Byggarbetsplats
Sedan jag flyttade in i min nuvarande bostad för snart tre år sedan har jag genom fönstret kunnat beskåda en, som det verkar, ständig byggarbetsplats. Södertälje kanal renoveras och projektet planeras tydligen gå i mål någon gång nästa år. Men… är inte hela vårt mänskliga liv en konstant byggarbetsplats – egentligen?
Den typen av tankar har återkommande slagit mig sedan jag återvände ifrån den pilgrimsvandring jag skrev om innan jag hade givit mig iväg i våras. Jag ordnade allting själv, gick själv. Inte ensam! Det är för mig en viktig skillnad på att gå ensam och att gå själv. Jag använder ordet ensam i samband med att vara övergiven och därmed tvingas in i något jag inte önskar. Att vandra själv är något jag valt och sätter värde på. Inte för att den månadslånga vandringen på något sätt innebar isolering från allt och alla – framför allt hade det varit praktiskt omöjligt med tanke på hur många som faktiskt vandrar till Santiago de Compostela. Och visst hade jag sällskap vissa etapper. Vi som då vandrade tillsammans var klara över villkoren – nu går vi en dag eller två sida vid sida, och sedan ses vi aldrig mer. Men för det allra mesta gick jag själv och pratade med Gud och njöt av det jag såg. På härbärgena kunde man ofta för en billig peng få pilgrimsmåltider som var rikligt tilltagna och innebar många medvandrare runt bordet. Och den ständiga hälsningen ”Buen camino” från och till medvandrare och ofta ifrån fastboende och krögare längs vägen tyder väl på allt annat än ensamhet.
Det finns egentligen nu efteråt bara en detalj som ger en ensamhetskänsla. Och det är när jag försöker förklara för någon som aldrig gjort en liknande erfarenhet vad det egentligen är som jag varit med om. Jag kan berätta om olika saker som hände och möten jag gjorde och det blir bara brottstycken ur en totalupplevelse som inte går att dela fullt ut hur mycket jag än önskar att kunna det.
När jag insåg detta faktum kom också bilden av hela livet som en byggarbetsplats till mig. Att vara vid liv är att liksom aldrig bli helt färdig med någonting. Det finns alltid en krök längre fram som gömmer nya, spännande perspektiv. Det som är det senaste nybygget i mitt eget liv sedan jag gjorde den långa vandringen är ett inre lugn som tycks ha landat i mig för gott. Jag bekymrar mig inte i förväg för sådant jag ändå inte kan påverka. Lever i nuet på ett sätt jag tidigare pratat om utan att riktigt kunna tillämpa. Att med fötterna placerade i ett par vandringskängor bli varse att jag varje morgon har cirka tjugo kilometer till fots framför mig hjälper till!
Men egentligen har stora delar av livet varit byggarbetsplatser hela tiden. Mitt yrke som präst inleddes med studier fram till vigningen och ett antal därvid avgivna löften. Ett av dem var att ständigt förkovra sig i teologiska kunskaper och insikter. Det mest deprimerande jag vet i det sammanhanget är de (tack och lov få) tillfällena då jag besökt kolleger och utifrån deras bokhylla kunnat räkna ut vilka år de var studenter. Kunskaper är levande materia – de fördjupas och förändras under ett långt liv. Och apropå vad jag alldeles nyss skrev – jag föredrar att finna vägen till insikter istället för att envist hävda mina egna åsikter om det ena och det andra.
Relationer till andra är väl om något en ständig byggarbetsplats. Både vi själva, våra familjemedlemmar och vänner är inte färdigstöpta i gjutformar den dag vi möts och på olika sätt fattar tycke för varandra. Vi kan bli både glada och besvikna av det som händer i samspelet med andra, och inget av det lär vi komma undan. Det är en sak att jag delar minnen med mina äldsta vänner och andra närstående. Men om det inte händer något nytt lär hela relationen dö sotdöden ganska omgående. Jag är rädd att fler än jag drabbats av gamla bekanta som fortfarande släpar på mental dödvikt i form av gamla, sedan länge överspelade oförrätter respektive drömmar om att allting ska vara som det alltid har varit. Den bittra sanningen är ju att ingenting är som det alltid har varit.
På samma sätt är relationen till Gud i ännu högre grad en byggarbetsplats. En levande tro kan aldrig förbli vid liv om den envist håller fast vid för länge sedan vunna övertygelser och former. I vår lutherska tradition talar vi – mera förr än nu – om betydelsen av helgelse. Alltså att ständigt söka utröna vad Gud vill med våra liv. Första insikten därvidlag är att Gud antagligen har olika planer för var och en av oss. Som troende medvandrare kan vi inte göra något annat än att dela med oss av de erfarenheter vi gjort på trons väg. En del av dem kan bli livsavgörande för dem vi möter, medan andra passerar som en fläkt i rymden utan att landa.
Och det är väl sist och slutligen därför som var och en av oss inte kan vara något annat än en byggarbetsplats – det står ju till och med en hel del om det hos aposteln Paulus i Bibeln. Och bättre vägledare i konsten att bygga rätt får vi leta länge efter.
