Jesus avbildas i kyrkokonsten väldigt icke-binärt. Långhårig, ibland i kvinnokläder som t.ex. medeltida amningsdrökt med luckor för brösten erbjuder hen näring med fingrarna greppade runt sitt bröstsår i ett typiskt amningsgrepp mellan pekfinger och långfinger.
Hen beter sig kvinnligt i den omsorg hen visar i Nya Testamentets berättelser och liknar sig vid Hönsmodern som samlar ungarna under sina vingar. Något som Anselm av Cantenbury livligt predikade om.
Socialt sett var Jesus queer, en genderblender frälsare som grät och tog barn i famn, totalt bortom tidens maskulina koder. Hens sociala kön var definitivt mångsidigt. Hens biologiska kön var förmodligen en penisbärares. Men helt säkra kan vi inte vara.
Vad vi vet är det traditionen förmedlar av olika synsätt. Och det är inte ovanligt att Jesus på korset avbildats med en erektionsbåge under höftklädnaden (hängda eller korsfäst kroppar reagerar så i dödsögonblicket) eftersom hen antogs ha en lem sedan barnsben, som omskars. Förhuden fick senare en central roll som relik i olika kyrkor. Det fanns t.o.m. klosterordnar som ceremoniellt vigde nunnor och munkar till äktenskap med Jesus. Den avskurna förhuden fick representera vigselringen.
I klassisk teologi däremot delades Jesus in i ”logos” (ordet) som representerade andlighet och det eviga samt kroppens materia som fullständigt ansågs härstamma på mödernet, från enbart Maria och ingen man (källa: biskop Juha Pihkala).
Hen var en ”son” av Maria och Helig Ande. Och åtminstone för teologiskt bevandrade judiska rabbiner, överstepräster och vanligt folk var Guds Heliga Ande (hebreiskans Ruach, Ruach Ha Kodesh) ett femininum i sin art av ordgenus. Samt till sitt väsen, som duva, eldslåga, andedräkt, tårarnas vatten.
Med dagens kunskap mätt var Jesus uppenbart obekväm i den binära modellen av två uteslutande kön, hen överskred könsrollernas stereotypier.
Och hen bar kromosomer enbart från mödernet, om vi applicerar logostänkandet på modern vetenskap. Ingen manssäd, bara människomammans XX och Helig Ande, där den äldsta sädvänjan är femininum.
Av medeltidsmystiker som bl.a. Bernhard de Clairvaux och Hildegard av Bingen var gudsrepresentationen moderlig. Och båda talar om Jesus som Modern.
Det här tyder på att Jesusgestalten inspirerat till icke-binärt tänkande bortom två allenarådande kön.
Och det har inte varit ett problem att korsklä självaste Gud i egen hög person till en Herre och Moder simultant. Redan Gamla testamentet crossdressar. Gud beskrivs som en kvinna som skriar födande, hen tar upp i famn och ammar, hen visar barmhärtighet och nåd (det hebreiska ordet Rechem, Rechamim kan härledas ur betydelsen ”skötes rörelser”).
I gudsbilden och i Jesu Kristi gestalt lever många kön, många genderidentiteter i en växelverkan som möjliggör vänskap och välkomnande av mångfald i kön och gender.
Det gamla judiskt tänkande gav plats för både män och kvinnor att ha ”skötes rörelser” vilket innebar affekt, känslor, barmhärtighet, nåd. Män beskrivs ha skötes rörelser, Gud beskrivs ha skötes rörelser.
Att kristendomens frälsargestalt till råga på allt blöder ett symboliskt sett livgivande blod gör att det patriarkalt heroiska slagskämpeblodet på dödens slagfält bygger bro, ändrar karaktär och söker sig till menstruationsblodets och förlossningsblodets innerlighet av nydanande, nytt liv.
Det stämmer till eftertanke. Det är inte moden liberalism att överskrida biologiska könsmodeller och stereotypt socialt kön. I religioner har det alltid gjorts.
