Uppbygglig bingewatching
Helt ärligt, jag har alltid lite grann sett ner på bingewatching. Det vill säga, att bädda ner sig och streama hela säsonger av teveserier i stället för att göra något vettigt. Varför inte hellre läsa en bok, lära sig ett språk eller städa köksskåpen?
Det var innan jag blev sjuk. Nu är jag återställd, men under den där månaden när jag tvingades vila lärde jag mig något: Bingewatching kan vara alldeles, alldeles underbart.
Nedbäddad i soffan med filtar och te, svepte jag elva säsonger av ”Barnmorskan i East End” som alla älskade för tio-femton år sedan men som jag aldrig såg då. Teveserier intresserade mig inte. Nu är jag glad att jag hade kvar denna pärla.
Egentligen handlar inte serien om en enskild barnmorska, utan om ett kollektiv. Några av dem är nunnor, andra är sjuksköterskor. Alla har barnmorskeutbildning. De bor under samma tak i ett kloster i Londons fattiga East End under 50- och 60-talet. Mot skildringen av deras liv och arbete kan man invända mycket. Det går att avfärda hela serien som idylliserad och sentimental. Men när jag själv var trött och dålig uppskattade jag exakt det.
En mer sofistikerad person kanske skulle fnysa åt tjatet om kärlek, som går som en röd tråd genom alla säsonger. Själv blev jag tröstad av det och fick styrka. Det ligger ju något i det – kärlekens kraft är bärande i våra liv.
Man kan tycka att seriens eländesskildringar inte är tillräckligt realistiska. Livet i East End var skitigare och grymmare än så här. Men socialt engagemang saknas inte i denna intelligenta melodram. Här finns hamnarbetare som går under av oanständiga arbetsvillkor, desperata unga kvinnor som dör efter illegala aborter, familjer utan försörjning, tonåringar som tvingas adoptera bort sina nyfödda, alkoholism, arbetslöshet, prostitution, våldsamma män. Men det finns också starka band mellan människor, glädje, lojalitet och omsorg.
Serien igenom cyklar nunnor och sköterskor omkring i stadsdelen Poplar för att lägga om sår och förlösa. Man kan tryggt lita på åtminstone en förlossning per avsnitt – ibland är de okomplicerade, ibland kastastrofala. Till det bästa med ”Barnmorskan i East End” hör födandets realism. Mammor skriker av smärta, bebisar föds i kaskader av slem och blod, navelsträngar klipps, sår sys ihop. Det är okej. Det är så vi kommer till världen.
Vad som helhetligt skildras, om än indränkt i sirapsmusik, är en dynamik mellan civilsamhälle och välfärdspolitik. Det ena fungerar inte utan det andra. En sjuttonårig ensam mamma, utfattig och förskjuten av sina föräldrar, kommer på fötter och kan skaffa sig en utkomst eftersom hon får hyran betald av samhället tills hennes barn fyllt fem. En ung familj är själaglad att få en lägenhet i ett nybyggt höghuskomplex – plötsligt har de varmvatten i kranen inomhus och eget wc. De behöver inte längre koka upp vatten på spisen när barnen ska bada eller köa till husets enda genomäckliga gemensamma toalett.
Klostersystrarnas omsorg ersätter inte statliga insatser. Det finns ett samspel mellan frivilligkrafter och folkvalda. På 60- och 70-talet visste ingen att thatcherismen skulle komma att slå sönder allt detta.
”Det finns inget samhälle, bara individer och familjer”, sa Margaret Thatcher. Näringslivet och den välmående medelklassen applåderade. Andra gick under. Jag var mycket i London på den tiden, och minns hur stadens gator plötsligt översvämmades av tiggande hemlösa.
I Sverige har vi sett en liknande utveckling. Man vänjer sig, förstås. Folk blir inriktade på att rädda sig själva snarare än att hjälpa andra. Men det känns inte rätt att utvecklingen vänder tillbaka mot tiden före välfärdsstaten, samtidigt som miljarder i skattemedel rinner iväg som ”vinst” åt privata entreprenörer inom vård och omsorg. Sentimentalitet eller inte – ”Barnmorskan i East End” väcker tankar. Serien eldar under min vrede.
En annan höjdpunkt är skildringen av klostersystrarna. Det finns en schablonbild i populärkulturen av nunnor som förtryckta och förtryckande, kyliga och bigotta. Den del av barnmorsekollektivet i East End som vigt sitt liv åt Gud, är i stället handfasta, varmhjärtade och kompetenta kvinnor som inte dömer någon.
Så länge alla deltar i bordsbön inför de gemensamma måltiderna och drar försorg om samhällets minsta, har klostersystrarna inga problem med att leva under samma tak som unga mondäna smink- och klädintresserade sjuksköterskor. Till allt annat är serien en kavalkad av 50- och 60-talsmode. Nunnedok och hövolmsfrisyrer om vartannat – det hela är en njutning för ögat, och en lektion i tolerans och respekt för andras livsval.
Och den som ligger sjuk i sin binge kan behöva snyfthistorier med lyckliga slut, eller djupt olyckliga slut som människor trots allt överlever.
Så, ”Barnmorskan i East End” är uppbygglig. Religiöst liv skildras som något rimligt och normalt. Smärta och svårigheter, precis som kärlek och glädje, beskrivs som en ofrånkomlig del av tillvaron. Om någon likt mig behöver substantiell förströelse, kan denna serie varmt rekommenderas. Se den från början. Starta med säsong ett, avsnitt ett. Ha näsdukar tillhands, du kommer att gråta.
