”Physicalism is a dead man walking” (Bernardo Kastrup)
Det pågår en renässans för idealistisk filosofi och näraliggande inriktningar som panpsykism och dualistisk monism (dual-aspect monism). Bland de mest inflytelserika tänkarna inom fältet märks den kognitive psykologen Donald D. Hoffman, religionsvetaren Jeffrey J. Kripal, fysikern Harald Atmanspacher, kognitionsvetaren Christof Koch, psykiatrikern och neuroforskaren Iain McGilchrist samt filosoferna Philip Goff och James Tartaglia. Samtliga tar avstånd från en materialistisk världsåskådning (idag ofta benämnd fysikalism) och anser att medvetandet är det fundamentala och även kan omfatta icke-biologisk materia. Det har resulterat i en kamp om hur verkligheten ska förstås, fysisk eller metafysisk, t ex manifesterat i ett temanummer av New Scientist med titeln ”How to think about reality” (2025).
Viktiga förarbeten till denna postmaterialistiska idéströmning, bortsett från klassiker av Platon, Spinoza och Schopenhauer, är filosofen Thomas Nagels ”What Is It Like to Be a Bat?” (1974), neuroforskaren Karl J. Fristons ”Cognitive Dynamics: From Attractors to Active Inference” (2014), biologen Simon Conway Morris The Runes of Evolution: How the Universe Became Self-Aware (2015), fysikern John Wheelers ”Information, Physics, Quantum: The Search for Links” (1989) och biologen Rupert Sheldrakes A New Science of Life: The Hypothesis of Morphic Resonance (1981).
Den främste företrädaren för den idealistiska filosofins återkomst är dock den nederländske filosofen och dataingenjören Bernardo Kastrup. I elva böcker har han riktat en skoningslös kritik mot materialismens tänkande och hans motgift är just den idealistiska filosofin, där han företräder inriktningen analytical idealism, sammanfattad i Analytical Idealism in a Nutshell (2024). Förutom böckerna har han publicerat ett stort antal vetenskapliga artiklar, är en flitig deltagare i debatter och på sociala medier, bedriver tankesmedjan Essentia Foundation (med fokus på idealistisk filosofi) och leder dataföretaget Euclyd B.V., vilket nyligen lanserade AI-hårdvaran Craftwerk. Kastrup började sin karriär som dataingenjör och har bl a arbetat på CERN, men kom att intressera sig mer och mer för filosofi och doktorerade i ämnet 2019. Han är född i Brasilien 1974, flyttade till Schweiz på 1990-talet och är sedan tre decennier bosatt i Nederländerna.
Bernardo Kastrups framhävande av ordet analytisk i analytical idealism är ingen slump. Med ett glasklart och tillgängligt språk presenterar han argumenten för sin filosofi och redogör sakligt för det han anser är materialismens brister. Den analytiska filosofin sysslar med erfarna kvaliteter (vad naturen är), medan materialismen studerar kvantiteter (vad naturen gör). Han ser sig som realist, det finns en värld oberoende av vår observation, naturalist, världens fenomen utvecklas spontant i enlighet med naturens ordning, rationalist, människan kan identifiera och bygga modeller av naturens beteenden, reduktionist, komplexa fenomen kan reduceras till enklare. Han summerar grunderna i sitt tänkande med orden: ”the world is made of transpersonal experiential states that cannot be exhaustively characterized in terms of quantities alone”.
Kastrup lägger stor vikt vid hur vi uppfattar världen och hur vår perception fungerar. Han avvisar fysikalismens visshet att vår perception är ”a transparent window into the world”. Den fungerar snarare likt en instrumentpanel i ett flygplans cockpit, ett slags screen of perception, som gör verkligheten hanterbar och möjlig att navigera i. Med hänvisning till forskning inom termodynamik, evolutionsbiologi och neurovetenskap hävdar Kastrup övertygande att om människan skulle uppfatta världen som den verkligen är skulle vi ”dissolve into an entropic soup”. Forskarlag vid University of California, lett av Donald D. Hoffman, och vid The Institute of Neurology of the Wellcome Trust Center for Neuroimaging i London bekräftar Kastrups ståndpunkt och det senare har fastslagit att alla organismer, inberäknat människan, måste skapa kodade representationer av sin omgivning för att överleva. Det vi ser är alltså med Kastrups formulering ”an evolutionary best guess constructed by our biology. It paints a nice picture, but a picture isn’t the reality”.
