STADEN och dess FASETTER.
Ja, i högsta grad, sade jag, bör vi uppmana invånarna i din stolta stad att aldrig försumma geometrin. Även biprodukterna av det studiet är avsevärda. – Platon, Staten.
The houses are very ill built, the walls bevel, without one right angle in any apartment, and the defect ariseth from the contempt they bear for practical geometry, which they despise as vulgar and mechanic, those instructions they give being to intellectuals of their workmen, which occasions perpetual misstakes. – Swift, Gulliver’s travels.
Their records, that contain the history of their town and State, are preserved with an exact care, and run backwards seventeen hundred and sixty years. – More, Utopia.
.
I.
Staden var uråldrig. Det fanns en låg stenmur som utgjorde en tydlig gräns mellan det som var staden och det som inte var staden. Man kunde passera in i staden genom ett antal portar, konstfullt murade valvkonstruktioner. Det såg ut som om muren löpte hela vägen runt denna relativt stora stad, men att det verkligen förelåg på det viset kunde man förstås inte var helt säker på. Det gick bara att iaktta staden från ett håll i taget. Kanske räckte stenmuren i själva verket inte riktigt hela vägen runt staden. Men för att inte detta skulle avslöjas flyttades alltid stenarna som ingick i den mursektion som senast iakttagits snabbt över till den motsatta sidan (i så fall sannolikt via en underjordisk kanal) där annars ett parti av gränsen mellan stad och ickestad endast skulle utgöras av en kritlinje på marken.
Staden var byggd av stora byggblock av bränd lera. De var dock större än och hade även en annan form än vanliga tegelstenar.
In i staden ledde en ganska bred gata. Vi skulle kunna likna denna gata vid stammen på ett stort träd. Efter några hundra meter började den förgrena sig. På båda sidor slingrade sig mindre gator in bland byggnaderna (det verkade huvudsakligen röra sig om kvarter med bostadshus, med enstaka verkstäder och smedjor insprängda i gyttret). Ytterligare längre in delade även dessa trafikleder upp sig. Var och en av dessa smågator mynnade ut i myllrande grenverk av gränder. Varje gränd förgrenade sig i sin tur ut i små kvistar som var fyllda med olikfärgade löv.
.
II.
I staden fanns ett torg och en borg. Torget var belagt med kullersten. Borgen var egentligen bara en kuliss. Det var fråga om ett enormt grått rätblock konstruerat av armerad betong. Förvisso fanns det en dörrlös öppning i rätblocket, men den krökta gång som började därinnanför slutade ganska snart vid en ogenomtränglig vägg.
.
III.
Staden var full av hus. Alla husen var på det stora hela likadana. De var, liksom kulissborgen, formade som rätblock. De hade gapande munnar som samtidigt var deras dörröppningar. Deras stirrande fönster var ögon. Alla husen hade murats av byggblock. Varje byggblock var i sig ett litet hus. Att alla blocken var hus kunde man sluta sig till av att de alla var formade som rätblock och även de var försedda med munnar och ögon. Men vad hade då dessa brända byggblock tillverkats av? Av lerpartiklar? Ja, de var alla sammansatta av lerpartiklar. Men dessa lerpartiklar var också små rätblock och om man tittade riktigt noga på dem (kanske var man tvungen att granska dem genom lupp eller förstoringsglas för att verkligen kunna skönja detta) såg man att även lerpartiklarna hade dörrmunnar och fönsterögon. Kanske hade även molekylerna som dessa lerpartiklar bestod av samma form. Kanske gapade och stirrade även deras dörr- och fönsteröppningar. Och om vi gissat rätt så här långt kan vi nog vara ganska säkra på att allt detta även är giltigt på atom- och elementarpartikelnivåerna.
.
IV.
