I de öländska spåren av Erik Johan Stagnelius
1/5 – 3/5 2023
I dagar skulle jag vandra över hela Öland,
följa i spåren av Erik Johan Stagnelius, se
horisont och stenrösen som han en gång.
Att tider flytt innebär inte att allt ändrats
bortom ett möjligt saktmod: jag försökte
bortse från min tid, som vore den möjlig
att undfly om man gick barfota, så sakta
och stilla att man kan förstå vad fjärilar
vill, varför tysta träd aldrig är helt tysta.
Men ambitionen om att vara otidsenlig
fick sig en törn: fötterna sa ifrån redan
tidigt. Stämning är aldrig lätterövrad –
svårt få liv i stillheten inom sig, svårt
inse att världsträdet som Erik Johan
klättrat i ännu växer sakta och stilla,
likt den förenande dikten om att allt
som är ett lugn i oss liknar änglaljuset
i pojken som ville höra himmelsk ton.
I blommans sken blottade sig evigheten:
goda andar, aldrig onda måste ha fyllt ut
oförstörbarheten i pojken som lekte här,
bejakad av blombinas tysta ljuseufori,
besjälad av luftens levande fjärilstoner.
Men inte ens när molnen virvlade i kaos
gjorde leken sig omöjlig: om krafter stod
mellan själ och växt tjöt stormarna likväl
lycksaligt, som om dag och natt var ett!
För den som ska vittna för Guds keruber
i sång om smärtans ton som sträckte sig
bortom världen, i morgonbrandens skara
fåglar med barndomstrons innerliga tröst,
var våren paradisisk på ön: O denna ljuva
tid, av brist och besvär ej dunklad än! Jag
ville ju i dikten höra skaldens glädje, hur
orden lugnat vuxensjälen i sitt stora kaos.
Tro på fadern ovan molnen, löd devisen!
Jag vandrade sakta tre dagar i tron att tid
är ett lösligt sken, att allt vad Öland sagt
kunde ljusgöra det världen velat skalden.
Men tonen krävde mer långsamhet i mig.
Så i natten lotsade martallar mig att hårt
törsta efter ljus ur det djupare livselixiret:
havets så långväga brus våg på våg på våg
i all längtan efter närhet till fjärran strand
öppnade mig för vad som väntade pojken.
Hur kan det inte ha varit stjärnor ovan hav
pojken ville ankra sitt livssken i, hur kunde
han sen undvika höra att barndomslivets
klang genljöd i allt interplanetärt idétrots,
bländat av sitt evigt esoteriska kretslopp?
Men om man nu vill nå i kapp saktmodet,
söka förstå varför blommor bäst beskrivs
av sina fjärilar, kan då inte pojken mogna
så sakta och stilla att han kunde komma
mig till mötes, levande i solarnas glans?
Och till slut såg jag pojken i sitt livssken
vid stenkorset på Gärdslösas kyrkogård,
som vore han bibliskt stämd i hjärtats ton,
i himlarnas cymbal i ljud nog att bejaka
tystnaden som växer i de dödas så vakna
tystnad: långt innan han skulle uppleva
vad alla överjordiska toner ville honom,
kunde jag här uppleva hur långsamhet
inte kan uppnås annat än i bejakandet
av allt som levs i stillhet och saktmod.
Jag var framme: min vandring hade nu
tystat mig bortom vandringens smärta.
Inte renad, men trött och stärkt av tron
på det ljust sagda som det ljust levande,
tog jag farväl av ön som bejakat pojken.
Ingen, sa han, vet vem man blir en dag.
Ett är säkert: evigt blott barnet man var.
Not:
Läsare av Stagnelius dikter ska i strof fyra märka att jag kommunicerar mer direkt med skalden genom att låna och omarbeta några rader ur två av hans dikter: Flyttfåglarna och Barndomsminne.