Här kan man tillägga att vi även på andra sätt vet att människans förmåga att varsebli omgivningen är begränsad. Vi ser bara en liten del av färgspektrat (människan har tre fotoreceptorer för färg, medan cyanobakterierna har 27), vaxmalen kan höra ljud med frekvensen 300 000 Hz, femton gånger högre än människan och luktsinnet hos hundar är många tusen gånger känsligare än vårt. Det är uppenbart att perceptionen i grunden är relativ och avhängigt samspelet med naturen. Det måste vara en exempellös antropocentrisk arrogans att få för sig att människans sätt att uppfatta verkligheten är det korrekta och mest högstående, en spridd uppfattning inom fysikalismen. Kastrup påpekar emellertid att människans förmåga till metakognition (att vi kan tänka på hur vi tänker) gör oss unika i jämförelse med de flesta andra livsformer.
Så långt inga större problem att följa Bernardo Kastrups tankar kring den analytiska idealismen. Men hur går han tillväga för att förklara hur hela vår värld är mental, ett enda medvetande? Kritiken av fysikalismens kvantitativa förenklingar till förmån för erfarna kvaliteter av t ex lingonrisets vaxtäckta blad en regnig höstdag är inkörsporten, men det sker likaledes med idéer hämtade från Dissociative Identity Disorder (DID), där personer med den diagnosen utvecklar alternativa personligheter, av Kastrup benämnda alters. Enligt honom är vi alla i överförd mening ”dissociative processes – ’alters’ – in the mind of nature”. Kastrup förstärker detta spekulativa resonemang med en konstruktiv kritik av IIT (Integrated Information Theory), särskilt i dess neurovetenskapliga tillämpning. Exklusionsprincipen föreskriver att endast den mest integrerade neurala enheten – t ex i den mänskliga hjärnan – är medveten, likt Kastrups avgränsade alter i ett universellt medvetande. Detta överensstämmer på ett intressant sätt med hans egen tolkning av dissociation och kompletteras dessutom med relevanta perspektiv från kvantfältteorin (QFT). Den sistnämnda avvisar den klassiska fysikens tes att det skulle finnas identifierbara partiklar och gör gällande att dessa i själva verket är vibrationer på ett kvantfält (likt krusningar på ytan av ett vattendrag) genererade av mätprocessen vid ett experiment. Det finns forskare som tror att världen kan bestå av ett enda stort kvantfält, något Kastrup anser möjligt och som i så fall skulle harmoniera med idén om the mind of nature.
Tanken att det finns ett kollektivt medvetande i naturen är säkerligen svårsmält för många. Men det existerar kvalificerad forskning som har lagt fram precis den sortens resultat. Simon Conway Morris upptäckt att en likartad utveckling av egenskaper hos olika organismer skedde oberoende och på distans från varandra (identifierat som convergence) under den kambriska explosionen – presenterat i The Runes of Evolution – är ett sådant. J. Scott Turners konstaterande i Purpose and Desire (2017) att det mekanistiska sättet att förstå evolutionen har nått vägs ände är ett annat och ekosystemforskningens klargörande att växter ända ner på mikronivå interagerar med varandra är ett tredje.
En av vår samtids mest innovativa biologer, Michael Levin – i Bernardo Kastrups ögon ”perhaps the most important person alive” – har för sin del tydliggjort att intelligens, kognition och medvetande inte är förbehållet det centrala nervsystemet (CNS) inklusive hjärnan. Även organ, vävnader och celler har dessa förmågor och kan lösa problem de tränas att utföra genom elektriska impulser. Det sker genom att celler arbetar tillsammans i bioelektriska nätverk och Levin har myntat uttrycket diverse intelligence för detta och andra sätt som breddar förståelsen för var intelligens äger rum och hur den går tillväga (se t ex ”Collective Intelligence: A Unifying Concept For Integrating Biology Across Scales and Substrates” (Communications Biology 2024 7:378, skriven tillsammans med Patrick McMillen). Denna metod skiljer sig radikalt från den mekanistiska orsak-verkan-modell som kännetecknar annan biologisk forskning, t ex inom molekylärbiologi. Michael Levins empiriska forskning, som genom cellkommunikation och regeneration redan idag har visat potential att ge effektivare behandling av cancer hos grodor i experimentella studier, ger därför stöd till den analytiska idealismens förespråkande att medvetandet är fundamentalt och inte är begränsat till hjärnan.