Om den inledningsvis framsuggererade, helt hypotetiska, underjordiska kanalen finns det inte så mycket mer att säga. Vi förbigår den hädanefter med tystnad. Men detta var inte den enda kanalen i staden. Det fanns i själva verket tre synliga kanaler i staden. En var mycket kort och användes för rekreation. Dess namn var Kanal B. Vattnet hämtades, via rör, från en närbelägen flod. De två andra synliga kanalerna var Kanal 18 och Kanal M. De var mycket långa och trafikerades av kantiga pråmar. Det saknas helt adekvat information om varifrån deras vatten hämtades. Kanske var det bara gammalt regnvatten som återanvändes.
Eftersom det behövdes mycket lera i staden var dessa pråmars primära funktion att forsla lera som grävts fram från en stor lertäkt som var belägen intill floden. Leran skickades till två olika verkstäder med brännugnar, som låg intill stadens torg. I dessa verkstäder tillverkades bland annat rätblock i olika storlekar.
.
V.
Fanns det då några människor i staden? Det är kanske den viktigaste frågan. Det är en ganska svårbesvarad fråga. Man skulle, lite undvikande, kunna säga att det fanns invånare i staden. Man skulle bara kunna nöja sig med att beskriva stadens invånare som invånare. Eller? Skulle vi alltså bara överge hela frågeställningen på ett sådant slugt och slappt sätt?
Nej, det duger naturligtvis inte. Vi måste titta på en av gatorna. Nog finns det liv där! Visst rör sig någon sorts varelser där? Om det nu verkligen är varelser? Var går gränsen mellan varelse och ickevarelse? Det myllrar på dessa gator. Men det myllrar förstås även av gaddsteklar på alla myrstigar.
Nu tittar vi på en av dessa kroppar i rörelse. Först tycker vi att den har formen av en cylinder, men när vi kommer ytterligare lite närmare inser vi att vi har misstagit oss. Det vi ser framför oss är ännu ett rätblock. Det stirrar på oss med sina fönsterlika ögon, dess dörraktiga mun öppnas sakta, flåsande.
Väl medvetna om att vi tillrättavisats, att vi fått en hint om att vi inte riktigt hörde hemma här drog vi oss hastigt bort från gatan. Vi gömde oss. Vi hade inte hunnit analysera hur rätblocket hade kunnat röra sig. Hade det i själva verket haft armar och ben? Var det antropomorft? Hade vi kunnat kommunicera med det, om vi hade försökt?
.
VI.
Staden var i själva verket något ytterst märkligt. Trots att alla de minsta rätblocken till synes var så gott som identiskt lika varandra fanns det små små skillnader mellan dem. De utgjorde alla bokstäver i ett främmande alfabet med 38 tecken. Någonstans fanns det säkert en lista där man kunde se vilka ljud de olika tecknen motsvarade. På samma ställe fanns det alldeles säkert även en stor ordbok, i vilken man kunde läsa översättningar till något känt språk av alla orden och meningarna som de små och stora rätblocken bildade tillsammans. Men vi hade förstås ingen aning om var vi skulle leta efter sådana hjälpmedel. I själva verket var varje rätblock en bok. Staden var ett bibliotek. En hel oåtkomlig litteratur. En kultur av bränd lera.
.
VII.
Många av rätblocken arbetade med transporter. De drog pråmarna med långa rep. Antagligen fanns det inga dragdjur i staden. Efter en lång arbetsdag kom den trötte pråmdragaren hem till rätblocket som var dess hus. Den gick in genom dörröppningen som samtidigt var en mun. Blev i själva verket det lilla rätblocket uppätet av det stora? Vi följer med in! Det första som möter det lilla rätblocket är en tunga, som har formen av… Rätt gissat! Ett rätblock! Det är hallmattan. I nästa stund kommer ett antal medelstora rätblock placerade på rad intill varandra farande uppifrån och nerifrån, det är tänderna. Blir alltså stadens invånare uppätna av sina egna hus? Samtidigt som de är bokstäver i ett okänt språk?
