“Harry var lat och la sig intill stengärdet
för att titta på stjärnorna”
– Michael Economou
Under många dagar de senaste två, tre åren har jag ägnat mycken tid åt Harry Martinson. Studier av författarskapet har varvats med besök i miljöer där han själv vistats och skrivit, luffat och arbetat. Allt har varit angeläget. Varje stund och varje möda har varit givande. En sorts tacksamhet över författarens texter har överväldigat och gjort mig förvissad om litteraturens förmåga att hålla liv i och väcka kraft åt det mänskliga inom oss.
Johan Svedjedals biografi Min egen elds kurir; Harry Martinsons författarskap (nästan för bra, om nu en så ambitiös biografi måste kritiseras), nyläsningar av flera dikter och romaner (Nässlorna blomma och Vägen till Klockrike ska ingen litteraturintresserad människa här i landet undvika!), samt flera av författarens essäer, främst naturessäerna, har legat framme på skrivbordet.
Texterna har velat mig något, och jag är osäker på vad det är.
Kanske är det framför allt Martinsons klarsyn som sökt mig. Läsningen har i vart fall varit vad man säger berikande och ytterst meningsfull. Och många av texterna är ytterst aktuella för vår tid med all dess oro och polarisering, övertro på teknik och AI-intelligens. Samt, nog så obehagligt, alla fake-news, all hybridkrigföring och alla pågående krig.
Jag har rest i Martinsons fotspår i födelsebygden vid Immeln, och också haft förmånen att under en tid bo i Nebbeboda skola.
Där gick en annan stor själ igen, främst under nätterna.
Det är åtminstone så jag minns det.
Staaf, Harrys lärare, brukade i nattens mörker slå upp fönstret ut mot Braxnagylet, sjön utanför skolan, för att också för mig levandegöra Stilla havet. Rädd var jag aldrig, men förundrad och också smått tacksam – jag fick ju förmånen att uppleva vad Harry en gång fått vara med om. En dikt om den Harry Olofsson som i sinom tid blev Harry Martinson har jag skrivit, utan att vara övertygad om värdet.
Jag har också följt med på bussturer, vilka möjliggjorts av det ambitiösa Harry Martinson-sällskapet med säte i Olofström. Mer än en kunnig människa har berättat om miljöer, vilka på ett eller annat sätt en gång präglade den unge pojken. På en busstur inbillade jag mig för övrigt länge att Harry själv var med. Att mannen var författarens barnbarn och oerhört lik sin morfar gjorde inte så mycket. Jag trodde ju mig ha haft förmånen att åka samma buss som Harry.
Men det verkligt givande under dessa två, tre år har varit möten med människor som kunnat levandegöra den unge pojken. Det är som om hans själ ännu är i liv i dessa nordöstra skånsk-blekingska trakter med en natur som en gång bejakade en ung själ så pass att han senare tyckte sig stå i tacksamhetsskuld. Kanske ska vi glädjas åt en sådan utveckling, hur plågsam den än måste ha varit, för prosan i exempelvis Nässlorna blomma tillhör det vackraste som skapats på vårt språk. Flera människor som jag mötte under utflykterna och resorna återgav personliga minnen, vilka tillhör det mest värdefulla i mina försök att förstå och komma nära människan Harry Martinson.
En kvinna berättade om sin mormor som gått i samma klass i Nebbeboda skola. Pojken hade lovat vid mer än ett tillfälle att han skulle gifta sig med henne så fort tillfälle – i mogen ålder – gavs.
En äldre man hade en annan historia att förtälja. Hans mormor brukade under höstarna plocka potatis, och vid några tillfällen i arla morgonstund deltog också Harry. Men pojken dög intet till, enligt denna mormor – “spolingen” la sig nämligen “tämligen ofta” intill stengärdet för att lata sig och titta på stjärnorna.
Sådana hågkomster – det finns naturligtvis många fler – säger rätt mycket om en författares levande förankring i sin bygd och i den tid som kommer efter honom.
Somt dör ju som bekant aldrig – domen över en död man tycks i Harry Martinsons fall ha fallit väl ut.
Frikänd och i liv evinnerliga tider, lyder den domen.