Det faktum att Kastrups filosofi frekvent vilar på empirisk grund och hämtar inspiration från flera vetenskapliga discipliner – bl a biologi, neurovetenskap och kvantfysik – utgör en styrka som ger hans argumentation tyngd och gör det svårare att kritisera de mer kontroversiella delarna av hans tänkande.
När Bernardo Kastrups bok The Daimon and the Soul of the West (2025) nyligen publicerades är den analytiska idealismen alltjämt viktig men mindre framträdande. Det är en personligt hållen bok med existentiell grundton och utgångspunkten är att den västerländska människan påstås ha tappat kontakten med sitt mer vitala ursprung. Kastrup bjuder därför in läsaren till en resa som kan leda ut ur detta inautentiska tillstånd.
Metoden heter konfrontation. Inga undanflykter tillåts och nyckelbegreppet är nature: ”What nature is trying to do through you and me is about nature, not you or me.” Det är alltså inte i första hand frågan om naturen i största allmänhet, utan det handlar återigen om den analytiska idealismens mind of nature, en alltomfattande teleologisk (målstyrd) princip av samma typ som Schopenhauers begrepp vilja. Den enskilde får således stå tillbaka för någonting större.
För att pedagogiskt förklara hur denna genomgripande förändring ska gå till tar Kastrup hjälp av två instanser: sitt eget liv och Homeros Odysséen. När han som barn gång på gång drogs till ett berg med en dold öppning (läs: Cyklopens grotta) utanför sin hemstad Rio de Janeiro ges den mystiska kvaliteter och sägs vara ett arketypisk mål (telos) pekande på kommande prövningar i livet. Orfeusmytens anabasis (uppstigning) blir en parallell till hans återkomst till livet vid anställningen på CERN i Schweiz efter det sorgearbete som följde på faderns oväntade död. Beslutet att ägna sig åt filosofi vid 34 års ålder och gå ned i arbetstid på ett dataföretag i Nederländerna hävdas vara orsakat av att något i honom ville att han skulle byta bana. Detta något, som hittills relaterats till naturen, namnges nu som ”the Daimon”.
Bernardo Kastrups daimon är en sträng andlig vägledare som arbetar på uppdrag av naturen. Goethe, Platon, Nietzsche och Schopenhauer har alla skrivit om det daimoniska (ej att förväxla med det demoniska) och för Kastrup är ”the Daimon” närmast en förbannelse, men en nödvändig sådan. Den skänker inte ro eller lustfyllda upplevelser, utan prioriterar plikt och det vi är bäst lämpade för. Enligt Kastrup är detta ödesbestämt och kräver både uppoffrande och lidande: ”This is the fate of the Western mind: to pursue its natural teleological arch propelled by Daimonic suffering.” För Kastrup är ”the Western mind” en öppen kategori: ”Westerness is not a location, nor race or ethnicity, like the Jedi in Star Wars, it is a set of values and a way of life […] Nature doesn’t deal in binaries”.
Det daimoniska får likväl inte bli för dominerande. Tar den instansen över kan den bli destruktiv och leda till en fullskalig katastrof i händerna på en despot. När Kastrup trots otaliga läkarbesök inte lyckades få bukt med sina återkommande ångestattacker bad hans psykolog honom att nämna några saker han verkligen tyckte om att göra. Då han var oförmögen att hitta ett svar insåg han att det daimoniska (pliktfyllda) tagit alltför stor plats. När han blickade tillbaka på sitt liv förstod han till slut med lättnad att det roligaste var att vandra i bergen och att meka med datorer. Men mörkare tider skulle komma.
Bernardo Kastrup har sedan många år lidit av en ytterst plågsam form av tinnitus. När ett larm i bostaden skulle bytas valde han ändå att själv montera ned det trots vetskapen att larmet då skulle utlösas. Detta förvärrade hans tinnitus ytterligare med följden att han varken kunde sova eller fungera i vardagen. Dödshjälp för svår tinnitus är laglig i Nederländerna och under en sömnlös natt påbörjade Kastrup ett avskedsbrev till sin fru i syfte att ta sitt liv. Planerna sattes aldrig i verket och istället inträffade två omvälvande händelser.
