PM 1 – Till Den Store Mästaren i ärende Dnr Sv/2015:723 Rakel
Allra Högaktade Mästare,
Jag har glädjen att rapportera att arbetet i lägenheten på tredje våningen fortskrider med utsökt precision. Glädjen har slocknat i min klients ögon, även om en irriterande liten strimma av hopp tyvärr dröjer sig kvar. Men oroa er inte. De vuxna gör som vanligt vårt arbete så mycket lättare.
Snyftningarna inifrån Rakels lilla rum är i sanning ljuvliga, ackompanjerade av de vuxnas upprörda röster från köket. Moderns röst börjar krackelera så vackert, och den nye mannens vredesbasgång behärskar han till fulländning. Pikarna, förmaningarna, hoten och hånen – åh, dessa hån! – följda av den där syrliga tystnaden som kan vara i timmar tills modern ger med sig – allt är som orkestrerat av Er egen hand.
Jag vill särskilt framhålla hur ihärdigt de vuxna bryter ned varandra så att det nu bara är rädslans vrede kvar i den kamp som är vår. Mina viskningar i örat behövs knappt, men verkar som en liten knuff då och då – ett sårat ord här, en misstanke där – och de fortsätter som maskiner smorda med sitt eget förakt. Hela bostaden osar av den hopplöshet som vi är så förtjusta i.
Som svar på Eder frågor:
1. Skolan anar ingenting. Inför dem är flickan oklanderlig. Hon bär vår mantel som en balklänning. Eller, ha ha!, som ved till sitt eget offerbål. Så därifrån ser jag inget hot. Flickebarnet skriver alla rätt på proven och svarar artigt på frågor i klassrummet. Svårare än så är det inte att övertyga skolans godtrogna varelser.
2. Mormodern är borta, inte död tyvärr. Jag återkommer med närmare omständigheter.
3. Tyvärr måste jag tillstå en brist i min annars närmast fulländade framgång: flickebarnet bär fortfarande på ett hånfullt frö av hopp, knappt märkbart, men det finns där likafullt. Trots all härlig disciplin och kontroll – inklusive den lilla triumfen att mobilen nu alltid visar hennes exakta position för de vuxna – klamrar hon sig fast vid minnet av sin far – en simpel människa som tydligen brukade läsa för henne. Tänk att något så banalt kan hålla kvar en strimma hopp i hennes liv.
Men frukta icke, Mästare. Jag arbetar redan på att urholka minnet och våra nyttiga idioter svärtar ned det. Redan nu bleknar faderns röst när flickan försöker framkalla den. Snart nog kommer hon inte veta om han verkligen funnits eller bara varit något hon drömt.
Och när hoppet slocknat – som det gjort hos så många av dessa känsliga små varelser – kommer hon, precis som vi önskar, vandra i mörkret utan att märka att det var vi som släckte lampan. Hennes skepp kommer vara utan hamn och jag har stora planer för henne, må Ni tro.
Med andra ord: hon formar sig precis som vi önskar — ett barn som tror att hennes värde ligger i hur väl hon lyckas låtsas.
Eder trogne underhuggare,
Den som vakar i lilla rummet
