Skomakeri & spritångor
och/eller
unio mystica & poesins hemligheter?
Spridda nedslag i relationen poesi-mystik
Ämnet – poesi och mystik – är lika inbjudande som utmanande. Kanske är det därför som några av de verkligt betydelsebärande böckerna i svensk litteraturhistoria brottas med det. Jag tänker på Hans Ruins Poesiens mystik (1931) och Albert Nilssons Svenska romantik – Den platonska strömningen (1916). Båda är vad man kallar klassiker, väl värda att ta sig an än idag. Samtidigt som vi påminns om poesins förmåga att gestalta och fördjupa livserfarenheter samt fånga innebörder som inte kan förmedlas varken i vetenskap eller i någon annan mänsklig yttring, medvetandegörs vi om dess intima relation till mystiken. Poesin känner enligt Hans Ruin inga gränser ”för vad den berör och tränger in i”, varför den ”ofta kommit att tangera även rent mystiska uppslag.” I Albert Nilssons bok ges en initierad presentation av mystiskt idé- och tankegods, från vilket våra svenska romantiker lånade lika fritt som friskt. Det äldsta är österländskt-egyptiskt-grekiskt och stammar bland annat från kulten av Dionysos samt från pythagoreisk, platonsk och nyplatonsk filosofi, vars rötter är allt annat än grekiska. Tysk mystik representeras främst av Mäster Eckhart och Jakob Böhme, men också av Schellings naturfilosofi, medan vårt svenska bidrag till arvet ger sig tillkänna i Swedenborgs korrenpondenslära, som ju haft betydelse också långt utanför Sveriges gränser. Dessa tankebyggen hjälpte många av romantikerna att hänge sig åt drömmar om en tidig guldålder, i vilken människorna på ett helt annat sätt än i samtiden var ett med både liv och natur i meningsfulla sammanhang, vars dimensioner inte kunde vara annat än gudomliga. Dikten och diktandet blev så att säga redskapet som diktaren använde för att gräva fram och synliggöra spår av denna mystiska tid, vilken ansågs som lika glänsande som Gud. De två böckerna fyller tillsammans över femhundra sidor, och ändå är ämnet inte på något sätt uttömt – det har om inget annat tiden efter böckernas utgivande visat med forskningens, tolkningarnas och närläsningarnas frekventa försök att nå något slags konsensus, någon form av sanning om detta svårgripbara, som ju faktiskt aldrig kan bli – eller ens vara – sant. För de möjliga sanningarna i mystikens värld är undflyende som Gud – denne är ju knappast heller någon man greppar så där hux-flux.
Nej, så lätt fångar man inte innebörden av det vi benämner som mystik och dess relation till poesin. Ruin talar om ”en mystisk vibration, som när den når oss frigör hos oss en oväntad kraft till intim kontakt med tillvaron. Vi befinner oss plötsligen i besittning av oss själva och världen på ett sätt, som ej i ord kan beskrivas, utan blott upplevas. /…/ Skall det som i poesien äger rum jämföras med något, så är det med de erfarenheter bönen bringar.” (Ruins kurs.). Man får av citatet att döma uppfattningen att mystikern är religiös och som sådan knuten till en bestämd trosuppfattning.
Men Ruin skulle i en senare upplaga av Poesiens mystik (1961) ta avstånd från tanken på att mystikern (och poeten) tvunget eftersträvar kontakt med Gud och att en bestämd trosuppfattning måste styra korrespondensen. Nej, mystikerns erfarenheter behöver inte bottna i ”en religiös inställning överhuvud.” Istället handlar det om ”ett immanent psykologiskt faktum” (Ruins kurs.), vilket styr och behärskar också poeten som vill uppnå effekt med sitt skapande. Att kristen-religiös mystik överhuvud dras in i framställningen – både hos Ruin och i min egen text – har att göra med detta: Man kan hos den gudstroende finna djuplodande och paradoxala iakttagelser, vilka går att likna vid sådana erfarenheter som kan vinnas också i upplevelser av människor, träd, vatten, himmel och jord. Eller vad det nu kan vara som lockar till skådande. Fåglar exempelvis – de kan ju vara gudomligt fascinerande.