Kort efter larmincidenten uppvaktades han i sitt hem av vännen och mentorn Fred Matser. som hade kännedom om Kastrups svåra tinnitus och hur den var på väg att ödelägga hans liv. Matser föreslog att de skulle starta en stiftelse ”centered on philosophy” med den synnerligen ambitiösa avsikten att förändra världen till det bättre. Trots att Kastrup var tvungen att avsluta sin betydligt mer lönsamma karriär på det nederländska företaget ASML tackade han ja till det som kom att bli tankesmedjan Essentia Foundation, fortfarande Kastrups huvudsakliga arbetsgivare. I samma veva lyckades han få kännedom om det antidepressiva preparatet amitriptylin, framtaget i slutet av 1950-talet. Det kan även hjälpa mot kronisk smärta liksom mot tinnitus och efter en tid reducerades Kastrups tinnitus så pass att sömnproblemen upphörde.
Inte oväntat hävdar Kastrup att dessa livsavgörande händelser hade daimoniska orsaker. ”It was the Daimon”, som det triumferande heter. Allt sedan dess har Kastrup ett mer sansat förhållande till denna daimoniska instans. Mer av harmoni och samarbete än dominans och konfrontation. Tack vare det har även hans skrivande blivit mer avslappnat (för Kastrup är skrivandet en smärtfylld plikt) och boken Analytical Idealism in a Nutshell från 2024 ser han som sitt minst smärtfyllda arbete.
Via en diskussion om determinism och fri vilja närmar sig Kastrup ett svar på hur vi kan ändra kurs mot det ursprung vi hävdas ha förlorat. I och med att naturen för Kastrup är målstyrd är determinismen ofrånkomlig, exemplifierat med ett citat ur hans favoritfilosof Schopenhauers On the Freedom of the Will (original på tyska 1839): ”We don’t choose our preferences, tastes, or dispositions; we’re born with them.” Kastrup menar att det ändå finns utrymme för den fria viljan: ”This doesn’t contradict any coherent notion of free will, since it still allows for our choices to be determined by us; we are free to choose as we want, just not choose what we want.”
Kastrup ser likheter mellan denna idealism av västerländskt snitt och s k österländsk filosofi. Båda ser den yttre verkligheten som en illusion (the screen of perception / The Veil of Maya), men där den österländska ignorerar den genom introspektion och avskiljande har den ändå ett värde för den västerländska. Eller som Kastrup poängterar: ”illusions still point to something real”. Och preciserar: ”the Western mind isn’t naturally predisposed to deep introspection. Instead, we are empirically oriented”.
Detta empiriska karaktärsdrag hos det västerländska medvetandet har enligt Kastrup stora brister och är en huvudorsak till vårt förlorade ursprung. Vi har en förenklad syn på världen och värdesätter fel saker genom att prioritera status och materiellt välstånd istället för den levande världen omkring oss.
”To pay attention to life” är därför en återkommande uppmaning i The Daimon and the Soul of the West. Kastrup ger oss två vägval på bokens slutsidor:
either to double-down and try to usher in the Übermensch – as Nietzsche did and ultimately failed – or to surrender to the Daimon, lay our life in the arms of nature, and be of service to the impersonal in us. Life – the great teacher, the only guru a Western mind will ever need – teaches the way of sacrifice to those who are willing and pay attention.
Bernardo Kastrups förordande av det daimoniska är uppenbar och likaså hyllningen till naturen och livet. Kastrups uppmärksamhet sträcker sig dock även utanför filosofiska och existentiella områden. I boken kritiseras Vladimir Putin ett flertal gånger och på sin Facebooksida gör han då och då renodlat politiska inlägg, t ex detta om tillståndet i USA:
The pace with which the USA is descending into fascism is incredibly alarming to me. It seems to be faster than even mid-1930s Germany. Make no mistake, this is how it happens: one seemingly insignificant step at a time, so fascism becomes slowly normalized.
Möjligen tycker någon att Bernardo Kastrup överskattar sin egen förmåga och att han i The Daimon and the Soul of the West, där han propagerar för ett helt annat sätt att leva, har vissa megalomaniska drag. Minns också att den egna tankesmedjan Essentia Foundation startade med den högtflygande tanken att förändra världen. Men varför sitta hopsjunken i länstolen när man kan ta ut svängarna? I The Daimon and the Soul of the West blickar Kastrup till sist framåt och ser att hans framtida roll mycket väl kan vara ”the Old Wise Man”. Det uppfattar han som den yttersta förolämpningen, men eftersom den i så fall är utkorad av den daimoniska naturens telos kommer han givetvis att acceptera den.
Peter Berglund är även aktuell med boken Detta har jag sett! Essäer om konst och litteratur på resa.
