Ibland kan det vara fruktbart att reducera karaktäristiken av böcker, dikter och författarskap till enstaka ord, vilka kan vara så betydelsebärande, att de i viss mån rättvisande förmår bära och upplysa om värdet. Tänk kärleken i Bibeln (Bergspredikan i NT), friheten, nåden och väntan hos Simone Weil, själsligheten och aforismen i Vilhelm Ekelunds livssträvan, ångesten och själshärjningen inom Fjodor Dostojevskijs karaktärer, naturrymden och utanförskapskänslan i Harry Martinsons livskamp, ögonblicket och kvinnokärleken i Sapfos fragment, kontinenten och historien i Pablo Nerudas poesi, Gudstvivlet och kyrkoruinen hos R. S. Thomas, Sisyfosbrottningen och alienationen i Albert Camus textvärld, överraskningen och metaforguldet i Tomas Tranströmers dikter.
Dessa exempel får ge mig legitimitet att utgå från ett annat ensamt ord, och även om det naturligtvis är en tveksam metod att så hårt reducera värdet av litteratur, vill jag mena att viss relevans finns för att göra på det sättet. Jag hävdar alltså att enstaka ord i tämligen stor utsträckning kan lyfta och bejaka den värld som författaren och texten vill öppna och åskådliggöra. Här således ytterligare ett exempel på ett ord, vilket förvisso skiljer sig från orden ovan. ”Bliven!” är hämtat ur en dikt med den så trösterika titeln Vän! I förödelsens stund, och uppmaningen kan, om man så vill, uppfattas som ett ständigt expanderande mänskligt universum. Väx, mogna och blir någonting utöver den du är idag för att din utveckling ska gagna andra människor. Men ordets innebörd och möjliga räckvidd är kanske inte vad man vanligtvis förknippar med upphovsmannens författarskap. För mänskoväxt och mognad är inte det mest framträdande i dikter av Erik Johan Stagnelius, men det är ju faktiskt skalden själv som använder ordet och som med det ordet uppmanar till just detta – mänskoblivande och själslig utveckling, allt som gör oss till människor. Dikten antas vara skriven omkring 1820, även om detta inte på något sätt är säkerställt. Tillkomsthistoriken och den eventuella bristen på representativitet för Stagnelius diktkonst blir också irrelevant för vad jag försöker uttrycka. Jag behöver därför heller inte orda så mycket om den så kusligt slentrianmässiga, det närmast maskinella betraktandet av Stagnelius som en asocial kuf, en outsidersjäl, en lortig lantis, som så många redan har gett spridning åt, frekvent och nedsättande, av en särskild anledning: ”Bliven!” är på kollisionskurs med den synen.
”Bliven!” går inte att knyta till något sekel eller någon tid, och inte heller kan det reduceras och inskränkas varken till Stagnelius biografiska öde eller hans dikts filosofiska spekulationer. Det uppmanar nämligen till något mycket större än kontentan av skaldens världsbild. ”Bliven!” bekräftar relevansen i tanken på att det inte finns någon frihet utom själens. För så måste det vara – att växa och mogna, att bli människa är i första hand en kamp för själslig frihet, och vad för slags smärta ett sådant arbete än medför, är avsikten till syvende och sist utveckling. Inom ordets räckvidd finns därför också klokskapen i Simone Weils famösa och livgivande ord om att ”all smärta som inte gör fri, är förlorad smärta”. ”Bliven!” är ett ord som bejakar och frigör tanken på att människan i första hand är ett samtal, och inte en åsiktsmaskin, inte en politisk markör av ”sanning”. Ingen människa är eller har ett ”facit” till något som inte kan ges facit. Därför är kontexten av ordets betydelse heller inte i tvingande behov av en Guds närvaro eller av en profets tröst.
”Bliven!” går således att se som en uppmaning utan låsning i tid och tro, för värdet och kraften får sägas tillhöra mänsklighetens och själens historia, inte något sekel och inte någon religion. Ordet ekar av insikter från Delfi (”Känn dig själv”) och av växtkraft från bejakandet av mysteriespelens esoteriska klokskap i Eleusis. Det leder oss till impulser i mänsklighetens historia (tänk katarism, buddism m fl), vilka kunnat läka världen, om impulserna fått större genomslag och därigenom kunnat slå hål på maktfullkomligheten i religioners hierarkiskt-patriarkala försök att verka och synas på den politiska arenan. För om Gud och profeter finns, bejakar och betyder något trösterikt, är det inte i politiken utan inom människan, och då inte bara när hon är som mest mänsklig, utan också när människan är i störst behov av hjälp, stöd och kraft inför det oförståeliga och tröstlösa i ondskan.
”Bliven!” sätter människan först, livet före systemet, själsmognaden framför ideologin, självförståelsen och kärleken före dogmatisk övertygelse, förutsättningslös inkludering framför sådan korrekthetsiver, som i sin förlängning kan fungera i motsatt riktning, det vill säga exkluderande.
