Liselott
En mamma. Kvittrande glad, kompis med sina barns vänner. Ett vänligt ansikte som började lösas upp. Men ännu söt enligt tidens flörtiga ideal.
Alltid en flaska vin, aldrig en smörgås eller en lagad middag. En lillasyster, söt men aningen ovårdad.
Och så hennes kompis Liselott. Det dröjande talet, den frågande blicken. Alla så vilsna. Ibland åt Liselott middag i hennes familj. Genom årtionden har hennes kommentar efter maten dröjt sig kvar: Vilken snäll mamma du har. Orden värker.
Liselott saknade skyddsnät. Fick ett barn med en överklassgrabb vars föräldrar hade ett gigantiskt hus i Drottningholm. Hon var där en gång, gräsmattan som en golfbana. Mick var radikal och pluggade till arkitekt, den irrande, lite långsamma Liselott passade inte in i de kretsarna.
De tappade kontakten. Liselotts barn dog, fick hon höra. En gång stötte hon på henne. Hennes röst hade blivit släpigare men ett visst ljus sken i hennes ögon.
Sedan förstod hon att Liselott dött. Ingen berättade hur.
Ingen talar om Liselott.
Anita
Anita, söt med lockigt blont hår. Hon kunde le, Anita, men hon sa inte mycket. Ibland visade hon upp olika presenter, mest sjalar, som hon fått av sin pappa när han kom hem från sina resor. Hon höll hårt i sjalen, det var en fin present från hennes pappa.
Hon berättade för sin mamma om sjalen. Hennes mamma skrattade och sa att det var väl fint. Och vad roligt för Anita och hennes mamma att pappan var hemma. Lite tillkämpat lät det. Långt senare förstod hon att det var andra resor, permissioner, och pappan var bara hemma någon dag.
Nora
Nora och hennes mamma. Hon visste redan i barndomen att något var liksom ostämt. En mamma som bara ibland lyste upp, lite skevt. Berättade att hon skulle ut och dansa. Fast hon var ung såg hon mammans osäkra ögon, förstod inte riktigt. Nu är hon sne igen, sa Nora, och öppnade dörren till det tomma kylskåpet. Sakligt och ensamt. Ja faktiskt ensamt, så hade hon tänkt utan att riktigt förstå Nora, bara se.
Gatan var full av familjer
Gatan är full av familjer även nu när han självklart säger we are family. Hon hade aldrig tänkt så, men det är klart det var så. Familj, hon smakade på det, vred det runt i medvetandet, lät det bli en filmremsa av olika sammanhang. Ibland var hon med, ibland inte. Familj, är det det som är hemma, det där självklara som ingen ifrågasätter.
Hon visste inte, men för första gången fanns en självklarhet på ett förbryllande lugnt, stilla vis, det var utan åthävor, utan konster, utan förställning. Att tillhöra något eller någon, det kräver mod. Det kräver att sätta sig över “överge mig inte”.
Tänkte på kända och okända, verkliga och fiktiva familjer, visste att så många är rädda för att förlora familjen. Ett minne kom upp, någon som säger mest stolt är jag över min familj.
Hon tittar, ser självklarheter. Ser beställsamhet. Eller. Inbillning. Det kanske är lycka.
Tänker på alla berättelser där lögnen är familjens själva livlina, tystnaden är den sammanhållande länken. Att bryta den är att lämna, överlämna sig till något utanför de givna mönstren.
Så konstigt, hennes barndoms familjer ligger på ytan i medvetandet. Rör sig mellan decennierna. Barnen som de gått bra för skymtar förbi, i samma ålder. De vuxna, vi, dyker upp i olika sammanhang.
Men många är försvunna ur historien. Även de som någon en gång var så stolt över.