Det är som om en utomvärldslig kraft dels lockar oss att se att vi alla tillhör en och samma värld, dels vill få oss att inse att vi alla är en människa i ett enda livsträd, vars rötter omfattar allt levande. Denna paradox är den stora kraften inom varje mystiker.
Klangen av allt skådat kan ljuda lika starkt som vackert – vad det än är som vill väcka ens inre liv. Om man gör sig till en skådare och gör sig mottaglig är allt gränslöst i en i sig ständigt expanderande upplevelse av tillvarons mystiska dimensioner. Ekot av Arthur Rimbauds uppmaning är uppfordrande för alla diktare som i konstnärlig frihet vill uppfatta och gestalta en djupare existens än den som vardagen ställer fram åt oss. Och som något verkligt betydelsebärande – den diktare som inte håller hemligheter, under, insikt och konstnärlig frihet högre än förnuft, logik, rationalitet och struktur är ingen diktare. Häri finns också släktskap med mystiken, dess universella och tidlösa kärna.
*
Fruktbart kan vara att jämföra mystikern med filantropen. Båda verkar och arbetar bäst i det tysta. Därför kan de egentligen inte heller uppträda annat än i skymundan. I samma ögonblick som de träder fram ur sin anonymitets i det närmaste tvingande tystnad och utger sig för att vara mystiker eller filantrop, försvinner mystikens andliga äkthet och filantropins äkta anda. Unio mystica – det vill säga en spontan, icke-konkret och oförmedlad direktkontakt med det gudomliga och med de utomvärldsliga erfarenheterna, innebär på sätt och vis att man frånsäger sig sin plats i världen. Och filantropin är gränslös i sin människokärlek – så länge den inte villkoras och inte slår på trumman i avsikt att begära uppmärksamhet.
Kanske var det medvetandet om vikten och behovet av att vara tillbakadragen som en gång hindrade mystikern (och skomakaren) Hjalmar Ekström (1885-1962) att ta Vilhelm Ekelund ad notam när denne menade att Ekström borde ge sig till känna: ”Det är också ett djävla koketteri att du skall sitta här och lappa skor. Öppna bläckhornet. En halv sida av dig skulle göra succé.”
Men Ekström, av biskop Martin Lönnebo kallad en av de mest betydande mystikerna i nordiskt fromhetsliv, drömde varken om succé eller om uppmärksamhet. Han bar allvarligare djup i sitt inre. Som Guds ”ödmjukaste tjänare” ville han i liv och gärning visa att mäster Eckhart, en annan betydande mystiker från sent 1200-tal och tidigt 1300-tal, hade rätt: ”Gud är ett rent intet”. I Guds närhet, i skenet av det gudomligas renande villkor finns inget annat än just ett uppfodrande ingenting. I detta paradoxala framstår också det motsägelsefulla men enkla som något av det normala men svåra i mystikernas värld: hur – med ord – alls kunna säga något eller vittna om den Gud som är lika outtömlig och närvarande som ofattbar och osynlig? Att försöka formulera innebörden av en mystisk upplevelse låter sig ju knappast göras med ord. Hur hitta koderna till det som Tranströmer i några av sina dikter försökt gestalta som ”språk utan ord”? Och varför alls använda språket när ju detta språk är förenat med allt som talar mot mystikens och Guds innersta väsen: tystnaden, äktheten, integriteten och intigheten? Thomas Merton, en av 1900-talets mest betydande teologer, intressant nog också en framstående poet, talar om the virgin point – varje kärleks medelpunktinom människan där hon är ofördärvad, utan synd och illusioner. Han hänvisar till ”absolut fattigdom” och ”den rena glansen av Guds härlighet i oss”, men vittnesbörden blir i sig också paradoxal. Han kommenterar ju något som han inte vill och inte kan kommentera.
