Guldkalven 2.0
När Mose befann sig uppe på Sinai berg för att få lagen från Gud drabbades folket nedanför berget av otålighet eftersom han dröjde så länge däruppe. De bad Mose bror, Aron, att tillverka en gud åt dem. Sagt och gjort – han samlade in allt guld i lägret och lät gjuta en guldkalv som folket kunde dyrka. Med andra ord en fruktbarhetsgud efter kananeiskt mönster. När Mose väl kom ner ifrån Berget med lagtavlorna av sten och såg excesserna kring avguden slog han i vredesmod sönder de omsorgsfullt ristade lagtavlorna. Sedan bad han ändå Gud att skona folket trots deras svåra synd. Sedan fick han börja om från början med stenristandet.
Denna berättelse finns i mitten av Exodus, eller andra Mosebok i det vi kallar gamla testamentet. En slags urberättelse för vad avgudadyrkan innebär. Alla de fruktbarhetskulter som funnits världen över har alltid inneburit ett försök att påverka sin gudom till att ge rika skördar och avkomma bland både människor och djur. Många av dessa kulter har innehållet okontrollerade utbrott av rent orgiastiskt slag. Allt i motsättning till den Gud som slöt förbund med Abraham, Noa och Mose. En Gud som ger både växt och skörd om vi börjar i att älska och vörda honom i vetskapen att vi är helt beroende av honom i livets alla skiften. En kärlek som grundar sig i övertygelsen att han älskar oss och vill vårt bästa som mänsklighet. Och att hans vilja med oss är att vi ska vilja det bästa för varandra och med varandra.
Häromdagen kom något till min kännedom som kanske inte är någon nyhet för alla läsare, men för mig innebar det en smärre chock. På Wall street i New York står det sedan tydligen ganska länge en gigantisk, flera ton tung bronsstaty som föreställer en tjur. Mycket av den har enligt uppgift ärgat genom åren med undantag av en liten detalj. Tjurens testiklar är släta och fina som om de vore gjutna igår. Detta beror på att många börsmäklare sedan länge har gått och smekt dessa kulor i förhoppningen att deras aktieaffärer ska ge goda resultat – läs gigantiska vinster.
Ryggmärgsreflexen för oss som kallas upplysningens barn är väl tanken att detta ingenting annat är än absurd vidskepelse. Men… är det ändå inte en uppdaterad guldkalv, precis som rubriken på denna text antyder? Jag har aldrig varit på Wall street och sett detta med egna ögon, men jag kan inte låta bli att undra ett och annat. Är det ett accepterat beteende bland börsmäklarna så att de går och stryker på dessa bronsballar helt öppet utan att skämmas? Sedan riksbanken började dela ut ett pris till Alfred Nobels minne har ju ekonomin gjort anspråk på att vara en vetenskap. Jag har ofta ifrågasatt detta. Inte minst eftersom det fina TV-programmet ”Snillen spekulerar” nästan varje år visar samma sak: Ekonomipristagarna lever i en egen bubbla, totalt losskopplade från den verklighet de flesta av oss faktiskt delar. Talar om valfrihet i ekonomiska sammanhang som om det vore varje människas egendom till exempel. Undantag finns – men det jag nu skrivit är en dominerande spaning. Och är inte mycket av de ekonomiska teorierna ett envetet dansande kring en imaginär guldkalv med förhoppningar om ökad avans och stora vinster?
För att tänka vidare finner jag att politiker av alla färger inte tycks våga fatta några avgörande beslut utan att lägga örat mot börshusets väggar. Dans kring guldkalven det också. Politiker kan vi rösta bort eller in så länge vi har demokrati, men de ljusskygga individer som håller oss dansande kring guldkalven i hopp om tips-, lotto- och andra spelvinster går inte att rösta bort. De dansar för att få ännu mer. För det är ju det som gör materiell rikedom så farlig och bedräglig – att mer vill ha mer!
Lägg märke till att Jesus inte dömer rikedom i sig som någon synd. Men att det är svårare för en rik att komma in i himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga pekar på rikedomens farlighet i form av uppenbara frestelser att alltmer tänka på sig själv och sina stora egendomar. Det finns rika människor som inte dansar kring någon guldkalv, utan använder sina tillgångar ansvarsfullt till mänsklighetens fromma. Jag vill berätta en alldeles sann historia från Sveriges västkust som ägde rum på 1990-talet. En liten ö längst ut i havsbandet fick besök av ett par skinnskallar som lockade med alla öns tonåringar i en nazistisk grupp. Missionsförsamlingens ordförande på ön fick reda på detta och blev topp tunnor rasande. Han samlade ihop alla öns ungdomar och sa åt dem att under sportlovet följa med honom på en bussresa till Auschwitz – och ingen av dem fick tacka nej. Hela resan för samtliga bekostade han själv eftersom han var en rik skeppsredare. Efter den turen var de båda skinnskallarna inte längre välkomna till ön. Jag fick reda på allt detta efter att det hade ägt rum. Tänkte att jag gärna hade försökt något liknande själv om jag fått reda på läget – men mitt första problem hade ju varit var jag skulle hitta pengar till en sådan expedition. Jag berättar gärna denna historia som ett lysande exempel på att inte alla rika människor faller för frestelsen att dansa vidare kring guldkalven.
Men jag kan inte sluta undra vad som rör sig i huvud och hjärta på dem som går och stryker på ett par tjurballar av brons i vår egen tid….
