Två dikter
Permafrosten
Permafrosten har nått mig
Jag har blivit till ömtålig torv
Marken omkring mig
är permanent frusen
Sommarens smältvatten
är förevigt hindrat
att tränga ner i jorden
Frisimmande anemon
Jag bodde länge
på havets botten
Jag var en frisimmande anemon
Det var tider då bottendjuren
var mina enda vänner
Havsborstmaskar och tagghudingar
stod för en lugnande sfär
Vår enda utsatthet var
vattnets rörelser och fiskarnas hunger
Vi kunde följa sprickor
in till jordens inre
Allt för att undvika
de som inte förstod
vilka vi egentligen var