Sedan jag flyttade in i min nuvarande bostad för snart tre år sedan har jag genom fönstret kunnat beskåda en, som det verkar, ständig byggarbetsplats. Södertälje kanal renoveras och projektet planeras tydligen gå i mål någon gång nästa år. Men… är inte hela vårt mänskliga liv en konstant byggarbetsplats – egentligen?
Den typen av tankar har återkommande slagit mig sedan jag återvände ifrån den pilgrimsvandring jag skrev om innan jag hade givit mig iväg i våras. Jag ordnade allting själv, gick själv. Inte ensam! Det är för mig en viktig skillnad på att gå ensam och att gå själv. Jag använder ordet ensam i samband med att vara övergiven och därmed tvingas in i något jag inte önskar. Att vandra själv är något jag valt och sätter värde på. Inte för att den månadslånga vandringen på något sätt innebar isolering från allt och alla – framför allt hade det varit praktiskt omöjligt med tanke på hur många som faktiskt vandrar till Santiago de Compostela. Och visst hade jag sällskap vissa etapper. Vi som då vandrade tillsammans var klara över villkoren – nu går vi en dag eller två sida vid sida, och sedan ses vi aldrig mer. Men för det allra mesta gick jag själv och pratade med Gud och njöt av det jag såg. På härbärgena kunde man ofta för en billig peng få pilgrimsmåltider som var rikligt tilltagna och innebar många medvandrare runt bordet. Och den ständiga hälsningen ”Buen camino” från och till medvandrare och ofta ifrån fastboende och krögare längs vägen tyder väl på allt annat än ensamhet.
Det finns egentligen nu efteråt bara en detalj som ger en ensamhetskänsla. Och det är när jag försöker förklara för någon som aldrig gjort en liknande erfarenhet vad det egentligen är som jag varit med om. Jag kan berätta om olika saker som hände och möten jag gjorde och det blir bara brottstycken ur en totalupplevelse som inte går att dela fullt ut hur mycket jag än önskar att kunna det.
När jag insåg detta faktum kom också bilden av hela livet som en byggarbetsplats till mig. Att vara vid liv är att liksom aldrig bli helt färdig med någonting. Det finns alltid en krök längre fram som gömmer nya, spännande perspektiv. Det som är det senaste nybygget i mitt eget liv sedan jag gjorde den långa vandringen är ett inre lugn som tycks ha landat i mig för gott. Jag bekymrar mig inte i förväg för sådant jag ändå inte kan påverka. Lever i nuet på ett sätt jag tidigare pratat om utan att riktigt kunna tillämpa. Att med fötterna placerade i ett par vandringskängor bli varse att jag varje morgon har cirka tjugo kilometer till fots framför mig hjälper till!
Men egentligen har stora delar av livet varit byggarbetsplatser hela tiden. Mitt yrke som präst inleddes med studier fram till vigningen och ett antal därvid avgivna löften. Ett av dem var att ständigt förkovra sig i teologiska kunskaper och insikter. Det mest deprimerande jag vet i det sammanhanget är de (tack och lov få) tillfällena då jag besökt kolleger och utifrån deras bokhylla kunnat räkna ut vilka år de var studenter. Kunskaper är levande materia – de fördjupas och förändras under ett långt liv. Och apropå vad jag alldeles nyss skrev – jag föredrar att finna vägen till insikter istället för att envist hävda mina egna åsikter om det ena och det andra.
Relationer till andra är väl om något en ständig byggarbetsplats. Varken vi själva, våra familjemedlemmar och vänner är inte färdigstöpta i gjutformar den dag vi möts och på olika sätt fattar tycke för varandra. Vi kan bli både glada och besvikna av det som händer i samspelet med andra, och inget av det lär vi komma undan. Det är en sak att jag delar minnen med mina äldsta vänner och andra närstående. Men om det inte händer något nytt lär hela relationen dö sotdöden ganska omgående. Jag är rädd att fler än jag drabbats av gamla bekanta som fortfarande släpar på mental dödvikt i form av gamla, sedan länge överspelade oförrätter respektive drömmar om att allting ska vara som det alltid har varit. Den bittra sanningen är ju att ingenting är som det alltid har varit.
På samma sätt är relationen till Gud i ännu högre grad en byggarbetsplats. En levande tro kan aldrig förbli vid liv om den envist håller fast vid för länge sedan vunna övertygelser och former. I vår lutherska tradition talar vi – mera förr än nu – om betydelsen av helgelse. Alltså att ständigt söka utröna vad Gud vill med våra liv. Första insikten därvidlag är att Gud antagligen har olika planer för var och en av oss. Som troende medvandrare kan vi inte göra något annat än att dela med oss av de erfarenheter vi gjort på trons väg. En del av dem kan bli livsavgörande för dem vi möter, medan andra passerar som en fläkt i rymden utan att landa.
Och det är väl sist och slutligen därför som var och en av oss inte kan vara något annat än en byggarbetsplats – det står ju till och med en hel del om det hos aposteln Paulus i Bibeln. Och bättre vägledare i konsten att bygga rätt får vi leta länge efter.