För att vara trovärdig måste mystikern – liksom, på sätt och vis, Gud – om man nu väljer att tro att en sådan högre makt existerar – ge sig tillkänna både med sitt renande icke-vara (med hjälp av tystnaden) och med sitt förebildliga rena vara (med hjälp av orden). Och det kan inte Gud – denne kraft ges ord av människor. Också filantropen måste brottas med ärligheten och allvaret i sina avsikter: om han eller hon bekänner sin generositet och är öppenhjärtig om sin innerliga godhet finns kanske annat uppsåt än ren människokärlek? Läs den underbart avslöjande och tokroliga skildringen i Strindbergs Röda rummet om hur revisorskan Homan och fru Falk i kolonial (och egenkär) iver letar sig fram till fattighusen i Vita Bergen för att hjälpa de stackare ”som törstar efter frälsning och nåd”. Likadant är det med mystikern: om han eller hon träder fram på offentlighetens arena för att predika och bekänna sin klokskap försvinner kanske det mest genuina i trovärdigheten.
Hjalmar Ekström ska ha brottats med sådan problematik efter att i sin ungdom ha drömt om att bli författare, och efter att ha haft omvälvande andliga upplevelser. Författare blev han – men främst i vad som kallats Den fördolda verkstaden, som också blev titeln på en bok om och med många av de brev som Ekström skickade till vänner, vilka ville ha kontakt med honom för att få vad man, troligen mer förr än i dag, benämner som själavård och livsledsagande. Jag varken skriver eller inte skriver, lär Ekström kryptiskt ha svarat på frågan om varför han inte skrev mer. Likt många andra mystiker hävdade således Ekström att uppdraget att skapa kom från en icke-värdslig kraft, någonting bortom det egna jagets kontroll. Att människor drogs till honom, blev något som i sin tur drog honom till orden, vilka så att säga icke kunde läggas på skomakarhyllan. Att vara stum, förbli liten och ödmjuk, för att på så sätt visa större respekt för mystiken och dess uppfordrande betydelse, är förvisso det mest trovärdiga och äkta, men – det måste tillstås – knappast hållbart i längden om intresse visas för vad man har i sitt inres bibliotek. Detta brottades naturligtvis såväl Merton som Ekström med. Intellektet kunde bidra, men inte hjälpa till hela vägen.
Det kom främst att bli i breven som mystikern Ekström kunde existera och mogna i sitt språk. För Mertons del fyllde självbiografiska böcker och teologiska essäer samma funktion.
Ekströms mysticism var mer universell än kristen; det framhävs i böcker om honom också ett uppenbart muslimskt och judiskt släktskap. En diktsamling gav han ut, vilken det i sammanhanget kan finnas skäl att dröja vid. En första titel, Inför Gud, förkastades och boken, som fick heta Toner och Grepp, utkom 1912. Vi är då i ett skede när lyriken förväntades och tilläts gestalta hembygdsromantik och nationell hänförelse samtidigt som den kunde framhäva starka personligheter (läs: patriarkala, stridbara och nietzscheanska diton) – tiden var ju sådan. Det togs också för givet att lyriken skulle var didaktisk och uppfostrande, företrädesvis i sann kristen anda. Ekström försöker i sina dikter leva upp till detta. Idag kan naturligtvis mycket av innehållet i Toner och Grepp te sig platt, och ja – vi är inte ens i närheten av Vilhelm Ekelunds substantiella och djupa diktning. Ekströms diktvärld är lätt att uppfatta som en smula inskränkt, kanske rentav cementerad i högkyrkligt tankegods och därmed falskt skorrande. Men då dömer vi förstås med vår tids ögon och öron. Vi förbiser det faktum att andra tider styrts av andra måttstockar och att våra så godhjärtade korrekthetsivrande intentioner aldrig kan utgöra ett mönstergillt facit som kan ändra någonting som helst av vad som en gång skett.