Hur som helst! På något sätt lyckas vår kantige hjälte krångla sig ur detta, till synes, problematiska läge och sitter någon minut senare vid sitt köksbord. En kokbok genombläddras hastigt. Favoritreceptet hittas. Det hungriga rätblocket går fram till frysen och tar ut ett lagom stort rätblock som det sätter in i ugnen. Efter fyrtio minuter är anrättningen klar. Det doftar bränd lera. Det nylagade rätblocket på tallriken tittar vädjande på det större, ätande, med sin fönsterögon, det öppnar sin dörrmun och försöker säga något. Något sker helt klart inne i denna roman som husets alla bokstäver, ord och meningar utgör. Matsmältning pågår.
.
VIII.
När det blir natt tänds rader av facklor längs alla gator i staden. De eldas med en olja som utvinns från fettrika frukter som hämtas i en oändlig skog som finns ganska nära staden. Det är prästerskapet som sköter om facklorna och utvinningen av olja från frukterna. Såvitt vi vet dyrkas ingen gud i staden. Det finns heller inget som liknar ett tempel i staden. Sannolikt är prästernas enda uppgift att se till att facklorna tänds när det blir mörkt. Ingen minns längre varför de kallas för präster. Kanske fanns det religioner och gudar i staden för länge sedan. Om nyckeln till det okända språket hittades skulle man kanske kunna läsa allt som rätblocken har att berätta.
.
IX.
En av platsens egenheter är dess avsaknad av synligt djurliv. Det finns inga insekter eller fåglar i luften, inga djur på marken och inga fiskar i vattnet. Kanske finns det några osynliga djurarter i staden och dess omgivningar. Eller några encelliga organismer som är så små att de inte kan ses med blotta ögat. Vad detta beror kan man spekulera om. Lukten av bränd lera borde inte hålla några djur borta, den är en ganska angenäm doftupplevelse. En tänkbar orsak skulle kunna vara att det löper en åder bestående av någon magnetisk mineral genom berggrunden under staden, som skapar ett kraftfält. Sådant brukar djur vara känsliga för. Det är förstås också ett känt faktum att många djur är egensinniga och ibland har konstiga idéer för sig. Vi får inte lägga alltför stor vikt vid deras ickenärvaro här.
Liv av annat slag finns det däremot. Som vi redan har noterat finns det en skog nära staden, kanske rent av på bekvämt gångavstånd. En skog som beskrivits som oändlig. Kanske är i själva verket prästerskapet som plockar frukterna nödvändiga för skogsträdens fortplantning. Några pollinerande insekter finns det i alla fall inte. Inte heller några fruktätande djur eller fåglar, som kan sprida frön.
.
X.
I ett förslummat hörn av staden finns en liten kyrkogård. Gravstenarna består, förstås, av små rätblock. Om man tittar lite närmare på dem ser man att de har munnar och ögon (eller fönster och dörrar). Vi skulle kunna säga att de är små ansikten (eller husfasader). Under vart och ett av dessa rätblock, som samtidigt är en liten dikt (som vi inte kan läsa) vilar kvarlevorna av de rätblock som dött av ålderdom eller utslitning. Förmodligen vilar det mest pråmdragare här, de har ju det hårdaste arbetet. Minst jobbigt har slaktarna det. Det finns ju aldrig några djur att slakta i staden. Ni undrar hur de förtjänar sitt uppehälle? Ni kunde lika gärna sätta fingret på en annan öm punkt! Hur fungerar detta samhälles ekonomi? Vad använder de som valuta här? De betalar väl med rätblock, föreslår ni, retsamt? Det är inte så långt ifrån sanningen, faktiskt. Man har vid några tillfällen observerat hur buntar med olikfärgade lerplattor bytt ägare. De har inte riktigt haft formen av rätblock, men någon sorts parallellogram rör det sig om. Det är dock inte alltid så lätt att utröna vem som är arbetsgivare och vem som får betalt vid dessa transaktioner.
Några politiska ledare verkar det inte finnas i staden. Ställ inga frågor om styrelseskicket, tack. Det är kanske ingen som bestämmer.
