Solbörn är en liten sadelhäftad prosalyriksamling av Kim Elfving med tio dikter. Det är den första i en ny serie häften i ett ovanligt format som liknar ett checkhäfte. Omfånget är annars som i t.ex. förlaget Trombones fina Svavelserie, ett tryckark, sexton sidor.
Språket i dikterna söker sig mot det arkaiska och ord som kvädet, svartröken, städet, glödbärerskan, fränder och tidevarven är vanligt förekommande. Här finns också en del ”nya” ord i gammal stil som titelns Solbörn som kan översättas till Solbarn. Texterna försöker inte sällan gestalta en svunnen värld av trygghet och gemenskap:
”…solbörn är allas barn, de lyfts upp, hålls nära, får de bästa bitarna, näsorna gnuggas mot näsor.”
”Låt oss sitta samman, flätandes varandras hår, spå i blomstren.”
Jag vet inte vem Kim Elving är. Jag vet heller inte om det är en kvinna eller man som skrivit, även om diktjaget i texten är en syster bland systrar och det därmed bör vara en kvinnlig författare.
Men skulle jag gissa skulle jag gissa att det är en yngre författare som skrivit texterna. Det finns i Solbörn, menar jag, ett släktskap med en ny generation musiker som gjort det fornnordiska temat till sitt. Jag tänker speciellt på den populäre Ludvig Swärd (f. 1993) som under artistnamnet Forndom släppt tre album fulla av ambient folkmusik med fornnordiska influenser.
I Forndoms låt ”Hemkomst” återfinns följande rader: ”Upp stiger solen ifrån nord, / Gyllenkam galer högt, / åter det växa ifrån jord, / utanför ättens port. / Bjuds på en dryck av fager mö, / värms av ett vackert bål, / kring mig jag höra fäder strö, / årets och fridens skål.”
En sorts typ av arkaiserande romantik finns också hos Elfving, som dock är en mycket mer ambitiös poet än Ludvig Swärd. Här finns få trötta schabloner och Elfving benämner det arkaiska på ett betydligt rikare och mer poetiskt sätt. Elfving skriver heller till skillnad från Swärd aldrig om några namngivna fornnordiska gudar och det blir hos Elfving en egen forntida naturnära värld som skrivs fram. Men det är samma presens particip, samma distans i diktvärldarna hos dem båda. I en scen i Kim Elfvings Solbörn som utgår från en sorts offerrit utförd av en kvinnlig officiant ”klappas brödet” som ”ges från hand till hand”. Det handlar om en sammanhållande ritual, möjligtvis en helig handling, ett sakrament, men vi får inte veta vem som klappar brödet.
”Hon som fött oss höjer kärlet med seniga händer, väntar, låter det falla, med ett klackande ger det vika, knäcks, i bitar kärlet brister. Den gyllene drycken sprids över altaret, frasande rinner längs sidorna, fallande slöjor ges åter, ner till jorden. Fyrandet kan börja! ljuder stämman. Jubel! Bägare, kåsor fylls av skummande gyllene dryck. Rådjuren, lammen snurrande över glödbäddar. Bröd klappas, hettas upp på stenar, ges från hand till hand.”
Det är på många sätt en fascinerande värld Elfving skriver fram med ett ymnighetshorn av nygrillat viltkött. Ett samhälle där ”solbarnen” får de bästa bitarna. Dessutom är detta samhälle något av ett matriarkat där t.ex. endast en yngling varje år vinner möjligheten att få tugga på diktjagets fläta. En fascinerande prosalyrisk diktsvit som öppnar sig för många tolkningar. Kanske handlar den trots allt i botten om vikten av att gemensamt manifestera det heliga i skapelsen.
Kim Elfving: Solbörn (Unicabox / Check No 1, 2023)