Då Toner och Grepp gavs ut befinner sig västerlandet i en tid som genomströmmades av olika andlig-esoteriska rörelser. Alkemin, rosenkorsarnas mystik, frimureriet, ockultismen och spiritismen med mera bar förvisso på ett långt förflutet, men kärnan i dessa företeelser skulle vid förra sekelskiftet få substans och konkretion i läror med andra namn. Som mest omvälvande framstår den så kallade teosofin, vilken tangerade rent mystiska ämnen och vilken drog till sig många kulturmänniskor. Per Faxneld, som i Det ockulta sekelskiftet (2020) pedagogiskt och initierat presenterat tankegodset i denna tid, talar om ”en esoterisk explosion”. Den nyfikne bör söka i denna bok – det är en utmärkt översikt, om än behäftad med någon felaktighet. Intressant i sammanhanget och värt att framhålla är att många kvinnor såg denna teosofi som en möjlig väg till frigörelse – någon motsättning mellan andeskådning och intresse för paranormala fenomen och kamp för rösträtt förelåg inte, menade man. Tvärtom – att gå emot naturvetenskaper och vad man menade var prästers ytliga predikningar samt patriarkatets hegemoniska anspråk sågs dels som ett sätt att förvalta det andliga arv som religionerna missbrukat (eller missförstått), dels som ett sätt att uppnå större social och andlig frigörelse. Några som bör framhållas är Ellen Key, Karin Larsson, Selma Lagerlöf, Hilma af Klint och Emilia Fogelklou, samt i viss utsträckning Kata Dalström, vilka alla i denna esoteriska rörelse såg en potential till ett bättre liv för kvinnorna.
Men Hjalmar Ekströms religiositet tycks ha varit av det gamla, högkyrkliga slaget – det finns en kyrka, och den enheten får inte ifrågasättas, menade han. Nyandligheten och esoterikernas alltmer framträdande position i tidens samhällsliv var ett hot – Luthers kristendom dög gott ”både att leva och dö på”. Fritänkeriet sågs inte med blida ögon. Ekström varnade för ”denna tidens frasmakare” som talar om ”det undermedvetna i själslivet, buddhistiska fantasier, teosofi och glåmig självförgudning”.
Men som äkta mystiker insåg han ändå att Gud måste sökas inom människor, inte i det inre av katedralerna och i kyrkbyggenas maktfullkomliga anspråk. Kristus finns inom oss, menade också Jakob Böhme, en annan mystiker vars lära påverkade en ung Ekström. På så sätt gick Ekström förstås emot tidens dominerande, patriarkalt präglade kyrkolära, och i detta kan man finna beröringspunkter med teosofin. ”Your mind is your temple, keep it beatiful and free”, sjunger och skaldar en inte alldeles obekant nobelpristagare i litteratur, och den innebörden skulle Ekström ha skrivit under på om han haft möjlighet.
Toner och Grepp blir i sig på sätt och vis också talande för varför denne lika framträdande som tillbakadragne mystiker inte går att finna i Hans Ruins ovan nämnda bok. För Ekströms samling dikter rymmer mer budskap än djup, mer vardag och konkretion än mystik och hemlighet. Alltså mer skomakeri än unio mystica. Alltvekt och fegt måste fördömas, och Ekströms ideal låg i manlig handlingskraft och viljestyrka. I en dikt framförs detta så här förnumstigt didaktiskt: ”Ty den som i livet skall lära sig leva/ får sannolikt nöjas att få sig en reva,/ ty flocken, som tränger sig fram/ består ej av menlösa lamm.”
Men man kan finna enstaka diktrader som tyder på att Ekström inte var främmande för tanken på att försöka leva upp till kraven som kan ställas på den mystiker, som vill verka i sådan anda som styrt många andra mystiker. Vi talar alltså om människor som fått erkännande för sina tankars substantiella förmåga att väcka andra världar än den konkreta värld vi har framför oss.
Bevara för tomhet mitt liv, / för gränser min ande bevara / mig allt eller ingenting giv!
