Hur är det med inkludering. Är det viktigt i en kyrka att fullt ut få finnas i det kyrkliga rummet med den personlighet man har? Eller är det tvärtom att alla är välkomna till kyrkan men bara på riktigt kan räkna sig som en i den kristna gemenskapen om man lever sitt liv på ett visst stipulerat sätt.
Svensk Pastoraltidskrift, redigerad av prästen Berth Lindahl, skriver i en osignerad ledare i nummer 24/2024 att Svenska Kyrkan idag är en sådan inkluderande kyrka. ”I dag kan alla, muslimer, agnostiker, ateister, vara medlemmar i Svenska kyrkan. Inga krav på kristen trosövertygelse. En i högsta grad inkluderande hållning.”
Tidskriften skriver dock att Svenska kyrkan trots denna inkludering tappat medlemmar. Från att år 1972 omfatta 95.2 procent av befolkningen till att år 2023 “bara” omfatta 52 procent av befolkningen. En fotnot här är att kyrkan år 1972 var en statskyrka där alla skrevs in vid födseln och kyrkan skötte folkbokföringen. Först vid millennieskiftet skildes kyrka och stat.
Svensk Pastoraltidskrift skriver att en som man menar mer traditionell kristendom lättare får nya medlemmar än en inkluderande kyrka av svenskt snitt. Som bevis för detta anför ledaren den lutherska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien har gått från 20.000 medlemmar år 1959 till en bra bit över 10 miljoner medlemmar år 2020. Detta med hjälp av ”frimodig kristocentrisk evangelisation”.
Och visst lyckas Mekane Yesus-kyrkan växa. Det är till och med idag den medlemsmässigt största kyrkan inom det lutherska världsfederationen. Bara mellan år 2007 och år 2016 skall de ha växte från 2.3 till 8,3-miljoner döpta medlemmar. Och från 2016 till 2024 har den växt med ytterligare miljoner till att idag omfatta cirka 13 miljoner medlemmar. Inte illa av en kyrka som kom till bland annat i kölvattnet av svensk mission!
Mekane Yesus-kyrkan bröt dock redan år 2013 med såväl den svenska kyrkan som den Nordamerikanska evangeliskt-lutherska kyrkan eftersom båda dessa kyrkor accepterar samkönade äktenskap. Den etiopiska evangeliska kyrkan Makane Yesus önskar bara samarbeta med kyrkor som accepterar ”den bibliska förståelsen av äktenskapet”. Detta innebär också att eukaristiska gästfriheten mellan kyrkorna avbrutits. Präster från den Svenska kyrkan får således inte ta emot nattvarden från etiopiska präster och tvärtom.
Svenska kyrkan och Mekane Yesus-kyrkan har de senaste åren fört samtal om att normalisera relationerna och återuppta och fördjupa samarbetet på ledningsnivå, bland annat har Peter Lindahl från Svenska kyrkan [se intervju i detta nummer] medverkat i dessa samtal med represantaner för den etiopiska systerkyrkan. Man kom tidigare i år överens om en gemensam ekumenisk ansats. Svenska kyrkan sade ganska snart ja till denna, medan Mekane Yesus-kyrkans svar drog ut på tiden. Och nu i december kommer besked om att de inte kommer att skriva på. Som skäl anges kyrkans praktik att viga samkönade par.
Kyrkorna i Finland och Sverige är folkkyrkor med halva befolkningen eller mer som medlemmar. I valen som hålls vinner i båda länderna liberala kandidater fler mandat än konservativa. Och jag har svårt att tro att en mer konservativ evangeliskt-luthersk kyrka skulle locka ännu större andel av befolkningen till medlemskap i kyrkan. Om antalet kyrkomedlemmar skall öka bör insatserna snarast riktas mot alla.
Men vilka kommer igenom biskoparnas nålsöga frågar sig ledartexten och varnar för att många som står på ”klassisk kristen grund” utestängs på grund av en liberalteologisk åsiktskorridor. Man varnar för att det som ytligt sett verkar progressivt i själva verket handlar om sidospår som avviker från allmänkyrklig teologi. Och att hävda att Svenska kyrkan ”går före” är en högmodig självbild.
Mekane Yesus-kyrkan viger dock kvinnliga präster sedan år 2000, så det rör sig inte om en kyrka som inte kan förändras i sin praktik. Och vad är det som säger att Mekane Yesus-kyrkan inte på sikt kommer att säga ja till samkönade äktenskap. Etiopien är ju i dagsläget ett land där homosexuella handlingar är straffbara. Och där homosexuella fängslas, enligt straffskalan med upp till 15 års fängelse. På 70-talet sågs homosexualitet som en sjukdom i Sverige, så är det inte längre. Saker kommer att kunna förändras vad gäller synen på homosexualitet också i Etiopien.
I Etiopien är offentliga ömhetsbetygelser mellan personer av samma kön förbjudna. Tillslag mot hotell och restauranger som påstås vara HBTQI-vänliga har förekommit på senare tid. Vissa religiösa ledare har uppmanat till våld mot HBTQI-personer och hatkampanjer har förekommit. Om i detta sammanhang den etiopiska kyrkan vägrar samarbete med den svenska kyrkan på grund av att den senare tillåter samkönade äktenskap är det sålunda att vara politiskt korrekt i Etiopien. Detta minst lika mycket som att vara “kristet traditionell”.
Vad kan vi lära av detta? Idag ligger ett förslag om två parallella äktenskapssyner för beredning hi lagutskottet i den evengelisk lutherska kyrkan i Finland. Skall kyrkan vara rädd för att samarbetet med kyrkor som Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien avbryts om hon inför en könsneutral äktenskapssyn?
Ja, på kyrkoledningsnivå kan det vara ett problem. Och nej, intervjun med Peter Lindvall på Svenska kyrkan visar dock att många relationer fortfarande kommer att finnas kvar. Diakonin, biståndet, relationerna mellan enskilda församlingarna i de båda länderna kommer att finnas kvar. Likaså samarbetet via Lutherska världssamfundet.
Om jag väger fördelarna med en äktenskapssyn där äktenskapet ingås mellan två människor . en kyrka där sexuell läggning inte skall exkludera någon – mot nackdelarna som det innebär att inte kunna ha gemensam nattvardsfirande och djupare samarbete på kyrkoledningsnivå med kyrkor som den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan väger enligt mig fördelarna tyngst. Vi vet inte heller huruvida den etiopiska kyrkan framöver kommer att ändra sin inställning och åter öppna samarbetet med kyrkor där äktenskapet ingås av två människor och inte nödvändigtvis bara av man och kvinna.
Och ja, inkludering är viktigt. Det är viktigt att fullt ut få finnas i kyrkan med den personlighet man har. Och nej, jag tror inte den finska kyrkan kommer att växa om hon håller fast vid en mer traditionell syn på äktenskapet. Så ett ja till en könsneutral äktenskapssyn i kyrkan! Är det av högmod jag drar den slutsatsen? Är jag ute på farliga sidospår? Det kanske några tycker. Och visst, att finna nya spår framåt skall inte göras på ett lättvindigt sätt, allra minst i finska kyrkan. Men kyrkan behöver våga det nya!
