lämnade sonen omedelbart skomakeriet, ledd av äventyrslusten tog han upp fäktning. Det dröjde inte länge förrän han blev ganska skicklig på att hantera svärdet. Från och med då tillbringade den helige Bernardo större delen av sin tid i träning och tog ivrigt varje tillfälle i akt att utmana med motståndare. Även om detta sätt att leva förde honom långt bort från Gud, kan man ändå se många ädla egenskaper i St. Bernardo personlighet. När han tog upp någon tvist var det ofta för att försvara gamla, sjuka och hjälplösa personer. Han besökte ofta ett krucifix som var högt hedrat av folket och såg till att en lampa hölls brinnande framför det. Dessutom hyste han en stor hängivenhet till den helige Franciskus, liksom sin mor.
St. Bernardo hade en önskan om att lära sig läsa. I Bivona ska ett krucifix ha talat till honom och sagt: ”Leta inte efter så många böcker, mina sår är tillräckliga för att du ska kunna läsa och meditera”. Efter denna episod gav han upp sin önskan att lära sig läsa till förmån för bönelivet. Han gisslade ofta sig själv. Hans sömn var begränsad till tre timmar, på en planka. Han fastade ofta och åt för det mesta bara bröd och vatten. Med tiden utvecklade St. Bernardo en ovanlig förmåga att hela sjuka djur genom att be Fader vår samtidigt som han ledde det sjuka djuret runt ett krucifix. Trots sin stränga livsföring tog han på sig de mest obehagliga och irriterande uppgifter.
St. Bernardo var särskilt hängiven i bön. Han hyste en särskild kärlek till Jungfru Maria och uppmuntrade andra att göra detsamma. Ofta hade han en vision av Jungfru Maria där hon lade det gudomliga barnet i hans armar. Det var genom Jungfru Maria som han fick kännedom om sin dödsdag, fyra månader i förväg. Han dog i Palermo den 12 januari 1667. Lockad av ryktet om hans helighet samlades så många människor till hans begravning att det inte var en begravningskortege utan ett triumftåg. Flera mirakel som inträffade vid hans grav bidrog till att han saligförklarades av påven Clemens XIII år redan 1667, men det dröjde ända till år 2001 innan han helgonförklarades av Johannes Paulus II.
Källor:
Helgonen – hjältar, martyrer, heliga dårar och andra, Per Beskow 2011, Artos.
Kristen spiritualitet: från ökenfäder till cyberkyrka, Gordon Mursell, översättning Per Beskow, Libris, 2006.
https://www.roman-catholic-saints.com/st-bernard-of-corleone.html