Ekström sökte brevledes kontakt med Eric Hermelin, en annan av tidens kulturpersonligheter, vars översättningar av Jakob Böhme, kom att revitalisera hans redan i ungdomen väckta intresse för denne tyske mystiker. Intressant nog var Böhme skomakare, vilket kan ha spelat roll för Ekström, vars farfar och far också praktiserade yrket. Skomakaren från Görlitz genomgick andliga upplevelser, efter vilka han förändrade sin världsbild. Pånyttfödelsen blev ett centralt begrepp, vilket mer än predikningarna om rättfärdiggörelse blev betydelsebärande. Böhme förväntade sig ett kommande tusenårigt gudsrike, vilket var ett lika reellt som ideellt inslag i vad som sågs som den rena kristendomen. Men tysken var lika lite som Ekström någon världsfrånvänd, sysslolös drömmare; det har klokt uttryckts om båda att världens tumult speglades i deras vardagliga liv. I skenet av kärleken och Gud anade dessa två mystiker tillvarons djupare dimensioner, vilka hjälpte dem att överge sin värsta ”jagiskhet” för att på så sätt bättre kunna motarbeta ondskans och egoismens närvaro bland människor, som fastnat i vardagens blindskär.
Här ska inte sägas mer om Hjalmar Ekström; han har så att säga fått hjälpa oss att åtminstone ytligt komma in i ämnet, men om någon finner skomakaren, hans tankar, läsefrukter, mystik och vänskap med personligheter som Eric Hermelin och Vilhelm Ekelund intressant, rekommenderas varmt böcker av Antoon Geels. Denne har verkat som professor i såväl religionspsykologi (Lund) som i jämförande mystik (Amsterdam). Vår tämligen okände svenske mystikers betydelse i mystikens lika märkliga som fascinerande historia, får i Geels böcker ett mer rättvisande utrymme än vad som tillåts här. Det är för övrigt från en av dessa böcker, som jag hämtat alla Ekström-citat här ovan.
*
Den mystiska upplevelsen i sig – vilka uttryck den än tar sig, vilken innebörden än är – omhuldas av många lyriker utan att vi för den sakens skull benämner dem som mystiker. Vilhelm Ekelund exempelvis. I flera av dennes dikter kan man finna rader skapade i uppenbar samklang med de stora mystikernas erfarenheter. Men sökare av något slags ”gottköpsandlighet” (termen är Sven G. Strands) ska inte göra sig besvär i Ekelunds diktvärld. Denna är djupare än vad den vid en ytlig blick förefaller att vara. Att kalla den andlig vore att förminska betydelsen. Ekelund gör sig till en annan, en utanförstående: – Je est un autre, skriver Rimbaud, och i detta främlingskap blir skåningen paradoxalt nog mindre av en främling och istället delaktig i en större värld, gränslös och omslutande: ”Jag diktar för ingen –/ för vinden som vandrar,/ för regnet som gråter,/ min sång är som blåsten,/ som mumlar och går/ i höstnattens mörker/ och talar med jorden/ och natten och regnet.” (”Jag diktar för ingen”, ur Havets stjärna,1906).
Ja, vad är det – att dikta för ingen? Om det ska man inte orda så mycket, för man förstår inte mer för det. Klokare uttolkare än mig har redan sagt tillräckligt. Läsaren får istället öppna sig och göra sig mottaglig för den djupare innebörden av vinden, regnet, blåsten, jorden och natten, och på så sätt uppleva tillvarons efterlysning av vår förståelse och respekt. Många mystiker har vunnit insikter efter omvälvande erfarenheter av världens natur. För Erik Johan Stagnelius del kan man tänka sig att mötet med Stockholm inneburit detsamma – när ölänningen skaldar om ”Stadens dånande torg” känner han mer gemenskap med himlavalvets stjärnor än med människorna. Sikten i stadens mörka gränder matchar inte Ölands öppna vy upp mot rymden.
