I Peter Gustavssons tredje diktsamling Solrosor i Donbass möter vi en poet där det uttalat politiska är något mindre framträdande än i de tidigare samlingarna De tio årstiderna (2019) och Det sista andetaget (2020). Här finns ett större antal mer allmänna tankedikter om livet och också hudlösa kärleksdikter. Det är sidor av poeten jag inte sett lika mycket av tidigare och det breddar bilden av Gustavsson som poet.
Men förstås tas viktiga politiska frågor upp. Precis som i Det sista andetaget är Covidkrisen närvarande i denna bok, men också och ännu mer det aktuella kriget i Ukraina. Dikterna har en mörkare klangbotten än tidigare, som här i dikten ”Permakris” (Permakris = serie av kriser utan någon slutpunkt i sikte):
”Trött på att höra / att krisens tecken / också är en möjlighet / trött på att välja glädje. // För världshistoriens vilddjur / kommer i vargtimman.”
Men Gustavsson är inte uppgiven, tvärtom. Mot en av detta vilddjurs inkarnationer ställer poeten i Ukrainakrigsdikten ”Solrosor” upp ett ett motstånd som måste utföras: ”Vår offensiv blir mot likgiltigheten / mot acceptansen av övermakten / mot dem som redan gett upp.”
Boken innehåller många goda dikter i de ständiga krisernas tecken – Covid, Ukrainakrig, global uppvärmning. Min favoritdikt i boken går dock lite utanför detta grundtema. Det handlar om en tankedikt som berör klassamhället, samlingens enda i ämnet:
”Världen är inte liten / den är segregerad. // Stigarna vi vandrar / genom livet / är snitslade. // Och det är inte en slump / att vi träffas här.”
En dikt som borde bli självklar att citera när ämnet klass kommer upp och förstås en dikt för framtida poesiantologimakare att titta på!
Peter Gustavsson: Solrosor i Donbass (Rotvälta förlag, 2023)
