Den kristna tron är de utsattas tro på upprättelse
Före den stora avförtrollningen som sekulariseringen innebär, var livet så mycket mera skimrande. Bostäderna, konsten, de mänskliga gemenskaperna – allt var vackrare. Sägs det. Det rentav tjatas om det, i den våg av nykonservatism som sveper genom samhället i allmänhet och religionen i synnerhet.
En pusselbit i den nostalgiska bilden är teknologiseringens påstådda ondska. Ursäkta, men kan ni sluta?
I takt med avförtrollningen, som ska ha lett till ett själlöst ingenjörsvälde, har vi i de nordiska länderna gått från ett samhälle där städernas pigor stretade med att kånka vatten mellan stadsbrunnar och högreståndsvåningar, till ett där alla har varmt och kallt rinnande vatten inomhus. Dessa pigor bodde ofta nog i slum, inhysta i trängsel tillsammans med andra medellösa. Loppor, råttor och löss, stank och sjukdomar – på vilket sätt var det bättre än samtiden?
Exemplen är otaliga på att livet förr inte var förtrollat för alla. Vurmandet för det förflutna är inte bara historielöst – det är ogrundat i kristendomen, vad det självt än hävdar.
Kristendom handlar inte om att avnjuta berörande gudstjänster och glimrande kyrkokonst i varm gemenskap med sina kompisar. Jesus pekar ut en kärvare väg än så. Det är en väg där han stannar upp hos kvinnan vid brunnen, hon som inte tillhör det fina folket, de rättfärdiga och mäktiga. Det är henne och andra som hon som han samtalar med och umgås med. Makten, däremot, utmanar han till priset av sitt liv.
Den utmaningen ingår i Guds plan. Jesus säger inte ja till den för att han glatt vill dö, utan för att han måste. Han lämnar oss här på jorden med en sträng uppmaning:
” ’Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ ”
Utan livshållningen som formuleras i Matteusevangeliets tjugofemte kapitel, utan konkret omsorg om medmänniskor, blir tron tom. Det är en livshållning som kristna gemenskaper förr ofta odlade förnämligt – så länge medmänniskan inte var queer, ogift mamma eller oäkting. I dag har vi kommit längre.
Förstås kan ingen rädda hela världen. Att göra så gott man kan är nog. Ibland räcker de att bara se den andra. Och – den kristna tron är de utsattas tro på upprättelse. Där går vägen som lyser genom mörkret i alla tider.
Självklart finns mörker nu som förr, ett mörker med tidsspecifika förtecken i vår samtid. Och i det mörkret har den som inte själv är utsatt ingenting att skryta med. Tack vare sitt privilegium kan hon vara ett stöd för andra, det är bra, men vägens ljus, I Jesus efterföljd, bärs av Jesus minsta bröder.
De ska inte användas som projektionsduk för den egna förträffliga fromheten eller betraktas som stackare att undervisa och mästra. I stället är de vägvisare. De visar på svagheterna i maktens strukturer, nu som alltid, antingen makten verkar inom ett religiöst eller ett världsligt system.
Någon cred i dessa strukturer får man inte genom att följa Jesus. Och Jesus skulle knappast ha tagit selfies tillsammans med coola kända personer och lagt ut på Insta. Det kan vara svårt att smälta, för den som hänförs över att kristendomen efter ett sekel av marginalisering plötsligt omfamnas av medier och celebriteter i Sverige. Men Jesus finns där dit rampljuset inte når. Alltid. Han finns där människolivet inte är förtrollat. Han finns där tillvaron gör ont.