Men för Ekelunds del tycks staden i sig märkligt nog ha inneburit andra, mer lugnande omvälvningar, åtminstone om man ska döma av följande dikt:
”I detta buller kom min själ till stillsam ro, / i detta larmet var det något trött och pinat i mig som fick vila, / något alltför vaksamt lyssnande, som för första gången sov. / Jag hörde icke mer såsom förr min egen stämma, / jag hörde icke mer såsom förr mitt blods sus. / Min själ såg ej mer så ängsligt fast i sitt eget öga, / min själ gick ut och vilade i andras sorgsna ögon / och var glad att sörja med dem alla. / Och när dunklet kom om kvällen med frid åt trötta anleten, / syntes mig stjärnorna ej mer de samma, / i deras ljus och stillhet över dunkla mänskofyllda gränder / såg jag broderliga tysta blickar: låt oss gå tillsamman, / se, i alla ögon, se: du själv – / bröder, bröder alla på vår dunkla resa.” (”Staden”, ur In candidum, 1915)
Broderliga, tysta blickar? Gå tillsammans på vår dunkla resa, i staden? I denna upplevelse av stadens buller finner Ekelund mer frid hos människor än i kosmos, vilket ju också kan fungera som en mystisk insikt. god som någon annan. Vi är i dessa rader nära en annan diktare, som ofta tangerar eller går upp i upplevelser av mystisk art. I Gunnar Ekelöfs ”Eufori” (ur Färjesång, 1941) är allt som en gång var ”outsägligt och fjärran” i diktens nu ”outsägligt och nära”. Och så finns i dikten rader som uppfordrande vill att vi går upp i och försöker leva oss in i den mystisk-didaktiska tanken på att man kan vara ett med allting – om man är ett med sig själv: ”Jag sjunger om det enda som försonar/det enda praktiska, för alla lika.”
*
Omvälvande livshändelser kan fungera starkt och meningsfullt som tecken på att det finns andliga dimensioner i tillvaron, vilkas förändringskraft räddat många människor. Många kvinnliga mystiker under medeltiden fick syner, vilka gav dem mod att leva utan män och att möta Gud på egen hand, utanför kyrkans kontroll. Hildegard av Bingen fick påvens tillåtelse att verka som resepredikant, andra av dem var betydelsefulla i fredsförhandlingar, i diplomati och i kyrkopolitik. Gudsrelationen, som stod över allt annat, gav dem kraft och styrka: inte för inte har Anita Goldman döpt sin bok om kvinnliga mystiker till Guds älskarinnor. Går vi till ännu äldre, icke-kristna tider, möter vi lika betydande kvinnor. I den antika världen hade de tillträde till de så kallade mysterieplatserna och många av oraklerna var kvinnor. I fornnordisk tid, exempelvis i isländsk sagokontext, möter vi völvorna. På annat håll har sierskor och spåkvinnor haft tillgång till ett andligt vetande/skådande som människor velat ta del av. Och så vidare. Vi kan inte tänka bort kvinnans plats i mystikens historia.
För några av de lyriker, som i mer närliggande tider öppnat sig för och fördjupat innebörden av mystiken, har behovet grundat sig på omtumlande erfarenheter av döden. Detta är uppenbart för exempelvis Majken Johansson och Anna Rydstedt.
Vän av ordning frågar sig kanske vad dessa poeter har med mystiken att göra?