”Bliven!” är ett ord som i sig självt förmår bära riktigheten i Harry Martinsons tanke om att personlig visdom kanske inte är tillräcklig, eftersom visdomen ”är någonting utanför oss, något som vi når och dricker intill /…/ den visa gränsen.” * Vi uppmanas inte var för sig utan tillsammans att växa och bli till i ett slags världssjäl, som underordnar sig såväl förnuft som besinning, och som i sitt optimala tillstånd kan framträda likt ett ljus inom alla människor. Att tala om en världssjäl må låta en smula otidsenligt, kanske rentav hinduiskt, och så kan säkert många människor uppfatta det. Men om man vill undvika dess anakronistiska kontext, kan man lika gärna benämna det som världssamvetet eller världssamfundet. Detta världssamfund har nog aldrig tidigare varit i behov av en så stark själ och ett så alltomfattande samvete. Tänk hotade statsbildningar som Ukraina och Israel, tänk bristen på statsbildningar (palestinier, kurder m fl), och så blir innebörden mer relevant. Tänk tvångsarbete, tvångsäktenskap, tvångsstympning, tvångsslöja, tvångsprostitution, tvångsslöjor, tvångsfördrivningar. Ser vi inte värdet av tanken på en världssjäl, ett världssamvete och ett världssamfund, förstår vi inte heller varför motståndet mot ondska och kaos, terror, orättvisor och krig är så tvingande nödvändigt idag.
”Bliven!” – se där en uppmaning till innerlig solidaritet utan gräns och utan exkludering av människor som inte faller inom ramarna för åsiktsvärldarna. ”Bliven!” är ett ord som rätt tolkat och bejakande använt helt enkelt är en signal om att människor bör och måste värna sin mänsklighet, oavsett politisk färg och ideologisk utgångspunkt. Inom räckhåll för uppmaningen finns därför sökandet efter det språk som inte primärt handlar om gränsdragning eller positionering. ”Bliven!” är allt annat än kulturkrig och vantolkningar av politiska motståndare, fula tricks och demoniseringar av sådant som kunnat tillföra utveckling sans och förnuft om samtalet bättre präglats av en vilja att försöka förstå meningsmotståndaren – ”den andre” finns kanske inom oss själva också?
Så ”Bliven!” behöver inte reduceras varken till en stagneliansk kontext eller en politisk-religiös dito, för ordet uppmanar oss till något mycket större än gnosticism, politik och religion. Ordet bryter in i mörkret och tjänar som en bekräftelse på Leonard Cohens insikt: ”There is a crack in everything / That´s how the light gets in”.
Det finns ett ljus, också i det mest bottenlösa elände. Ja, det är påfallande ofta just i sprickorna, i såren och i tillkortakommandena som uppmaningen gör oss varse på att det finns ett hopp som aldrig överger oss. Det handlar om våra gemensamma sår och tillkortakommanden. Sprickor finns inom oss alla. Smärtan är universell. Vi kommer varandra närmare om vi inser detta. Insikten bär det mänskligas frihetliga och gränslösa signum. Vi själva kan bli den etik som bejakar och bygger oss.
Bli och väx som människa, mogna och utveckla dig, och din mänskoväxt kommer att tjäna som ett ljus inom andra människor.
För mänskligheten flyttar fram sina positioner i mänsklighet, ljuset i sprickorna lockar fram mer ljus som i sin tur växer av annat ljus, bortom den ursprungliga källan. ”Bliven!” kan avlyssnas också i de mest avgrundsdjupa hemskheter, och finns det alls något värdigt och mänskligt med mer priviligierade människor, isolerar de sig inte från sina olycksbröder och olyckssystrar. Ingen människa är ju som bekant en ö, hel och fullständig i sig själv. Simone Weil skrev initierat och inlevelsefullt om det gemensammas bästa, och det är i en sådan kontext som ”Bliven!” blir som mest verkningsfullt och berikande.
I vår tids buller och hets, krig och brutalitet kan ordet således tjäna som en uppmaning om besinning, en vilja till försoning och samtal samt en strävan efter att se lösningar bortom det så inskränkande och kontraproduktiva i att tro att våld alls kan lösa några problem. Den som inte kan tala förutsättningslöst med meningsmotståndaren gör kanske klokast i att söka värdet av ordet i klostertystnad och skogslugn, och även om det senare förstås också har ett värde, är det i första hand bland människor man kan växa och bli till människa (läs medmänniska).
Avslutningen får ges till Erik Johan Stagnelius, källan till uppmaningen. Här nedan följer de sexton raderna i Vän! I förödelsens stund; märk hur de kosmiska lärosatserna bildar ett slags flow i dikten, och förvisso ligger intigheten som ett mörkt raster över innebörden, men det behöver inte betyda att värdet av diktens ord är på kollisonskurs med allt jag försökt utsäga och likna vid ett tidlöst mänskligt flöde i min text.
”Bliven!” – och låt din växt och mognad tillkomma såväl din egen mänsklighet som de människor som är i störst behov av den:
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla.
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
*ur Harry Martinsons brev till Margit Abenius den 3 december 1942, Törnbuskar
