Moralismens tidevarv
Tongångarna när den svenska regeringen presenterade budgeten passar in i ett obehagligt mönster som blir alltmer skönjbart. Att de rika får mer och de mindre bemedlade blir ännu mer begränsade i sina möjligheter skulle ett barn kunna se. Detta är ett faktum och har ingenting med politiska uppfattningar eller ideologier att göra. Det som gör alltsammans så obehagligt är dels tonen gentemot de mindre bemedlade – det är deras eget fel att de inte tjänar mer och därför borde de anstränga sig mer. Vilket är lätt för en välbetald finansminister att säga – jag gissar att hon inte har en susning om, eller ens är intresserad av hur folk långt under hennes egna inkomstnivåer får kämpa bara för att få ihop till hyran. Jag kommer att tänka på Jesu liknelse om farisén och tullindrivaren så fort jag hör hennes röst. Det handlar inte om moral – inte det minsta. Utan om något mycket elakartat: moralism, och det har mycket sällan med moral i verklig mening att skaffa. Moralisten har ett stort, fett pekfinger som viftar mot alla andra och aldrig vill (eller kanske förmår?) att se sina egna svagheter och tillkortakommanden.
Parentetiskt är det andra obehaget det ständiga tjatet om tillväxt – tron att den ska lösa allting är enligt min uppfattning vår tids förhärskande vidskepelse som alla förväntas böja sig för – Men det tror jag mig redan ha skrivit om i dessa spalter.
Om den ekonomiska moralismen är rent faktiskt förtryckande i och med att den tvingar många människor att mer eller mindre offra hälsan för att få ihop till livets nödtorft finns det andra moralismer som är lättare att förbise. Jag tänker på den kulturella moralism som väldigt snabbt urartar i en moralisk självgodhet utan motstycke. Att rensa ut Tintin i Afrika från biblioteken och att börja censurera i Astrid Lindgrens texter är väl de tydligaste exemplen på svensk botten. Som hängiven tintinofil skulle jag kunna beskyllas för att skriva detta för att jag är kränkt – men så är icke fallet. Ganska tidigt slog det mig vid läsningen av både Tintin i Afrika och Blå lotus att de ger ett väldigt tydligt intryck av hur de allra flesta européer tänkte om både afrikaner och asiater vid tiden för böckernas tillkomst. Det rättfärdigar givetvis inte fördomarna, men om vi alla hade levt på 1930-talet är risken/möjligheten att vi alla omfattat dessa fördomar rent av överhängande. Det innebär en skrämmande historielöshet som kan visa sig helt förödande för framtiden. Om vi förnekar våra egna moraliska tillkortakommanden i historien är chanserna att upptäcka våra nuvarande, felaktiga föreställningar om verkligheten så gott som obefintliga. Den moralistiskt betingade självgodheten är därmed inte bara något som äcklar mig. Det gör mig också rädd.
När jag läste teologi för längesedan lärde vi oss bland annat att vissa berättelser i Bibeln är etiologiska. Det betyder att de finns där för att försöka förklara ett tillstånd eller förhållande i samtiden för den som skrev ner berättelsen. Paradexemplet är den märkliga incesthistorien i slutet av Första Mosebokens nittonde kapitel där Lots döttrar super sin far full och ligger med honom för att få barn. Barnen som föddes blev sedan stamfäder till moabiter och ammoniter – två folk som var ständiga fiender till det gamla Israel. Genom att låta dem uppkomma genom en incest kan de saklöst slås ihjäl. Visst är det omoraliskt så det förslår – men Bibeln är knappast ensam om den sortens vandringslegender. Det värsta är att mänskligheten har väldigt svårt att ta lärdom – Springfield, Ohio och de påstått uppätna sällskapsdjuren är väl den mest aktuella lögnen i det sammanhanget.
Jag hör också till dem som älskar Sagan om ringen. När jag första gången läste böckerna var jag tonåring och greps av de många bataljerna som unga killar ofta gör. När filmerna kom slog det mig att det som av utrymmesskäl strukits ur historien var mycket av det material jag som vuxen kommit att uppskatta alltmer. Kvar blev i hög grad bataljerna som fick det hela att stundtals urarta till rena actionrullen. Det som störde mig än mer var skildringen av orcherna. De är ju inte människor, men ändå ganska likartade. Just för att de är orcher kan de saklöst slås ihjäl utan en tanke på att det faktiskt är ett liv som tas. Oavsett hur ondskefullt och misslyckat det är ur ett rent moraliskt perspektiv. Här kommer moralismen åter in i bilden – de är onda och får skylla sig själva helt enkelt. Ur Tolkiens eget perspektiv är det inte så konstigt – mycket av det han skrev var präglat av hans erfarenheter i första världskrigets skyttegravar. Men behöver vi damma av dessa gamla upplevelser med en slags ryggmärgsreflex så fort det blir krig i Europa igen?
Personligen är jag mån om att söka leva och handla moraliskt högtstående så mycket jag förmår. En viktig del i det är att om och om igen reflektera över min egen svaghet och brist som grundar sig i det faktum att jag helt enkelt är en människa. Och det är vi alla på gott och ont. Skapade goda men skadade av synden. Det är därför varje högmässa inleds med att vi får bekänna våra synder, få förlåtelse och så försöka leva rätt igen. Allt det där handlar om att ständigt söka korrigera mig själv – hur andra gör eller inte gör det angår faktiskt inte mig så länge de inte träder över vissa gränser. Som till exempel att i olika meningar skada mig eller andra. Jag vill vara moralisk men inte moralistisk. Därför slutade jag en gång i tiden att följa TV-serien Sopranos. Problemet var att den var alldeles för bra – storyn, skådespeleriet, produktionen – allt var lysande och professionellt utfört. Men jag for illa av att titta eftersom det var skurkar och mördare som var seriens hjältar. Jag ville helt enkelt inte låta mig påverkas av det. Men observera min här ständigt återkommande poäng: Det är mitt moraliska val, och jag lämnar åt dig att fatta dina egna beslut.