I Majken Johanssons livshistoria skedde något när vännen och den människa som kunde ha blivit hennes livskamrat, Solveig Borg, tog sitt liv i augusti 1956. Efter denna tragik vände sig Majken Johansson först till spiritualistiska medier, sedan till Frälsningsarmén. Andeskådning och kontakt med den döda vännen kunde läka sår. Vilket också Gudstron kunde. I diktningen (och i privatlivet) föddes ett engagemang för Gud som var lika obevekligt som äkta. Trots hån och misstro från intellektuella framhärdade hon. Hon stod på sig. Trots förakt från de korrekta som sa sig ha facit för alla livssökare. Halleluja! Halleluja! envisades Majken Johansson utan att utropet framstod som effektsökeri. Sökaren landade tryggt i en kristen bekännelsekontext. Dikterna blev efter omvändelsen mer ironiskt spetsfundiga och hållna i en paradoxalt glättig ton. Men talande exempel finns emellertid på att Majken Johansson i sin glädjefyllda gudstro tangerade det som bortom förnuftet och vardagen inbegrep sådan envishet och sådant framhärdande, som kännetecknar den verklige mystikern. Och vad är det som säger att mystikern inte får vara lekfull? Är det inte i barnet inom oss som vi kan märka hur obetydlig vardagen är om vi inte ger fantasin vingar? Barnet ser genom allt, brukar det ju heta. Dikten nedan, ”Virveltrumman”, betraktade Majken Johansson själv som sin ”signaturdikt”:
Klack mot sten, klack mot sten, / det är jag som bestämmer / takten i marsch, takten i marsch. / När musiken ska börja / låter jag så här: / ta / ta / ta /ta / tam tadadám radadám / ”Je-sus / än frälsa förmår! / Je-sus / än frälsa förmår! / Från det yttersta / till det yttersta. / Frälsa / förmår! / Tam tadadám, tam tadadám, / tam tada tádadada tádadada tam… (ur Från Magdala, 1972)
Man kan höra hur Majken Johansson i sin rytmiska envishet framhärdar och suggererar sig att tro att det är i Guds närhet hon tillåts vara människa, inte i spritångorna och i självföraktet. Diktaren måste göra sig skådande, hitta rätt i sig själv, se genom – och framför allt gå bortom den värld som inte alltid vill ditt bästa.
Men tron kunde inte på samma sätt hjälpa en av hennes generationskamrater, Anna Rydstedt, åtminstone inte i världsligt hänseende. Hon ville bli präst, men bannlystes av patriarkala mönster. Livsdrömmen krossades av konservativa teologer. Det hindrade inte att hon fann sin ton och sitt värde i världen med ett slags trots, jämförbart med Majken Johanssons: att få vara i världen – och vinna respekt för det. Mysticismen i detta handlar inte i första hand om att kvinnorna framhärdade, utan den byggs framför allt av deras värdiga känsla av att vara levande i ett sammanhang, som utmanade och ifrågasatte deras innerlighet och äkthet. Genom detta trots allt ställde de inte in sig i ledet. Själen lät sig inte hejdas av de korrektas pekpinnar. Rydstedt diktar så att säga in sig i världen:
Var har du svävat så stilla i natt?
Av teångor doftar dina vingar, min själ.
Citron känner min tunga,
men mörker är än din luft, min själ.
Dock ser jag människorna,
kvinnor och män vid borden i Europa.
Jag också är född och
vuxen till det enda:
att vara Anna i världen.
(”Det enda”, ur Min punkt, 1960)
Döden avsatte spår också i Rydstedts diktvärld. Hennes kanske mest berörande dikt, ”Mamma i världen” (ur Jag var ett barn, 1970), gestaltar ett dödsögonblick, vilket inbegriper unio mystica på så sätt att man ges känslan av att vara med om ett i sig förändrande underverk. Det utomvärldsliga blir paradoxalt nog världsligt i Rydstedts försoning med det som vi varken kan förstå eller greppa – att vi också i döden är förbundna med ett ofattbart stort sammanhang. Om inte detta är en insikt av mystisk art, har jag svårt att se vari det stora med mystiken skulle finnas: ”Lilla mamma i dödscancerluften./ Du kände igen mig och log/ och nämnde mig vid namn:/ Ann, Anna./ Sedan mumlade du ”Ann, vatn”,/ fast du knappt kunde säga vatten./ Långsamma rosslingar ur kroppens djupa lungor/ vaggar dig i den lilla ekan/ mellan livsvåg och dödsvåg.”
–
Referenser
Geels, Antoon: Kristen mystik, del 1 (Norma, 2000)
Geels, Antoon: Mystikern Hjalmar Ekström (Doxa, 1980)
Goldmann, Anita: Guds älskarinnor (Natur och Kultur, 2005)
Merton, Thomas: Främlingen och världen (Silentium, 2015)
Nilsson, Albert: Svenska romantik – Den platonska strömningen (Gleerups, 1916).
Ruin, Hans: Poesiens mystik (Gleerups, 1961)
